– Det är ett bevis för att våra institutioner fungerar, sa han.

Han beskrev resultatet som ett potent budskap från folket som han tar till sig med ödmjukhet. Och han betonade att det inte innebär att arbetet med en ny konstitution är slut, det har bara gått in i en ny fas. Under veckan, sedan han först genomfört en regeringsombildning, kommer Boric att möta ledarna för alla partier, både de som röstade för och de som röstade mot konstitutionen, för att komma överens om formerna för det fortsatta arbetet. 

Det lite märkliga är nämligen att praktiskt taget alla som förespråkade en nej-röst också vill ha en ny konstitution. Men en annan än den folkomröstningen gällde. Den konstitution från 1980 som gäller nu är det ingen som längre försvarar.

Ingen seger för högern

Att det plötsligt råder närmast total konsensus om behovet av en ny konstitution är ett, bland flera, uttryck för hur Chile redan har förändrats sen ”el estallido social” bröt ut den 18 oktober 2019. Att beskriva resultatet i söndags som en seger för högern är missvisande. Inte minst med tanke på att inget val i Chile har haft så många väljare, över 13 miljoner, 85 procent av alla röstberättigade. Till stor del, men inte bara, ett resultat av att det var obligatoriskt att rösta. Ändå var det bara två procent av rösterna som var ogiltiga eller blanka. 

Men varför röstade då tre miljoner fler chilenare mot den nya konstitutionen än för den? Och varför segrade ja-sidan i bara åtta av Chiles 345 kommuner? En total kontrast jämfört med den folkomröstning för två år sedan som gav upphov till den konstituerande församlingen. Den gången röstade 80 procent för en ny konstitution. Bara fem kommuner röstade mot – de fem där landets ekonomiska elit råkar bo. Nu röstade alla utom åtta mot – varför?

Ett svar som ofta hörs att konstitutionen var för radikal och att chilenarna i grunden är ett konservativt folk. Ett annat är att vimlet av fake news gav folk en falsk bild av konstitutionen. Ett tredje är att nej-sidan hade mycket större ekonomiska resurser än ja-sidan. Till det kom en allmän oro över ekonomisk kris med dyrtider och oklara framtidsutsikter, växande våld – både kriminellt våld och våld med politiska förtecken. Allt det uppblandat med illegal invandring som väckt xenofobiska stämningar till livs. 

Allt det stämmer. Men räcker inte som förklaring.

Drag av önskelista

Lika viktigt är att det rör sig om en kaotisk text som har starka drag av önskelista, med svårgripbara definitioner, men som samtidigt undviker att behandla grundläggande frågor som politiska partier och valsystem. Många har försökt läsa texten, även om de flesta bara har orkat till hälften. Men ännu viktigare än själva texten är den ofta aggressiva, arroganta och självgoda stil som många ”constituyentes” visat upp och som mer liknat show för att bekräfta sig själv än seriöst arbete för landets bästa. Det gäller naturligtvis inte för alla, eller ens för de flesta. Men de utspel som då och då förekommit och som fått stort utrymme har varit tillräckliga för att det stora förtroende som fanns från början gentemot den konstituerande församlingen skulle krackelera och ersättas med misstro. 

Många röstade därför nej drivna av samma slags diffusa obehag som låg bakom ”el estallido social” i oktober 2019 och som vände sig mot allt som luktade makt. Trots att den nya konstitutionen strävade efter att vara antielitistisk, uppfattade många väljare den som uttryck just för en arrogant elit.

Bumerang mot politiken

Det blir än mer paradoxalt med tanke på att många av de mest radikala ”constituyentes” var motståndare till det avtal som, drygt en månad efter ”el estallido”, undertecknades av praktiskt taget alla politiska partier och som var avgörande för att processen att skriva en ny konstitution alls skulle komma igång. 

Gabriel Boric var en av dem som undertecknade avtalet. Men han gjorde det i eget namn. Hans parti liksom andra vänsterpartier som kommunistpartiet tog avstånd från avtalet. För dem handlade det då om att utveckla ”el estalldo social” till ett regelrätt uppror. En konstituerande församling uppfattades som en avledande manöver som skulle rikta intresset åt fel håll.

Enligt den logiken blev Gabriel Boric förrädare och utsattes för ”funas” då aktivister stänkte öl och spottade på honom. Samma slags logik kom ibland till uttryck i den konstituerande församlingens arbete. Och att dess förslag nu röstades ner upplevs av många väljare som en slags bumerang på deras eget beteende – en ”funa” mot en maktelit som svikit förtroendet.  

Många utlovar självkritik

Nu, dagarna efter folkomröstningen, är det många som utlovar självkritik. Både partier och enskilda ”constituyentes”. Det lovar gott. Men än är det mest undanflykter i kombination med lite självspäkning. Verklig självkritik kostar på och kräver diskussioner som bara just har börjat.

Boric reaktion på det monumentala nederlaget påminner om hans reaktion efter den ”funa” då aktivister stänkte öl och spottade på honom – lugn, samlad, med förmåga att se till det viktiga och inte låta sig provoceras.

Situationen är knappast vad han hade hoppats på när han segrade i presidentvalet för ett halvår sedan. Men som han då sa i sitt installationstal:

– För att kunna genomföra de solida förändringar som behövs måste vi gå långsamt fram. Steg för steg. Långsamt men säkert och långt.

– Och, sa han då och tittade ut över folkmassan som samlats utanför Monedapalatset, för att lyckas med det måste vi ha ert stöd. Det är ni som är huvudpersoner i den här processen.

– Vi måste börja tycka om varandra igen. Vi måste återerövra förtroendet, viljan att hjälpa varandra och läka såren.

Att förvandla nederlaget i söndags till en ny möjlighet handlar om just det.

Ingen lätt utmaning. Men Boric gillar utmaningar.

Läs mer av Lars Palmgren om Chile: 

Analys: De ska ta Chile in i framtiden