Konstgräs, dammiga säten och en lång kö framför korvstället i halvlek: så ser friheten ut i Minsk idag. Åtminstone när FC Krumkatji spelar på hemmaplan, det vill säga på den slitna Alimpijski-stadion i Belarus huvudstad. Här struntar fotbollsspelarna i att sjunga den officiella nationalsången och läktarna är det enda stället i stan där det fortfarande skanderas slagord mot Lukasjenko-regimen. FC Krumkatji är ett unikt fall i det belarusiska idrottslandskapet. Den lilla klubben är helt privat, och är därför inte beroende av den nationella fotbollsförbundet och dess bidrag.
Skillnaden är stor mot FK Dinamo Minsk och dess hemmaarena Dinamostadion. Här hörs inga protestsånger, 23 000 (fräscha) platser gapar nästan tomma, publiken bojkottar matcherna. I början av pandemin åtnjöt fotbollsklubben något slags internationella glansdagar. Den belarusiska ”toppligan” var nämligen den enda som fortsatte spela när hela världen stannade upp. Det här propagandatricket, och många fall av covid i den belarusiska fotbollsvärlden, förargade den tidigare fotbollsspelaren, numera advokaten Aleksandr Sverchinski.
För att skydda spelarna grundade han ABFP, den allra första oberoende föreningen för idrottsmän i Belarus. Idag samlar den 200 medlemmar, 20 procent av alla professionella herrfotbollsspelare.
– Jag vill att spelarna ska respekteras av fotbollsförbundet, säger advokaten, som vittnar om att spelarna pressas av fotbollsförbundet.
– Det gäller särskilt de yngre, som hotas med militärtjänst om de inte undertecknar lojalitetsdeklarationer till regimen. Skulle de vägra mister deras klubbar sina bidrag.
Aleksandr Sverchinski hoppas på stöd från internationella fotbollsförbund. Men varken FIFA och UEFA har hittills intresserat sig för vad som händer med fotbollsspelare som gripits, slagits eller fängslats. Belarus fotbollsförbund vägrar å sin sida att erkänna ABFP, så Alexander Sverchinsky hoppas på medlemskap i FIFpro. Den internationella fackliga organisationen som representerar professionella fotbollsspelare säger att den följer ärendet noga – men det tar två år att bli medlem.
Under tiden fokuserar ABFP på att förbättra levnadsförhållandena för fotbollsspelare i landet.
– Föreningen ingrep i en tvist, där min klubb inte längre betalade ut min lön, säger en fotbollsspelare som vill vara anonym.
– Här bryts kontrakten ensidigt, vi känner inte till våra rättigheter.
Efter tio år som fotbollsspelare ångrar han nu att han förverkligade sin barndomsdröm.
– Jag avråder tonåringar från att försöka sig på en idrottskarriär. Fast de som är barn idag kanske har mer tur än jag, åtminstone om regimen faller…
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
