Imorgon lördag hålls en demonstration till stöd för Venezuelas regering och mot USA:s inblandning. Demonstranterna menar att de senaste veckornas oro beror på ett kuppförsök från en höger och USA som vägrar godkänna parlamentarisk demokrati. Man jämför med Chile 1973.
Finns det fog för den anklagelsen?
Att USA blandar sig i andra länders politik behöver vi inte diskutera. När Mercosurs regeringar (Brasilien, Argentina, Uruguay, Paraguay, och Venezuela) i veckan gick ut och fördömde kriminella våldgrupper som ”vill sprida intolerans och hat som politiskt instrument” så var det en markering mot USA baserad på decenniers erfarenhet.
USA stöder och splittrar. Brasiliens president får telefonen avlyssnad. CIA:s svarta bok är tjock som flera biblar. Oppositionen i Venezuela får ekonomiskt stöd om den gör något (det finns faktiskt i USA:s federala budget). USA är världens enda supermakt och därmed med i nästan varje konflikt på jorden som gynnar amerikanska intressen.
Revolter är aldrig karbonkopior på varandra. Ukraina: en reaktionär ledarklick har vunnit val efter den förra reaktionära orangea ledarklickens misslyckande. Bägge stöds av sina oligarkgrupper, bägge använder etniska, språkliga och historiska motsättningar för att skaffa sig fördelar i maktkampen. Bägge suger ut ekonomin med korruption och fiffel. Däremellan ett folk som får nog och kräver verklig demokrati och ett drägligare liv. Demonstrationer, ockupationer och så avsätts en ledarklick – med stöd av fascistiska rörelsers organisering – och ingen vet vad som ska hända.
Men att det händer beror på de politiska ledarnas agerande.
I Venezuela står en vald regering som minskat fattigdom, förstatligat oljeindustri och försökt organisera lokala råd, mot en högerelit som äger media och företag och som försökt med kupp en gång (2002) och redan då fick USA:s stöd. En elit som motarbetar regeringen samtidigt som den förlorat varje val. Men också en höger med stöd av en allt argare medelklass.
Problemet är att regeringen har misslyckats med den ekonomiska politiken, oljerikedomen har inte investerats, Venezuelas inflation förstör ekonomin för löntagare, korruptionen är stor (både inom som utom regimen). Statens stöd räcker inte att mota sänkt levnadsstandard. Varubrist i en modern ekonomi är ett nederlag.
Kampen sker även i propagandaform. Plötsligt översköljs Twitter från oppositionens aktiva med bilder på misshandlade demonstranter, några timmar senare kommer svaret att bilderna publicerades några år tidigare fast de gällde Chile. Men lögner om moståndare har alltid spridits. Sanningen finns inte i ”rapporter”, sanningen finns i ett sökande efter en förklaring och den förklaring president Nicolás Maduro har för alla problem är en återvändsgränd.
Han kallar motståndare fascister. Studenter som demonstrerar för uppviglare. Om man är emot regeringen är man automatiskt för amerikanskt övertagande.
Men, det finns alltid fascister i varje konflikt, även i Sverige dyker det upp några stycken för att skapa oro och maktlöshet vid en demonstration. Det betyder inte att de styr. De agerar.
Det finns en farlig enögdhet. På 1970-talet fick man slåss för rätten att stödja Vietnams kamp och samtidigt vara kritisk mot Nordvietnams politiska enpartidiktatur. Det där årtiondet då nästan varje vänsterrörelse delade upp sig och hade någon slags absurd lojalitet med just sin regim. Någon stödde Albaniens diktatur, en annan Vietnams, en tredje Kinas och en fjärde Sovjets. Vi på ETC kallade dem på den tiden för ”diplomatpartier”. Bakom varje demonstration en ambassad, och den kritiska rösten var alltid en förrädare.
På 80-talet blev Sandinisterna i Nicaragua ett hopp som sakta förstörde en revolution, de av USA stödda paramilitärerna, Contras, krossade inte regimen, den förvreds och förlorade makten av alldeles egen kraft.
Själv minns jag Afghanistan 1979 där svensk Kinavänster stödde talibanerna eftersom det viktigaste var att slåss mot ”Sovjetimperialismen”. Och självklart förra årets Kubadebatt där jag granskade landets misslyckade klimatpolitik och blev anklagad för att gå i USA:s ledband.
Man kan vara för att Ukraina ska slippa inblandning av både USA, EU och Ryssland utan att för den skull stödja den nya regeringen. Man kan vara mot USA:s inblandning i Venezuela utan att hålla med regeringens påstående att opposition är en fascistisk kupp.
Den senaste veckan har jag fått ett tiotal brev som skäller på Dagens ETC och kallar tidningen borgerlig då artiklar kritiserat Maduros politik och inte bara accepterat regeringens påstående. Igår fick jag de första breven där våra berättelser om Ukrainas nya lednings fascistiska delar gjorde oss till ”ryssvänner” (som om det fanns något i Vladimir Putins politik att älska).
Själv vill jag påstå att utrikesanalyser och -reportage i Dagens ETC alltid kommer att ha som mål att berätta vad som händer utan solidaritet med en viss regim, men med mycket solidaritet med människors rättigheter. Att få leva fritt från våld, fattigdom och förtryck.
Vi kommer inte alltid att lyckas, alla berättelser blir inte bra. Men jag hoppas att vi alltid kommer att anklagas för att vara förrädare.
