Sjömannen öppnar grindarna till vaporetto-färjan och passagerarna sprids över kajen.
– Ska du till Burano ska du över bron och ta båten med den höga styrhytten, säger en man i femtioårsåldern på väg till ön Murano.
Han fortsätter:
– Arbetarna protesterar mot sänkta löner och tidtabellen är helt upp och ner, jag vet inte hur lång tid det kommer ta för dig. Välkommen till vår värld, säger han och tycker på axlarna.
Vid Buranokajen i Venedig går få passagerare av. I husen med färgglada fasader är restaurangerna och de traditionella butikerna som säljer spets stängda, och de smala gatorna är tysta.
– Vid den här tiden på dagen brukar det vara fullt med turister, men titta nu, säger Bruno Senigaglia, 83 år, och pekar mot kyrkan vid det övergivna torget.
Hans historia liknar många andras här. Född i en stor familj av fiskare lämnade han det hårda livet till havs som ung för att jobba med turism. – Jag föredrar att vara servitör. Nu rensar jag fisk i köket och gör alla sorters jobb som en gammal man klarar, säger han och berättar stolt att restaurangen är historisk:
– Jag har foton ihop med Robert de Niro, med Carters fru, med de mest kända fotbollsspelarna!
Trattoria De Romano där han arbetar har bara hållit öppet sporadiskt under pandemin.
– Vi hoppas kunna öppna snart igen, vi behöver er turister, säger Bruno.
”Massturismen fungerar inte”
I skuggan av kyrktornet St Mark’s Campanile ligger högar av plastinslagna stolar som hör till kaféerna längs arkaderna. Trots att det är en solig dag i april kan människorna som passerar här räknas på en hand. Museerna och klocktornet är stängda, bara ett kapell i St Marks-basilikan är öppet för bön. Resor inom landet är strikt begränsade under pandemin. Från St Marks till Rialtobron är det likadant: nedstängt, övergivet. I solen intill bron har några gondoljärer tagit av sig jackorna och visar sina randiga tröjor. Några har satt sig ner på kajkanten, en annan, i stråhatt, försöker locka till sig en liten grupp universitetsstudenter som passerar förbi.
Giovanna Salmaso öppnar den gröna porten in till en magnifik trädgård som hör till hotellet Pensione Accademia som hon drivit i 30 år. Jubileet firades i februari förra året, utan gäster. I frukostsalen är möblerna täckta med vitt tyg. Genom fönstret skymtar sen stora kanalen.
– För min egen del skulle jag säga att Venedig är fantastiskt nu, men ekonomin är en katastrof. Det kommer ta två år att återhämta oss, säger hon.
Hennes hotell har tagit emot krisstöd från regeringen, men de anställda lider ändå under nedstängningen, berättar hon. Betalningen från uppsägningsfonden dröjer och täcker bara halva den vanliga lönen. Många hotellägare har investerat för att kunna öppna hotellen på ett säkert sätt.
– Vi hotellägare upplever situationen som orättvis, säger Giovanna.
Samtidigt har tiden under nedstängningen fungerat som en tankeställare, tycker hon.
– Det är tydligt att massturismen här inte fungerar, det måste vi inse.
Två gäster på ett år
Strax innan bron som länkar Giudecca till Sacca Fisola öppnar sig Francesca Dal Bos trädgård. Till sin färgglada oas har hon välkomnat gäster i nästan 15 år.
– Jag var en av de första att öppna ett bed and breakfast i Venedig, berättar hon.
Det blev snabbt en passion. För tio år sedan, när Airbnb nådde Italien, kontaktade företaget henne.
– Från början var filosofin att dela sitt hem central för Airbnb, men sen ändrades allt. Från att handla om att dela har det gått över till att bara handla om pengar.
Men för Francesca finns det även andra problem.
– De lokala myndigheterna borde reglera det här. Och det saknas strategier för bostäder och stöd till traditionella hantverk och fiske. Istället går pengarna till Mose-projektet, säger hon.
Mose är ett kontroversiellt projekt som är tänkt att skydda staden från översvämningar. Invånarna vid Venedigbukten har alltid levt med skräcken för acqua alta, högvattnet som vid vissa omständigheter dränker staden.
Fenomenet har blivit allt vanligare de senaste decennierna på grund av klimatförändringar och förändringar av bukten av ekonomiska skäl. Moseprojektet, som består av en rad dammar, väntas stå färdigt i slutet av året, men har kantats av korruptionsskandaler. I oktober stod systemet emot en översvämning, men sedan dess har problem med korrosion uppstått och i februari lämnade ingenjören Susanna Ramundo projektet.
Sedan början av förra året har Francesca bara haft två gäster. Nu är det fler gäster och hon får inte längre stöd rån regeringen. Francesca hoppas att pandemin fått fler att förstå att en stad inte kan vara helt och hållet beroende av massturism och jättelika kryssningsfartyg.
– Venedig är unikt och vi riskerar att förstöra det.
Stopp för kryssningsfartyg
Åtminstone 200 personer har samlats på torget Campo Santa Maria Formosa för att leta i ett möte med Comitato No Grandi Navi, Kommittén mot stora fartyg. Rörelsen har i åratal kämpat emot de stora fartyg som lägger till i Venedigbukten med argumenten att det förstår ekosystemet och den ömtåliga grunden som staden vilar på. De menar också att kryssningsfartygen är en ohållbar turistmodell som gör Venedig obeboelig för dess invånare. Efter att staden stoppade kryssningarna den första april har de tillkännagivit att de ska återupptas i juni. Ett hån, tycker människorna på torgmötet. Modellen med massturismen har lett till den nuvarande krisen, som slår mot både hamnarbetare, hotellarbetare och andra sektorer, påpekar Stefano Micheletti, en av de mest aktiva medlemmarna i kommittén. I år har invånarantalet minskat till under 50 000 boende.
– Frågan måste lösas tillsammans med arbetarna, annars kommer vi återigen sitta klämda mellan miljöfrågan och att ha arbeten, säger han.
Bland aktivisterna finns Marta Canino. Hon växte upp i Venedigs stadskärna, men har flyttat. Nu skulle hon aldrig bo i turistområdena igen.
– Det är en öken för en fastboende även i vanliga fall. Och de enda jobb som finns där är inom turismen, så alla påverkas av krisen nu, säger hon.
Det får många att hoppas att de stora kryssningsfartygen ändå ska återvända, berättar Marta.
Lär ut historia till venetianer
Den historiska Rialto-marknaden stänger sina bodar redan under eftermiddagen.
– Få venetianer handlar här, kommenterar Sara Montefusco. Hon är 40 år och började jobba som guide för turister i början av 2019. Året efter stoppades hennes projekt ”Tell me a stort Venice” av pandemin. Hon flyttade det till nätet, fick nya kontakter och började skapa ett nätverk. Nu arbetar hon istället med venetianer och det har ändrat Saras perspektiv.
– Det finns många som bor mitt i stan som aldrig handlar på marknaden, de vet inte hur en gondol är byggd och de känner inte till öarna i lagunen, säger hon.
Nu tar Sara Montefusco med sig dem och lär ut traditionellt fiske, kronärtskocksodling på ön Sant’Erasmo eller hur barena-honungen framställs. Det är platser som Venedigborna själva kan återvända till. På Sant’Erasmo har Sara sitt närmaste samarbete, på gården Gino och Indas bondgård, där Giorgia Bozzao och Michele Bastianello odlar sex hektar land med grönsaker, uråldriga spannmål och olivträd, och framställer inte bara de berömda Castraure, en lokal variant av kronärtskocksskott, utan även mjöl och olivolja. Produkterna, tillsammansmed andra från lagunen, säljer Silvia Bastianello från en liten food truck.
Det här och andra, liknande projekt försöker bryta ner muren mellan en stad som är alltmer reserverad för turister och dess fasta invånare. Fast de är små kan de göra skillnad i en stad som annars verkar vara dömd att försvinna.
