Igår skulle ett nytt beslut tas i Göteborg om studieförbundet har rätt till medel. I kommun efter kommun har stödet till Ibn Rushd ifrågasatts. Nu senast i min gamla hemstad Linköping där Sverigedemokraterna drev kampanjen ”stoppa bidragen till islamism”. De fick med sig borgerligheten. V och MP ansåg inte att det fanns skäl till att göra det. Socialdemokraterna valde en mellanväg: frys medel och sätt igång en granskning för att se vad studieförbundet egentligen gör.

Men det har gjorts oräkneligt många granskningar av Ibn Rushd. Det finns inget annat studieförbund som granskats lika mycket som detta. Lokalt och nationellt. 2019 – med ­utgångspunkt i den offentliga debatten – granskade Erik Amnå, professor emeritus i statskunskap, på uppdrag av Folkbildningsrådet. I den rapporten lyftes utvecklingsområden: frågan om att fler män än kvinnor sitter på beslutsfattande positioner i studieförbundet, att Ibn Rushd är ett sunnidominerat förbund och medlemsorganisationer som är shia känner sig exkluderade. Även de inbjudna talarna lyftes. Medlemsorganisationer till Ibn Rushd och förbundet har vid tidigare tillfällen bjudit in personer med homofoba och antisemitiska värderingar. 

Ibn Rushd tog till sig kritiken och gjorde en åtgärdsplan. Den åtgärdsplanen följdes senare upp av Folkbildningsrådet som avskrev Ibn Rushd som ärende. Där någonstans borde diskussionen om Ibn Rushd tagit slut. 

Istället har den knappt börjat. Mot bakgrund av en MSB-rapport som kritiserades djupt av 20-tal forskare och religionsvetare har numer även förbundet kopplats till Muslimska brödraskapet. Trots att ingen egentligen kan fastställa belägg för att det skulle finnas organisatoriska kopplingar mellan Muslimska ­brödraskapet och Ibn Rushd, trots att ­förbundet själva går ut och säger att så inte är fallet, räcker det inte till. Eller som en anställd på Ibn Rushd sa till mig:

– Det spelar ingen roll vad vi säger, de ser oss som att vi pratar med kluven tunga. Att vi ljuger och i hemlighet styrs av ett nätverk.

I min artikelserie, som kommer inom kort i Dagens ETC, har jag intervjuat kritiker som Magnus Ranstorp och Aje Carlbom med flera – i syfte att förstå och bättre bena ut vad som är legitim kritik och inte. Jag har även pratat med en rad andra personer, aktiva och tidigare aktiva i Ibn Rushd. Det har varit kanske den svåraste granskningen jag någonsin har gjort. 

Aldrig tidigare har jag varit med om så pass stora svårigheter att försöka förstå var problemet ligger. Hur kommer det sig att den här massiva kritiken mot Ibn Rushd svept över en rad olika kommuner i Sverige, tagit sådan enorm plats i den ­mediala ­offentliga debatten – men ­samtidigt är det omöjligt att reda ut vad kritiken egentligen bottnar i? Hur bevisar man att man inte tillhör ett hemligt nätverk? Och kan studieförbund tillåtas fela och rätta till misstagen?

Ibn Rushd är ett studieförbund i utveckling, Sveriges yngsta sådana. Förbundsrektorn anser de inbjudna talarna vara ­”oförsvarbart”, granskningar visar ett studieförbund med hårda kontroller för att säkerställa att liknande inbjudningar inte sker. Men en negativ bild av ­studie­förbundet har satt sig, till den grad att det fått enorma ­konsekvenser för människor inom förbundet. I granskningen framgår det hur förbundets ­anställda fått det svårt att gå vidare till andra uppdrag, då de belastas för sitt engagemang i Ibn Rushd. 

Jag hoppas att vår granskning här i Dagens ETC kan komma bli ett inslag i en debatt som även kritiker anser har spårat ur. Nu återstår det att se vad som sker i Göteborg, men kanske är det som en ledamot i socialnämnden beskrev det för mig häromveckan: Detta är ett demokratiskt haveri som saknar proportioner. En svensk skandal.