Utrikes.

2014-01-14 16:30
  • ”Folket kräver regimens fall”, skanderar demonstranter i Tunis i december. Den ramsa som hördes under arabiska våren är fortsatt aktuell tre år senare. Bild: Johannes Frandsen
    ”Folket kräver regimens fall”, skanderar demonstranter i Tunis i december. Den ramsa som hördes under arabiska våren är fortsatt aktuell tre år senare.
  • En husfasad i Sidi Bouzid är täckt av grönsakshandlaren Mohammed Bouazizis porträtt och en lista över alla de folkliga resningar som hans död inspirerade till: Egypten, Bahrain, Libyen, Syrien och många fler.  Bild: Johannes Frandsen
    En husfasad i Sidi Bouzid är täckt av grönsakshandlaren Mohammed Bouazizis porträtt och en lista över alla de folkliga resningar som hans död inspirerade till: Egypten, Bahrain, Libyen, Syrien och många fler.
  • Varje onsdag demonstrerar Lina Ben Mhenni utanför inrikesministeriet i Tunis i protest mot mordet på vänsterpolitikern Chokri Belaid som skedde i februari 2013. Bild: Johannes Frandsen
    Varje onsdag demonstrerar Lina Ben Mhenni utanför inrikesministeriet i Tunis i protest mot mordet på vänsterpolitikern Chokri Belaid som skedde i februari 2013.
  • Rachid Ghannouchi och hans islamistparti Ennahda har varit hårt ifrågasatta sedan de vann det första fria valet efter revolutionen 2011. Bild: Johannes Frandsen
    Rachid Ghannouchi och hans islamistparti Ennahda har varit hårt ifrågasatta sedan de vann det första fria valet efter revolutionen 2011.
  • Sex soldater och två poliser dödades den 23 oktober när de slog till mot en misstänkt bas för militanta islamister utanför Sidi Bouzid. Soldaterna hittade och utlöste en bilbomb i huset. Bild: Johannes Frandsen
    Sex soldater och två poliser dödades den 23 oktober när de slog till mot en misstänkt bas för militanta islamister utanför Sidi Bouzid. Soldaterna hittade och utlöste en bilbomb i huset.
  • Bild: Johannes Frandsen
  • Ines Zribi, 24, oroas över att salafisterna blir allt mer aktiva i Sidi Bouzid och säger att flera av hennes vänner har radikaliserats. Bild: Johannes Frandsen
    Ines Zribi, 24, oroas över att salafisterna blir allt mer aktiva i Sidi Bouzid och säger att flera av hennes vänner har radikaliserats.

Våren blev till höst

Idag för tre år sedan tvingades Tunisiens diktator Ben Ali på flykt i ett folkligt uppror. Många hoppades att landet där den arabiska våren startade skulle lyckas med övergången till demokrati. Men landet slits isär av konflikter mellan sekulära muslimer och radikala islamister.

En grönsaksvagn i sten står uppställd på huvudgatan Boulevard Mohamed Bouazizi i staden Sidi Bouzid i Tunisiens inland. Statyn och gatunamnet är till minne av stadens mest kända invånare, Mohamed Bouazizi; den fattige torgförsäljare som hällde bensin över sin kropp och tände eld den 17 december 2010, i desperat protest mot trakasserier från polis och myndigheter. En husfasad intill platsen där Bouazizi brann är täckt av en plansch med hans porträtt och en lista över alla de folkliga resningar som hans död inspirerade till: Egypten, Bahrain, Libyen, Syrien och många fler.

Sidi Bouzid har fått en ikonisk roll i historieskrivningen kring den arabiska våren, men problemen från tiden före revolten finns kvar. Staden är fortfarande hopplöst fattig och negligerad av myndigheterna, och caféerna är fulla av arbetslösa män. Samtidigt har Sidi Bouzid blivit en spelplats för en konflikt som blivit tydligare i Tunisien sedan revolutionen. Salafister – konservativa islamister som förföljdes och förtrycktes under diktatorn Ben Ali – har vuxit sig starkare i ett av arabvärldens mest sekulära länder.

 Det oroar Ines Zribi, 24, arbetsförmedlare och radiopratare i Sidi Bouzid.

– Salafisterna riktar in sig på människor som saknar utbildning och försöker övertala dem att åka till Syrien och slåss i jihad. Det sker en radikalisering här och det är väldigt farligt. Sex av mina studiekamrater från universitet har rest till Syrien och dödats, säger hon.

– En av mina vänner sedan 15 år tillbaka satte plötsligt upp jihadisternas svarta flagga på väggen i sitt rum, slutade svara på telefonsamtal från sina vänner och började säga åt mig att bära hijab. Jag har inget emot att ha hijab, men jag vill välja det själv. Numera pratar han inte med mig.

 Sedan det moderata islamistpartiet Ennahda vann valet 2011 har konflikterna om islams roll i politiken och det tunisiska samhället varit ändlösa. Samtidigt skakas landet av våldsutbrott. I oktober försökte en självmordsbombare utlösa en sprängladdning på ett hotell i turistorten Sousse, och senare samma månad dödades sex soldater och två poliser vid ett tillslag mot en bas för den radikala islamistgruppen Ansar al-Sharia utanför Sidi Bouzid. I Sidi Bouzid har salafister attackerat och slagit sönder barer och jagat bort deras ägare för att de sålt ­alkohol. Tunisien har blivit ett av de länder varifrån flest jihadister reser för att slåss i Syrien, och Sidi Bouzid ett av de viktigaste rekryteringsområdena. Under 2013 mördades de sekulära vänsterpolitikerna Mohamed Brahmi och Chokri Belaid. Salafister har pekats ut som skyldiga av inrikesministeriet. Oppositionen har i sin tur anklagat Ennahda för att inte göra tillräckligt mot våldet och för att vara för släpphänt mot extremisterna. I Mohamed Brahmis hemstad Sidi Bouzid stormade demonstranter Ennahdas kontor efter mordet.

Som en reaktion på oroligheterna förbjöd och terrorstämplade regeringen Ansar al-Sharia. Men det dyker också upp många vittnesmål om razzior och trakasserier mot religiösa center för salafister. På en mur vid huvudgatan i Sidi Bouzid har någon klottrat ”metoderna från Ben Alis tid är tillbaka” i rött. Salafisten Hamid, en av de män med kraftiga skägg, långskjortor och sneakers som kommer ut från moskén på Boulevard Mohamed Bouazizi, håller med om det budskapet.

 – Vi hade frihet, men bara för en tid. Polisen har börjat komma efter oss igen. De kom tillbaka efter mordet på Brahmi. De skyller våldet på salafister, men det stämmer inte.

– Där brukar poliser stå och anteckna namnen på folk som går in på moskén, säger Hamid, och pekar tvärs över gatan.

– De kidnappar folk, och sedan går de inte att hitta.

 Hamid, som inte vill uppge sitt efternamn men som berättar att han är 37 år gammal och arbetar som försäljare av dörrar och fönster, menar att bilden av Ansar al-Sharia som en våldsam organisation är felaktig. Han pekar i stället på deras sociala verksamhet.

– De arbetar för medborgarna, med att städa upp i staden och rengöra vägar.

 Själv vill han gärna resa till Syrien för att delta i striderna mot Assad, men säger att han väntar på att betala av en skuld först. Och han poängterar att kampen i Tunisien inte ska vara väpnad.

– I Tunisien handlar det inte om jihad, utan om att sprida budskapet om islam.

Islamistpartiet Ennahda ger han inte mycket för.

– För mig är inte Ennahda ett muslimskt parti. De är opportunister som bara är ute efter makt.

Tillbaka efter 20 år av landsflykt

Bakom ett massivt skrivbord på ett kontor i huvudstaden Tunis, fyra timmars körning från Sidi Bouzid, sitter Ennahdas grundare Rachid Ghannouchi. Hans parti förbjöds under Ben Ali, men efter 20 år av landsflykt i London kom han tillbaka till Tunisien efter revolutionen. Ennahda vann valet 2011 med 41 procent av rösterna. Sedan dess har det gått tungt: utöver säkerhetsproblemen och de mördade politikerna är Tunisiens ekonomi i uselt skick och arbetslösheten hög. Ghannouchi, som ideologiskt står nära muslimska brödraskapet i Egypten, säger att Ennahda arbetar för att minska antalet moskéer som kontrolleras av salafister.

– Salafismen är en bred rörelse och vi har inga problem med majoriteten av dem. De salafister vi har problem med är de som försöker tvinga på sina åsikter på andra. Och de använder även våld. Dessa personer använder inte moskén för att sprida fred, vilket är meningen med islam.

Ghannouchi avfärdar våldet som drabbat landet under 2013 som barnsjukdomar.

 – Vårt land har levt under diktatur i 60 år, och rädsla och våld var en del av samhället. Vi är i en övergångsperiod på vägen mot demokrati så det är väntat att det sker en del incidenter.

I dag, tisdag, väntas Tunisiens mycket försenade nya konstitution antas; ett viktigt steg för att få slut på krisen mellan islamister och sekulära partier i parlamentet. Under dagen kommer Ennahda att lämna över makten till en tillfällig övergångsregering som ska leda landet fram till valet, som väntas hållas i sommar.  Islams roll i den nya konstitutionen har varit hett debatterad. Kring nyår enades partierna om att islam kommer vara Tunisiens officiella religion men också att religionsfrihet ska garanteras och att landets lag inte ska baseras på islam.

Inskränker kvinnors rättigheter

Ennahda har kritiserats hårt inom landet för att inskränka rättigheterna för kvinnor och försöka vrida klockan tillbaka. En av kritikerna är den nobelprisnominerade bloggaren Lina Ben Mhenni, som blev en förgrundsgestalt i revolutionen genom sin blogg A Tunisian girl.

– Före revolutionen försökte feministiska organisationer arbeta för jämlikhet mellan män och kvinnor och få mer rättigheter. Nu försöker vi kämpa för att bevara de rättigheter som vi redan har.

Revolutionen i Tunisien

• Sedan självständigheten från Frankrike 1956 har Tunisien styrts av två diktatorer: Habib Bourgiba (mellan 1956 och 1987) och Ben Ali (mellan 1987 och 2011).

• I december 2010 bröt våldsamma protester ut i landet, mot arbetslöshet, orättvisor och bristande yttrandefrihet. Revolten utlöstes av att grönsakshandlaren Mohammed Bouazizi tände eld på sig själv i staden Sidi Bouzid.

• Den 14 januari flydde Ben Ali till Saudiarabien. Han har i sin frånvaro dömts till livstids fängelse för mord på demonstranter under revolutionen, men Saudiarabien vägrar att lämna ut honom.

• I oktober 2011 vann det moderata islamistpartiet Ennahda parlamentsvalet, men fick inte egen majoritet.

• Missnöjet med regeringen har varit stort. Generalstrejkerna och massdemonstrationerna har avlöst varandra. Sedan december styrs landet av en tillfällig övergångsregering. Förhoppningen är att landets nya konstitution, som blivit försenad på grund av den politiska krisen, ska röstas igenom den 14 januari, på årsdagen av Ben Alis flykt. Därefter kan ett nytt val hållas inom sex månader.