Till och med de stora traditionella medierna med O Globo och Fohla de Sao Paulo i spetsen, som historiskt tillhört Lulas kritiker, ger honom nu sitt stöd helt enkelt därför att Bolsonaros odemokratiska, föraktfulla och agressiva attityd har fött en rädsla för att hela det demokratiska systemet står på spel.
Men ingenting säkert. Bolsonaro är en tropisk Donald Trump. Och hans anhängare lika lojala som Trumps. Och lika farliga.
Och även om Lula skulle segra i den andra valomgången kommer han att tvingas navigera i ett fientligt politiskt landskap. Den stora överraskningen är nämligen att Bolsonaro i det parlamentsval som hölls samtidigt med den första valomgången påtagligt stärkte sina positioner. Bolsonaro kan räkna med stöd av dubbelt så många representanter som Lula i både deputerandekammaren och senaten. Han har dessutom betydligt fler delstatsguvernörer på sin sida.
När Bolsonaro segrade för fyra år sen var det många som förklarade stödet till honom med att väljarna ”inte visste vem han var”. Mer än att stå för en tydlig politik uppfattades han som en slags outsider som reagerat på ett korrupt politiskt system. Men idag, efter fyra år vid makten, vet alla vem Bolsonaro är. Trots det, eller kanske just därför, röstade över 51 miljoner brasilianare på honom.
Hur är det möjligt?
Ett svar är att ”bolsonarismen” har varit så mycket skickligare på att utnyttja sociala medier för att bomba väljarna med fakenews, varav det minst agressiva är påståendet att Lula är en representant för djävulen som kommer att stänga alla kyrkor om han segrar.
Att budskapet är absurt spelar ingen roll. Miljoner och åter miljoner brasilianare som är medlemmar i de evagelikala väckelsekyrkorna tror på det. Men fattiga pingstvänner i favelas röstar på Bolsonaro inte bara på grund av fake news och för att deras pastor säger åt dem att göra det. De gör det också därför att Bolsonaro, om än med brutala och våldsamma metoder, har lyckats dämpa en del av våldet. Antalet mord har minskat. Och när man lever i skuggan av permanent kriminellt våld bryr man sig inte alltid om att den militärpolis och de miliser som utgör Bolsonaros stormtrupper också skördar oskyldiga offer.
Bolsonaro har också utnyttjat den relativa förbättringen av ekonomin för att finansiera kontanta understöd till olika utsatta grupper. Att hans avsikt är att köpa röster, spelar inte så stor roll för dem som är i behov av understödet.
Bolsonaros främsta väljarstöd finns inte i favelas och andra fattiga områden. Han segrade i alla de stora städerna och de mest utvecklade områdena i landet. Här finns sedan länge starka anti-Lulastämningar som har att göra med att Lula under sina tidigare presidentperioder genomförde reformer som på olika sätt undergrävde den välutbildade medelklassens privilegier. Svarta med fattig bakgrund fick tillgång till utrymmen där de tidigare varit portade, allt från universitet till flygplatser.
En avgörande förändring var att hembiträdena fick sociala rättigheter – fasta arbetstider, sjukförsäkring, övertidsersättning, lagstadgad semester – ett förödande slag mot en medelklass som vant sig vid att betrakta hembiträdena mer eller mindre som en familjeslav.
Den rasism och det klassförakt – och, inte minst, rädsla – som döljer sig här har, menar många, alltid funnits i Brasilien som en stark social underström. Något som tidigare måste döljas, men som Bolsonaro gjort rumsrent.
Det märkligste är kanske att Bolsonaro trots sina katastrofala sätt att sköta pandemin, trots sina ständiga attacker mot demokratin och trots sitt korrupta berikande av sin egen familj, fortfarande upplevs av många som en slags outsider, nästan en rebell, som bekämpar ett korrupt system.
Det sätt som Lula bedrivit sin valkampanj har delvis bidragit till den föreställningen. Han har inte riktigt övertygande lyckats försvara sig mot anklagelserna om korruption under Arbetarpartiets tid vid makten. Och istället för att lyfta fram sina förslag om hur ekonomin ska förbättras, vilka sociala reformer som ska genomföras och hur brottslighet och våld ska bekämpas, har Lula talat om det förgångna. Om de goda åren när han var president och råvarupriserna på världsmarknaden var höga och hans regering lyfte miljontals brasilianare ur fattigdom. Den tid då etablissemanget var en vän.
Men att han nu får stöd av en stor del av det traditionella politiska etablissemanget, inte minst de stora traditionella massmedia, förvandlar honom till en representant för dagens etablissemang. Det etablissemang folk i allmänhet reser ragg mot. Och Bolsonaro, som ju är den som egentligen förkroppsligar dagens etablissemang, kan som i ett hokus pokus framställa sig själv som rebellen.
Och allt detta i Latinamerikas största och mäktigaste land.
Den enda någorlunda positiva nyheten från valkampanjen är att den första tv-debatten mellan Lula och Bolsonaro genomfördes på ett hyfsat civiliserat sätt där båda fick tala till punkt, även om det mest handlade om ömsesidiga anklagelser. Men i övrigt har valkampanjen definitivt tagit kål på den envisa myten om Brasilien som framtidslandet. För att inte tala om myten om Brasilien som det toleranta samhället där svarta och vita lever i glad förening i sambarytm.
Den har istället visat upp ett land som är djupt splittrat och där miljontals människor betraktar sin motkandidat som ett akut hot mot deras existens.
Men det finns en avgörande skillnad.
Lula är en garanti för demokratin. Bolsonaro är ett hot mot demokratin.
Inte bara i Brasilien, utan hela Latinamerika.
Det obehagliga är att det är nästan lika många på båda sidor.
