Intervju.

2017-06-19 11:00
Naomi Klein, vars nya bok kommer ut på svenska i höst, vill inte vara en galjonsfigur utan ser sig som en röst bland många andra.  Bild: Kourosh Keshiri
Naomi Klein, vars nya bok kommer ut på svenska i höst, vill inte vara en galjonsfigur utan ser sig som en röst bland många andra. 

Naomi Klein: ”Det är som att Trump skjuter laserstrålar”

USA har en president som förkroppsligar mycket av det som Naomi Klein har varnat för i åratal. Hon säger att hon var tvungen att skriva sin nya bok innan läget blev ännu värre.

”En kris kan få oss att utvecklas och växa upp och lägga all möjlig annan skit åt sidan – snabbt.”

Det faktum att Naomi Klein förutspådde de krafter som förklarar Donald Trumps väg till makten bereder henne ingen som helst tillfredställelse. Det har gått 17 år sedan Naomi Klein, då 30, gav ut sin första bok ”No logo” – en medryckande ilska mot varumärkefieringen av samhälls­livet genom bolagens globalisering – och därmed blev, med tidskriften New Yorkers ord, ”den tydligaste och mest inflytelserika personen inom den amerikanska vänstern” nästan över en natt. Hon avslutade boken med vad som då lät som ”en galen tanke om att man kunde bli sitt eget personliga globala varumärke”.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


När hon nu talar om denna tanke kan hon bara skratta åt sin forna naivitet. ”No logo” skrevs innan sociala medier gjorde personliga varumärken till en självklarhet. Donald Trump, skriver hon i sin nya bok ”Nej är inte nog” (kommer senare i år på svenska), utnyttjade det här fenomenet för att bli den första inkarnationen av president som varumärke. Han gör nu mot den amerikanska nationen och mot planeten det som han tidigare gjort på sina stora gyllene torn: han kladdar sitt namn och allt det står för över alltihopa.

Utnyttjar chock

Naomi Klein har också kartlagt den andra kraften som ligger bakom den 45:e presidentens seger. I sin bok ”Chockdoktrinen” från 2007 hävdade hon att den nyliberala kapitalismen – den ideologiska kärleksaffär med den fria marknaden som hyllas av lärjungar till den nu bortgångne ekonomen Milton Friedman – är så destruktiv för sociala band och så lönsam för den rikaste procenten, på bekostnad av resterande 99 procent, att den bara kan få stöd av en befolkning som befinner sig i chocktillstånd efter en kris – en naturkatastrof, en terrorattack, ett krig.

Naomi Klein utvecklade den här teorin 2004 när hon rapporterade från Bagdad och bevittnade hur ombud för Bushadministrationen föreställde sig en brutalt avreglerad marknadsstat i spillrorna efter kriget och Saddam Husseins fall. Hon dokumenterade det också i Sri Lanka, efter tsunamin på annandag jul 2004, då den översvämmade kuststräckan som tidigare bestått av fiskebyar, packades in och såldes till globala hotellkedjor i återuppbyggandets namn. Och hon såg det som allra tydligast efter orkanen Katrina i New Orleans, där, menar hon, katastrofen först ignorerades och förvärrades av regeringen och sedan utnyttjades till förmån för konsulter och byggherrar.

Rädsla i stället för förändring

Friedmaniterna förstod att under extrema omständigheter längtar förvirrade befolkningar mest av allt efter en känsla av kontroll. De är beredda att bevilja exceptionella befogenheter till vem som helst som utlovar säkerhet. De förstod också att kombinationen av sociala medier och kabelkanalernas nyhetssändningar dygnet runt gör det möjligt för dem att skapa sådana scenarier nästan efter behag. Det republikanska partiets frihetsivrande höger blev, med Naomi Kleins ord, ”en rörelse som ber om kriser på samma sätt som bönder som drabbats av torka ber om regn”.

2008, året efter att ”Chockdoktrinen” kom ut, trodde Naomi Klein att finanskraschen skulle bli en räkenskapens dag för den här cyniska filosofin. Att alla till slut skulle få se hur Wall Street-eliten skott sig genom manipulation och avregleringar. Så här i efterhand verkar systemets enorma svagheter, dess uppenbara sårbarhet, tillsammans med oron för terrorism och en global flyktingkris, bara ha gjort folk än mer desperata och rädda. De verkade vilja ha vem som helst som kunde komma med enkla lösningar på till synes svårhanterade problem. Vem som helst som sa att de kunde vrida tiden tillbaka för att ”göra Amerika fantastiskt igen”.

För de av oss som inte kan bevittna det som sker utan att några rader från WB Yeats ”Återkomsten” snurrar i våra huvuden (”och vad för best, vars tid till slut är inne, släpar sig mot Betlehem att födas?”) är Naomi Kleins nya bok – som i detalj undersöker såväl fenomenet Donald Trump som hur liberala och progressiva krafter kan motverka hans verklighet – en briljant artikulering av rastlös ängslan.

Läs vidare på nästa sida: Kollektivt motstånd