Reportage.

2017-10-15 12:30
  • Bild: TT
  • Orkanen Irma orsakade stora översvämningar och förödelse på Kuba Bild: TT
    Orkanen Irma orsakade stora översvämningar och förödelse på Kuba
  • En statlig matmarknad i Havanna. Bild: TT
    En statlig matmarknad i Havanna.
  • En av de stora förändringar som Raul Castro införde var att det blev tillåtet att köpa mobiltelefoner och datorer. Bild: TT
    En av de stora förändringar som Raul Castro införde var att det blev tillåtet att köpa mobiltelefoner och datorer.
  • Angel är kritisk till reform­erna. ”Det är två steg framåt och ett och ett halvt steg bakåt”, säger han. Bild: TT
    Angel är kritisk till reform­erna. ”Det är två steg framåt och ett och ett halvt steg bakåt”, säger han.
  • Bild: TT
  • Bild: TT

Så blir Kuba utan Castro

När Raul Castro avgår i februari kommer Kubas president för första gången på 60 år inte heta Castro. Lars Palmgren rapporterar från Kuba, om en övergång med oklart mål.

Det var kväll när Domingo ringde. Han frågade om jag kunde hjälpa honom kontakta en resebyrå i Concepción i södra Chile som hade reserverat alla de sju rummen på hans hostal till om två veckor.

Domingo ville förklara att läget hade komplicerats efter orkanen Irmas framfart, men att det nog skulle fungera i alla fall. Men han behövde en bekräftelse. Resebyrån i Concepción hade ännu inte betalt och den mailadress Domingo fått stämde inte.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


– Jag kan inte hålla reservationen utan någon garanti, sade Domingo. Kan du kolla om den där resebyrån verkligen existerar?

Jag hade bott på Domingos hostal i stadsdelen Vedado när jag var i Havanna i augusti och jag kände hans föräldrar så det var inget konstigt att han bad om en tjänst. Jag bodde ju i Chile.

Domingo och hans fru hade flyttat till Spanien för tio år sen, men kommit tillbaka förra året och investerat alla sina sparpengar i hostalet i Vedado.

Ett fint och välfungerande hostal med bättre tryck i duschen än i något av de stora turisthotellen jag bott på under åren.

Efter samtalet skickade Domingo bilder för att visa hur hostalet hade klarat sig från orkanen.

Det var på ett hår.

Knappt två decimeter skiljde från total översvämning. När orkanen äntligen drog vidare flöt möbler, träd och soptunnor på gatan framför. Gatan hade blivit en flod. Trappan upp till hostalet där jag brukade sitta och dricka mitt morgonkaffe var helt under vatten.

Graffittitexten La Lenin på jalusin framför notariatet på andra sidan gatan, som fått mig att börja fantisera om en underjordisk feministisk vänsterrörelse, syntes inte för allt vatten.

Garaget i huset till höger, där señora Yolanda hade en liten privat lunchservering, och där min gamle vän Angel brukade äta, var vattenfyllt upp till taket. Det statliga bageriet i hörnhuset likaså.

Parken, där en grupp grannar brukade träna tai-chi på morgnarna, var som en sjö. Men hostalet klarade sig alltså med två decimeter. Det var bara vattenpumpen nere i källaren, den som garanterade vattentrycket i duschen, som förstördes.

Orkaner är en del av kubanernas uppfostran. Och Kuba har med rätta rykte om sig att vara ett av de länder som är bäst organiserat för att stå emot.

Den här gången hade över en och en halv miljon människor, inklusive 10 000-tals turister, evakuerats till tryggare platser innan orkanen slog till.

Men Irma var värre än någon kunnat föreställa sig, värre än någon orkan sedan 1932. Irma höll, med full styrka, Kuba i ett strupgrepp under 72 timmar och slog inte bara sönder hus, slet ner elledningar, välte träd och orsakade översvämningar, hon förstörde också en stor del av skörden och dödade minst tio människor.

Irma lade nya bördor på ett land som redan var bräckligt.

Men Irma kommer också att ha politiska konsekvenser. Det har redan förekommit protestdemonstrationer för att myndigheterna agerar så långsamt med att få ut hjälp.

Och demonstrationer är det den kubanska regeringen minst av allt vill ha. Redan innan Irma slog till mot Kuba, hade det förekommit missnöjesyttringar, inte bara av uttalade dissidenter, och Raul Castro hade visat sådan oro inför de krafter som han själv släppt loss att han dragit i bromsen för att begränsa de reformer han tidigare beskrivit som nödvändiga för att rädda Kuba.

Det var så här:

När Raul Castro tog över makten sedan hans bror Fidel dragit sig tillbaka för tio år sedan, gjorde han det med en rivstart och en självkritik som sved i skinnet på många.

– Den kubanska socialismen har misslyckats, sade han. Om vi alls ska överleva, måste vi genomföra djupgående förändringar, också i vår syn på socialismen.

I och för sig hade också Fidel Castro vid några tillfällen uttryckt sig på liknande sätt. Men då var det en slags exorcism utan konkreta konsekvenser, förutom att skrämma partimedlemmarna.

Den här gången var det annorlunda.

Angel, min äldste och bäste vän i Havanna som jag har känt sedan början av 1980-talet, densamme som brukade äta lunch i señora Yolanda servering intill mitt hostal, hävdade att Raul Castro ville ersätta Fidels politiska nyckfullhet med ekonomisk pragmatism.

Kuba skulle bli ett normalt land, tvingas landa i den verklighet där man måste ta ansvar för sina handlingar och inte kunde lita på tillfälliga välvilliga mecenater, som Sovjet och Venezuela. Eller på de grundbultar som Fidel Castro med jämna mellanrum brukade uppfinna.

Att Raul utsåg Miguel Diaz-Canel, som föddes 1960, ett år efter revolutionens seger, till vice-president var, i Angels ögon, en bekräftelse. Det tydde på att Raul Castro sökte efter en övergång utan det kaos som det Ryssland hamnade i efter Sovjetunionens fall.

– Ingen Gorbatjov här, sa Angel, snarare då en Adolfo Suaréz som i den spanska övergången, om än på en annan politisk planhalva.

Ordet övergång används flitigt på Kuba. Ingen vet riktigt varthän övergången ska leda, bara att det är till något annat.

Det var Miguel Diaz-Canels goda rykte som effektiv administratör när han var chef för kommunistpartiet i provinsen Santa Clara och hans öppenhet inför oliktänkande som bland annat möjliggjorde skapandet av kulturcentrat ”El Mejunje” där Kubas första scen för dragartister öppnades, som låg bakom Angels positiva bedömning av honom.

Den första stora förändringen som Raul Castro drev igenom var politisk. Den handlade om mandatperioden. Presidenten, liksom alla andra valda representanter, skulle bara kunna sitta i fem år, med möjlighet till ett omval.

– I februari 2018 avgår jag och en ny president träder till, förklarade Raul Castro.

– I och för sig, påpekade Angel lite syrligt, så skulle han nog, av strikt biologiska skäl, inte kunna sitta kvar så mycket längre.

Men efter Fidel Castros 50 år vid makten utan några riktiga val, så var det ändå ett försök peka ut någon slags riktning för hur politiken skulle fungera framöver.

Formellt utses presidenten genom en utdragen och komplicerad process som börjar med möten i varje kvarter för att välja kandidater till valet till en kommunal församling, som i sin tur ska välja en andel av delegaterna till en regional församling som i sin tur ska välja en andel av delegaterna till den nationella folkmaktsförsamlingen, Kubas parlament, som i sin tur ska välja en statsrådsförsamling, som i sin tur ska välja en ordförande, som är både regeringschef och statschef, det vill säga president.

Angel, som var medlem i kommunistpartiet tills han uteslöts för passivitet, brukade beskriva valprocessen som en labyrint som syftar till att dölja att det är partiet som har det sista ordet vilka som ska sitta inte bara i folkmaktsförsamlingen, utan också i församlingarna på lokal och regional nivå och, naturligtvis, vem som ska bli president.

Men ändå; de möten och val av delegater som sker på kvartersnivå aktiverar folks politiska intresse och de senaste åren har det funnits en tendens att även oliktänkande har börjat delta.

Öppet oppositionella har till och med presenterat sig som kandidater till de lokala valen och har inspirerat till diskussioner utanför det uppgjorda manuset, som har bidragit till intrycket att det håller på att födas något som nästan liknar ett offentligt samtal på Kuba.

Orkanen Irma komplicerade det hela. De lokala mötena hade just börjat när orkanen slog till och det kommer förmodligen ta tid innan de återupptas.

Möjligheten finns också att missnöjet med återuppbyggnadsarbetet efter Irma ska spilla över och förvandla kvartersmötena till något helt annat än de välregisserade tillställningar de oftast varit.

Kanske kan det till och med bli så att Raul Castro, av det skälet, inte vågar avgå i februari, som han lovat. Men de biologiska lagarna är obönhörliga och har redan sett till att de revolutionära veteranerna, bärarna av den episka berättelsen om den kubanska revolutionen, försvinner en efter en. Och när Raul Castro förr eller senare avgår kommer Kubas president för första gången på 60 år inte längre heta Castro.

Slutet på en historisk epok.

Men är det också början på en ny?

Många tror det. En del menar att den redan börjat, om än tvekande och lite räddhågat.

– Jag trodde till och med att den förra partikongressen skulle öppna upp för flera partier.

Enrique López Oliva, nära vän till Angel, en 70-årig universitetslärare, författare och journalist som hela sitt liv stött revolutionen, har en nästan obegripligt positiv energi. Framför allt med tanke på att han lever på en pension motsvarande cirka 300 kronor.

Angel, som också sitter med på Enriques lilla terrass framför hans palatsliknande hus som han ärvt av sin farfar och som är nära att rasa samman efter 60 år utan underhåll, betraktar honom med en slags beundrande avund.

Angel själv har de senaste åren hamnat i en existentiell kris som nästan tar sig fysiska uttryck och som just har att göra med att den episka berättelsen om revolutionen som han växt upp med, och som han alltid kunnat klamra sig fast vid även i stunder av djupt tvivel, nu bit för bit har monterats ner och inte ersatts av någonting – utom av osäkerhet och en ödslig tomhet som gör att han har svårt sova.

Enrique López Oliva är också förvirrad, men han har, till skillnad från Angel, en tro bortanför revolutionen. Han är aktiv katolik och har spelat en viss roll i upprättandet av de goda relationer som i dag råder mellan den katolska kyrkans hierarki och regeringen.

– Jag föreställde mig att Raul, som ett tack till kardinalen, skulle öppna upp för ett slags social­kristet parti som skulle samla alla de kritiska grupper som vuxit fram inom den katolska kyrkan och som också ofta hamnar i motsättningen till den kyrkliga hierarkin.

– Det skulle vara en viktig gest för att visa regeringens demokratiska vilja, utan att egentligen påverka makten.

Så blev det inte.

Men Raul Castro genomförde andra förändringar som fick kubanerna att ana draget av en förnyelsens vind.

En av de första förändringarna var att slopa kravet på ett speciellt tillstånd för att få resa utomlands. Att kunna resa, utan att be om lov – det var en påtaglig förändring.

Det var den som gjorde att Domingo och hans hustru kunde åka till Spanien och arbeta, och sedan komma tillbaka och investera sitt sparkapital i Havanna.

Den andra riktigt stora förändringen var att det blev tillåtet att köpa mobiltelefoner och datorer, vilket tidigare bara kubaner på uppsatta positioner inom stat eller parti kunnat göra.

Dagoberto Valdés, en välkänd kritisk katolik i staden Pinar del Rio, och vän till Enrique López Oliva, berättade att när någon av medlemmarna i arbetsgruppen för webbtidningen ”Convivencia/Samliv”, som Dagoberto Valdés leder, utsattes för husundersökning, vilket hände ganska ofta, så kunde man, tack vare mobiltelefonen, snabbt mobilisera folk för att om inte stoppa, så åtminstone övervaka och kanske hindra övergrepp.

– Mobilerna har brutit isoleringen, konstaterar Dagoberto Valdés. Vi kan nu nå många samtidigt med bara ett litet tryck. En revolution för oss.

Men de viktigaste reformerna har varit ekonomiska. Möjligheterna till privata initiativ har ökat radikalt.

Det blev tillåtet att köpa och sälja fastigheter och bilar. Tidigare måste alla transaktioner ske genom obegripligt krångliga byteskedjor och inga pengar fick finnas med i sammanhanget. Åtminstone inte officiellt.

Det har blivit möjligt att ha anställda, tidigare fick bara familjemedlemmar arbeta inom ett privat företag. Istället för bara tolv stolar, som tidigare, fick restauranter nu ha 50.

Man kunde starta riktiga små hotell, inte bara hyra ut ett rum i sin bostad. Det blev lättare för utlänningar att investera. Många av de nya familjeföretagen baseras på investeringar av släktingar utomlands eller andra intresserade. En av Gamla Havannas mest avspända barer ägs av en svensk.

Det blev också tillåtet med kooperativ inom flera verksamheter. Domingo och de hantverkare som byggde upp hans hostal har bildat ett kooperativ som arbetar med renoveringar och har nu så mycket jobb att de inte hinner med.

Medborgare som ville bli bönder kunde få tillgång till statliga jordar och få krediter för att komma igång. Det gick att få banklån, vilket tidigare inte gått.

Det var som om livet började normaliseras, precis som Angel sagt varit Raul Castros målsättning, och på bara tio år har det urbana landskapet förändrats. I dag sitter ”Till salu”-skyltar och ”Room for rent”-skyltar överallt i Havanna.

Många hus håller på att repareras, något som tidigare bara skedde i de delar av Gamla Havanna som ingår det Unesco-stödda renoveringsprojektet där.

Här finns numera ambitiöst inredda privata restauranter med utmärkta kök, caféer, barer och hotell i ofta nyrestaurerade hus där det tidigare inte funnits någonting utom ett till synes ostoppbart och deprimerande förfall.

Den ekonomiska öppning som Raul Castro tog initiativ till motiverades fram för allt med att staten inte längre kunde ge arbete. Inte ens med löner som knappt motsvarar 500 kronor.

I dag arbetar nästan en och en halv miljon kubaner i privata småföretag, medan antalet statsanställda minskat med i stort sett lika många.

Men här finns också ett stort och potentiellt explosivt problem som har att göra med att de som arbetar i privata företag oftast tjänar tio gånger mer än de som arbetar för staten. Och även om kubanerna är vana ”att låtsas arbeta medan regeringen låtsas betala lön” så är obalansen i lönenivå ett problem med oförutsägbara konsekvenser.

Att det dessutom är ett problem där många element kan komma att blandas samman illustrerades av bygget av det nyaste och lyxigaste hotellet i Havanna, la Manzana de Gómez.

Det rör sig om ett ombygge av Havannas första varuhus från 1940-talet. Det nya hotellet drivs av den schweitziska hotellkedjan Kempinski men ägs av den kubanska arméns bolag Gaviota. Det är ett franskt bolag som har renoverat och byggt nytt med hjälp av byggnadsarbetare från Indien.

När journalister frågade kubanska myndigheter varför man inte gav jobben till kubanska byggarbetare så blev svaret att indierna är fem gånger mer produktiva. Ett svar som fick kubanska byggjobbare att koka.

– Om vi fick 1 500 euros i månaden, som indierna fick, skulle vi jobba dygnet runt.

Utländska företag på Kuba måste anställa via en kubansk statlig agentur. Alla ekonomiska relationer sköts via agenturen. Resultatet är att av den lön som det utländska företaget betalar kommer bara en tiondel, om ens det, till den anställde. Resten stannar hos den statliga agenturen.

Samtidigt som Raul Castros reforminitiativ syftade till mer rationalitet, större effektivitet och ökat personligt ansvar, så fanns det kvar element som påminde om något slags statarsystem – en del talar till och med om en modern form av slaveri – och som rymde många frön till nya konflikter.

Men reformerna var också räddhågade och fyllda av inskränkningar som gjorde att de som fick tillstånd för en verksamhet helt enkelt inte kunde dra igång den eftersom de råvaror och annat material som behövdes inte gick att få tag på. Åtminstone inte lagligt.

En vän till Domingo, Niuris Higueras, som äger en av Havannas mest framgångsrika restauranter inte långt ifrån hostalet och där Michelle Obama åt lunch under statsbesöket förra året, berättar att det största problemet med att driva restauranten är bristen på råvaror.

– Det finns inga riktiga grossistmarknader på Kuba, säger hon, så jag och min man ägnar halva dagarna åt att jaga råvaror. Ibland finns det. Ibland finns ingenting.

– Och, säger hon, för att det alls ska fungera så måste vi helt enkelt köpa svart, direkt av bönderna och av fiskare utan licens.

Vilket alltså är olagligt.

Men Niuris Higueras tillhör ändå dem som ser optimistiskt på utvecklingen.

– Kuba är fullt av entreprenörer och det bubblar av projekt därute.

– Men, fortsätter hon, när jag jämför med mina kolleger i andra latinamerikanska länder som kan göra sina beställningar via internet på morgonen och sedan få allt levererat till restauranten på eftermiddagen, så inser jag hur mycket som återstår att göra.

Niuris Higueras och andra entreprenörer väntade att regeringen skulle anta en lag för små- och mellanstora företag och öppna grossistmarknader av olika slag så att företagen skulle kunna få tag på de produkter de behöver för att kunna fungera, utan att behöva vända sig till svarta marknaden. Det vore det naturliga andra steget i Raul Castros reformpaket – det som skulle ”aktualisera modellen”.

Men regeringen gjorde tvärtom. Den införde restriktioner och kontroller och ifrågasatte sin egen politik.

– Det var som en plötslig örfil, säger Niuris Higueras. Oväntad och obegriplig.

Angel hävdar att han varit med om allting tidigare.

– Det är två steg framåt och ett och ett halvt bakåt, säger han. Raul Castro talar om att aktualisera och förbättra modellen som om det vore en ideologisk fråga och att ekonomin är något som kan manipuleras efter behov.

– Men, mumlar Angel med bitter röst, att rädda socialismen med hjälp av kapitalism är svårt.

Under ett strövtåg genom det nya lyxhotellet Manzana de Gómez galleria, där det finns samma slags lyxbutiker som brukar finnas på flygplatser, stötte jag på hip-hop artisten Papa Humbertico som har en grupp som heter Mano armada och som jag kände sedan tidigare.

– Jag tänkte köpa de där solglasögonen för 600 dollar som Fidels son köpte häromdagen, flinar han.

Priserna på det som säljs här kan motsvara flera årslöner för en kubansk statsanställd. Rumspriserna på hotellet rör sig mellan 440 dollar till 2 500 dollar per natt.

Och det är bland hotellets gäster som butikernas kunder antas finnas. Ändå sugs många helt vanliga kubaner hit bara för att titta.

– Det är som ett kapitalismens tivoli mitt i socialismen, sjunger Papa Humbertico i en slags hiphop-rytm.

Och det där med glasögonen var bara ett sarkastiskt skämt. Men enligt djungeltrumman så var en av Fidels Castros söner här och köpte solglas­ögon för 600 dollar.
Folk som hade känt igen honom hade börjat ropa förolämpningar så aggressivt att livvakterna fick skynda honom ut ur gallerian.

Angel presenterar mig för sitt kusinbarn Fabián, som skulle kunna jobba för mig med sin bil för mindre än en fjärdedel av vad en hyrbil skulle kosta.

Bilen var en Fiat från 1986 som Fabiáns mamma hade fått köpa efter två missioner som sjuksköterska i Angola. Helst ville hon köpa en lägenhet, men det fanns inga, så det fick bli en bil.

– Kan du gissa, frågar Fabián, hur mycket jag har erbjudits för den här bilen?

– Ingen aning.

– 30 000 dollar. För en Fiat från 1986. Det är inte klokt. Kuba är som Underlandet i sagan om Alice.

Med bilen tjänade Fabián på två dagar lika mycket som han tjänade en hel månad på sjukhuset som röntgentekniker.

– Jag gillar mitt yrke, säger Fabián. Men eftersom jag tjänar så mycket mer på bilen så har jag slutat på sjukhuset och jobbar bara med bilen.

Fabián och hans hustru Yanina träffades under en internationell mission i Venezuela. Pengarna de kunde spara då, 4 000 dollar var under två år, har gjort att de kunnat börja renovera det gamla huset i Havanna som Yanina ärvt av sin far.

– Drömmen är att kunna öppna ett hostal i huset, säger Yanina.

Den mest attraktiva drömmen som den kubanska revolutionen gett dagens unga; att bli entreprenör, egen företagare, att förvandla sitt hem till ett hostal eller en restaurang.

Men när Raul Castro drog igång de ekonomiska reformerna för att ”aktualisera modellen”, så inbjöd han också kubanerna, fram för allt de unga, att aktivt delta i debatten om vilka förändringar som behövdes.

– Alla ska kunna ge uttryck för vad de tänker och önskar, säger han.

Visserligen betonar han samtidigt att det ingalunda handlade om att ersätta den ”kubanska modellen”, utan just om att ”aktualisera” och ”förbättra” den. Exakt vad det innebär var inte helt lätt att förstå. Men när USA och Kuba, efter 60 år, på nytt upprättade fulla diplomatiska relationer och Barack Obama kom på besök, kände de flesta kubaner ändå att den förändringens vind som Raul Castro släppt loss var på riktigt.

En del blev livrädda. Andra fylldes av hopp.

Herbert Cardenas, tidigare filosofilärare på universitetet i Matanza, var en dem som tog Raul Castro på orden.

Han och några kolleger startade bloggen ”La joven Cuba/det unga Kuba” som ganska snabbt fick ett relativt stort genombrott.

– Vi definierar oss som socialister och revolutionärer, säger Herbert Cardenas. Men vi är också kritiska och ser som vår uppgift att ställa förslag för att förverkliga socialismen.

När jag ber honom sammanfatta bloggens förslag, säger han:

– Öppna officiell massmedia för alla röster. Ge bättre tillgång till internet. Och istället för att göra det svårt att starta småföretag – underlätta, förenkla och stimulera till ett socialt ansvarsfullt företagande. Och fram för allt; betala vettiga löner till anställda på statliga företag och skapa instanser där arbetarna kan utöva inflytande. Om det är sant som den officiella retoriken säger att det är arbetarna som äger produktionsmedlen, så borde de också ha makt över dem.

Det lät som sensationella förslag för att komma från några som identifierar sig med revolutionen. Men egentligen var det inget nytt. Under årens gång har det ganska ofta funnits små oaser där man kunnat tala och skriva och föreslå fritt men som förr eller senare alltid stängts ner när det krockat allt för mycket med partilinjen. Nu, med den växande bloggsfären, har många av de rösterna kommit tillbaka.

De förslag som La Joven Cuba lägger fram kunde man höra redan i början av 1990-talet på de seminarier som organiserades av Centro de Estudios de America, CEA. På CEA fanns ett team av briljanta samhällsvetare och ekonomer som med tiden kom att ägna sig mer åt Kuba, än åt Amerika.

För dem var det inte det statliga ägandet som definierade socialismen, utan samhällets organisering. För dem stod inte marknad och privat ägande i motsättning till socialism. Och de menade att en förutsättning för att de statliga företagen skulle kunna kallas socialistiska var att arbetarna hade makt och inflytande.

Angel och jag deltog på flera av CEA:s seminarier där den typen av ämnen diskuterades och vi gick alltid därifrån på ovanligt gott humör.

Förmodligen var det just CEA:s funderingar kring arbetarmakt, facklig frihet, marknad och demokrati som låg bakom beslutet att stänga igen institutionen, trots – eller kanske just därför – att den faktiskt var en del av kommunist­partiet.

Raul Castro, som då var försvarsminister, anklagade CEA för att vara en trojansk häst som gick CIA:s och imperialismens ärenden och krävde offentlig självkritik. Men ingen av CEA:s medarbetare gjorde någon självkritik.

Istället krävde de debatt. Och när institutionen stänges gick de därifrån med högburet huvud och fortsatte sin verksamhet där de kunde, ibland på kubanska universitet, men oftast på utländska universitet och forskningscentra.

Men i dag har flera kommit tillbaka som bloggare som aktivt deltar i försöket till ett konstruktivt offentligt samtal om vad som måste förändras på Kuba. Och hur det kan ske.

Deras inlägg tillhör de mest välartikulerade och underbyggda i den kubanska bloggvärlden. Dessutom undviker de det uppskruvade polemiska tonfall som karaktäriserar så många andra kritiska bloggare.

De ambitiösa journalistiska skildringarna av verkligheten som man numera kan hitta i flera bloggar fanns också tidigare på Kuba. På många sätt är de en fortsättning på den tradition som började i mitten av 1970-talet i reportagesupplementet i ”Juventud Rebelde” – ungkommunisternas veckotidning – och som pågick till mitten av 1980-talet, då det stängdes.

Supplementet leddes av min vän Angel och av den i dag internationellt mest hyllade kubanske författaren Leonardo Padura (skamligt nog inte översatt till svenska).

Tack vare internet fanns nu gott om material för ett verkligt offentligt samtal och en konkret och konstruktiv diskussion om vad som borde göras – precis det Raul Castro hade efterlyst.

Men allt gick så fort att han blev rädd.

– Jag tror det var Obamas besök som gjorde att de blev rädda, säger Herbert Cardenas. Och jag tror att de drog en lättnadens suck när Trump valdes. De fick en förevändning att återgå till skyttegravarna.

Så istället för att vara deltagare i en debatt är de nya bloggarna utsatta för ständiga attacker av regeringens egna ”cybercombatientes” som anklagar dem för att vara ”centrister”, en slags nyliberala trojanska hästar, som ytterst strävar efter att återupprätta kapitalismen.

Några av veteranerna från CEA, har försökt föra en debatt om vad nyliberalism är i förhållande till ”vanlig” liberalism, socialdemokrati och demokratisk socialism, utan att få några svar, förutom förolämpningar. För att inte tala om den dånande tystnad som möter deras argumentation för arbetarmakt på de statliga företagen.

Och de journalister som beskriver det kubanska samhällets baksida är naturligtvis betalda av fienden.

Diskussion har aldrig varit den kubanska revolutionens styrka.

Men reaktionen i dag riskerar att bli en bumerang. Det går inte att stänga ner internet, som man stängde CEA eller Juventud Rebeldes reportagesupplement. Det är inte som en bok eller tidskrift vars upplaga man kan dra in. Allt finns där ute på nätet och allt fler läser.

Enrique López Oliva är övertygad om att i och med Raul Castros avgång skulle en ny historisk epok ta sin början. Att han dragit i bromsen – begränsningarna för arbete för egen räkning och attackerna på internet var bara, menar han, ett sista, desperat, sprattlande för att inte sjunka.

Men Angel är skeptisk.

– Raul Castro, säger han, är fortfarande partiets generalsekreterare och det är, enligt Kubas konstitution, kommunistpartiet som är landets fyrbåk.

– Dessutom, fortsätter Angel med sin sammanbitna röst, så kontrollerar Raul Castros son och svärson Kubas underrättelsetjänster.

– Och, suckar han, det är där makten finns. Så ... även om Miguel Diaz-Canel blir president, så är det fortfarande Castro som bestämmer.

– Kanske är det läge för ”Röda stjärnan”, säger Angel efter en utdragen paus och med ett plötsligt och riktigt lysande leende. Hans första leende över huvud taget på de två veckor vi hade umgåtts.

Det var ett stående skämt. Ända sen vi träffades första gången hade Angel sagt att han vill starta en riktigt revolutionär tidning på Kuba – ”Röda stjärnan ska den heta”.

– Kanske har stunden kommit, muttrar han nu med ett stort flin.

Varje morgon när jag dricker morgonkaffe på trappan till hostalet funderar jag över vad de sprayade orden La Lenin på huset på andra sidan gatan kunde betyda.

– En kvinnlig Lenin, tänker jag. Kan det vara någon slags underjordisk motståndsrörelse.

Jag förvånas också över att aldrig någon stannade för att betrakta graffitin, trots att graffiti är ovanligt i Havanna.

– Folk vet kanske vad det är, tänker jag, men låtsas inte om någonting. Som om orden utgjorde något slags hot.

Jag kopplade ihop det med den förvirring, på gränsen till rädsla, som jag mött hos många äldre när de pratade om den nya generationen, ”los jovenes”.

– De läser inte, spelar bara videospel och tittar på realityshower som de får med ”el paquete” och surfar på internet när de kan.

– De vill ha märkeskläder. Till och med skolryggsäcken måste vara av rätt märke.

Och som ett slags slutgiltigt bevis för att det handlade om ett helt nytt folkslag:

– De gillar inte ens baseboll, bara fotboll.

Papa Humbertico hade skrattande berättat att kulturministeriet hade bildat en speciell ”agencia de rap cubano/agenturen för kubansk hiphop”.

– De försöker älska ihjäl oss, sade Papa Humbertico. Men de förstår ingenting. Inte vår musik, inte vad vi säger, inte vad vi vill.

Herbert Cardenas hade sagt att en revolution inte kan ärvas.

– Varje generation måste göra sin egen revolution, menade han.

Var det någonting av det som fanns bakom de där två orden: La Lenin?

En annan revolution än det som myndigheterna kallar revolution.

När Fabián kommer för att köra mig till flygplatsen berättar jag för honom om mina funderingar.

Han exploderar av skratt.

– La Lenin, frustar han, är en skola, Havannas bästa, dit eliten skickar sina barn.

– När jag gick i skolan så var vår stora dröm alltid att besegra La Lenin i alla skolturneringar. Inget kändes skönare än att ha besegrat La Lenin – de som hade allt det som inte vi hade.

Kvinnan på översta balkongen i huset mitt emot, som hälsat på mig med en vinkning varje morgon när jag druckit mitt morgonkaffe på trappan, ropade något. Jag gick närmare.

– Ha en fin resa, ropade hon. Ta det försiktigt, ta hand om din familj. Kom ihåg att det är det här, det som sker nu som är livet. Inget annat.

På väg till flygplatsen frågade Fabián varför jag grät.

– Jag gråter väl inte, svarade jag.

– Jo det gör du. Det rinner ju tårar på din kind.

En föraning om Irma kanske.

Eller något annat.

Jag har hur som helst kollat med resebyrån i Concepción. Och den har bekräftat; ”vi åker, kanske kan vi till och med hjälpa till att städa upp efter Irma”.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.