Det har ofta sagts att Hillary Clintons brist på värme och empati kostade henne den demokratiska kandidaturen 2008. En vän till mig, en respekterad redaktör i Australien, sa att hon tycker att Hillary är självbelåten och kall.
Innan jag skulle träffa henne tittade jag på hennes medverkan i intervjuprogammet The One Show, vilken beskrivits som ”Einstein är med i Play School” (Play School är ett legendariskt brittiskt barnprogram). Jag skulle ta det ännu längre: Einstein är med i Play School och älskar varje sekund av det – skrattar åt tramset och får alla andra att också skratta. Hon besvarade alla frågor med en otrolig slagfärdighet och politisk diplomati, som var både charmig och avslöjande.
När hon fick frågan om vems klädstil hon fördrar, Dolly Partons eller Angela Merkels, svarade hon: ”Dollys på kvällen, Angelas på dagen.” På frågan vem som är hennes favoritpresident, Bill Clinton eller Barack Obama, svarade hon att hon var glad att arbeta för Obama, som vänt den värsta globala lågkonjunkturen sedan depressionen och gett alla amerikaner tillgång till sjukvård, och glad att vara gift med Bill, som startade om ekonomin och skapade 23 miljoner jobb.
Hon tar allt med fattning.
Inte längre i skuggan
Jag väntar på henne i hennes tomma svit på Claridges, ett hotell i London. De där otrevliga, påträngande och vresiga säkerhetsvakterna som det skrivits om i medierna och på Twitter syns inte till.
Hillary Clinton kommer in med ett leende, tillsammans med sin medhjälpare. Hon är klädd i svarta byxor och en vit jacka, mönstrad med pyttesmå svarta och gula blommor, och spetsiga skor utan klack. Hon är mycket längre än man förväntar sig. Hennes närvaro är däremot precis så stor som man kan tänka sig.
Hon är här på en bokturné för att marknadsföra sina memoarer Hard Choices (Svåra val), i vilken hon skildrar det stimulerande och ansträngande livet som USA:s utrikesminister, världens främsta diplomat, då hon tillryggalade över 160 000 mil på resor till 112 länder. Ett liv av tuffa beslut, väldigt lite sömn och av att ständigt vara på väg någonstans.
Hon verkar ha njutit av det. Hon är inte längre bara fru Clinton, en kvinna i skuggan av sin man, utan en kvinna som lärt sig av de bästa och använt det i sitt eget svåra arbete.
Hillary Clinton är rolig i verkligheten, mycket roligare än i boken och än vad man skulle kunna tänka sig. När David Milliband var Storbritanniens utrikesminister sa han, och jag parafraserar, att Hillary är toppen, man kan skämta och retas med henne. Hon har ett stort bullrande skratt.
Hur viktigt är det för dig? Att få in det roliga i en agenda som är otroligt allvarlig?
– Det är jätteviktigt! Jag menar verkligen det. Så många av de frågor man handskas med när man sitter i regeringen nu för tiden, och särskilt när man jobbar med utrikespolitik och nationell säkerhet, är allvarliga och farliga. Om man inte tar sig tid att vara människa och slappna av, att skämta lite och berätta en historia, kan man förlora perspektiv på vad man egentligen gör. Därför har jag haft roligt med David och andra.
Verkar avslappnad
Hon verkar avslappnad, sprudlande och ledig. Jag undrar om hon har utvecklat den här personligheten eller om folk helt enkelt inte såg den?
Det mest rörande avsnittet i hennes bok är det där hon skriver om sin mamma, Dorothy Rodham, som hade en grym uppväxt, med våld och försummelse. Dorothy, som dog 2011, lämnades bort av sina föräldrar. Åtta år gammal skickades hon, som ensam ansvarig för sin treåriga syster, från Chicago till Kalifornien, där de två skulle bo med sina mycket stränga farföräldrar som inte visste vad kärlek är.
En Halloween gick Dorothy utan tillåtelse ut för att fråga ”bus eller godis”. Som straff fick hon stanna på sitt rum ett helt år. Dorothy lyckades dock finna tröst i främlingars hjälpsamhet och små vänliga gester. Hon kämpade för social rättvisa livet ut och var en kvinna som visste hur man visar kärlek.
Hur påverkade Dorothy dig och den person du har blivit?
– När jag var väldigt liten visste jag bara att hon var min mamma. När jag blev äldre, förmodligen i tonåren, började jag reflektera mer. Hon var hängiven och rolig. Hon älskade sport. Vi brukade gå och simma och hon älskade att spela golf. Hon var aktivt engagerad i vår kyrka och vår skola. När jag fick höra om de förfärliga händelser och svårigheter hon upplevde som barn, växte min beundran för henne. Jag kunde inte föreställa mig det, jag som hade en väldigt stabil, kärleksfull och stöttande familj. Jag förstod inte hur hon klarade det, hur hon tog sig från det hon upplevt till att bli den jag kände. Det var otroligt.
Hillary Clinton fick med sig uppfattningen att man respekterar den som reser sig upp efter att ha slagits ned. Oavsett hur avvisad, sviken eller illa behandlad man känner sig, så gnäller man inte, för det gjorde aldrig Dorothy. Om man vill överleva och njuta av livet kan man inte se sig som ett offer. Om man ser sig som ett offer kan man aldrig gå vidare.
Det har talats en hel del om det faktum att Monica Lewinskys besök i London delvis sammanföll med Hillary Clintons. I en artikel i Vanity Fair nyligen beskrev sig Lewinsky som ”antagligen den mest förödmjukade kvinnan i världen”. Där kan man tala om att se sig som ett offer. Man skulle kunna hävda att det i just det triangeldramat var Hillary Clinton som blev mest förödmjukad. Den man hon älskade och vid vars sida hon stod, bedrog henne och allt utspelades inför öppen ridå.
Hur lyckades du göra en så dramatisk vändning från den där förödmjukelsen?
– Jag gick vidare, säger hon. Och det gör mig inte till en kall person. Det betyder inte att det var enkelt. Jag är bara tacksam att jag gjorde det val jag gjorde, att gå vidare. Det har gett mig fantastiska möjligheter och erfarenheter som jag är väldigt tacksam för.
I sin bok skriver du också om nödvändigheten av förlåtelse. Var det lätt för dig att förlåta?
– Nej, NEJ, säger hon högt.
– Förlåtelse är ett svårt val. Det är stärkande och befriande att lyckas nå den punkt i livet där man känner att man kan förlåta. Alla känner att de har behandlats illa och nästan alla har behandlat någon annan illa, men kanske inte medvetet ...
– Jag inspireras av Nelson Mandela som ledde ett helt land mot en ny framtid genom förlåtelse och försoning. Det betyder inte att man glömmer – det handlar om sanning och försoning. Man måste vara ärlig, se sanningen om sin eller sitt lands situation. Han poängterade ofta att om man av någon anledning bär runt på bitterhet och ilska, så är man kvar i fängelset. Man sätter sig själv i fängelse och det är orättvist mot en själv, för då kan man ju inte komma vidare från det som hänt.
– Jag tänker på min mamma och vad som hände henne när hon växte upp. Det våld, den försummelse och den elakhet hon utsattes för. Hon var tvungen att hitta en styrka inom sig själv att ställa sig över det, för att fortsätta framåt. Annars skulle hon ha varit förtvivlad. Eller så kanske hon hade gift sig och fått barn och behandlat dem illa. Men det gjorde hon inte.
I boken känner man av adrenalinet, den rädsla hon vägrar känna, när hon skriver om sin roll i tillfångatagandet och dödandet av bin Ladin. Den nationella säkerheten var av största vikt. Hon var tvungen att hålla operationen hemlig – även för Bill Clinton.
Hur kände du kring det?
– Det var svårt av två skäl. Svårt för att jag var tvungen att hålla det hemligt för alla. Jag var tvungen att göra jobbet, analysen och rekommendationen baserat på mina egna insatser och jag var tvungen att hålla det hemligt för min man, för vi hade förmanats att inte säga det till någon. Jag skulle verkligen ha velat prata igenom det med honom, för jag värdesätter hans råd och hans erfarenhet, men jag gjorde det inte. När president Obama ringde honom och de andra nu levande presidenterna för att tala om vad som hänt, sa han till Bill att ”jag antar att Hillary har berättat”. Då sa Bill att ”nej, hon har inte berättat någonting”. Vi skrattade åt det tillsammans efteråt och Bill sa att det är bra, ”nu vet folk att du kan bevara en hemlighet”.
Hon skrattar också nu när hon berättar om det.
Hade Bill hemligheter för dig när han var president?
– Ja, det hade han. Jag tror inte att de var så många, men det finns vissa saker som man förväntas hålla hemliga. Även om det i vårt fall kunde ha funnits ett mervärde i att tänka igenom de här besluten tillsammans, så gjorde vi inte det.
”Farligt för kvinnor”
Hur tycker du att dynamiken i ert förhållande har förändrats sedan du fått större makt och blivit mer offentlig än Bill?
– Jag tror att han alltid kommer att vara en offentlig person, särskilt i vårt land. Han har arbetat med sin stiftelse Clinton Foundation, sitt arbete som FN-sändebud och en del arbete som president Obama bett honom göra. Han håller en otroligt hög profil. Jag ser det som att vi fortsatt en konversation som vi påbörjade för många år sedan på juristlinjen (båda gick på Yale), där vi båda försökte stötta och verkligen lyssna på varandra och ge våra bästa råd.
– Även om han avslutade sitt offentliga ämbete 2001 och jag då påbörjade mitt, slutade vi aldrig att utbyta synpunkter och idéer. När jag var senator för New York och han var en av mina väljare, brukade jag säga att jag representerade honom.
– När jag var utrikesminister var det många saker vi kunde prata igenom och det gjorde vi. Vi ser varandra väldigt mycket som partners i vårt äktenskap.
Ett av de roligaste fotografierna i boken är det där hon spelar piano och sjunger med Bono. Det kräver mod att sjunga med Bono. Det kräver också mod att förbli människa i en maktposition.
– I min bok finns ett kapitel som heter ”Ett ofullbordat bygge” som handlar om kvinnors och homosexuellas rättigheter. Som jag ser det så kan man inte vara människa fullt ut, inte helt civiliserad, om man inte erkänner allas mänsklighet. Vårt land har gjort stora framsteg i frågor som rasism, sexism och homofobi, men på många håll runtom i världen är det farligt för kvinnor och homosexuella och vi måste fortsätta arbeta med det.
Hud som en noshörning
Som feminist är hon orubblig. På Twitter beskriver hon sig själv som ”hustru, mamma, advokat, förkämpe för kvinnor och barn, senator, utrikesminister, författare, hundägare, hårikon, byxdressfantast, glastakskrossare, ej fastställt (To Be Decided)”.
Hon säger att hon funderade på att kalla sin bok The Scrunchie Chronicles (Hårsnoddskrönikorna), med tanke på den enorma uppmärksamhet hennes hår väcker, särskilt när hon kammar det bakåt och sätter upp det med en hårsnodd.
Känner du, som kvinna med makt, att du måste anpassa ditt sätt att klä dig, till exempel vara mer maskulin, mer konservativ?
– När jag var yngre och kvinnor började få offentliga befattningar, i mitt fall inom juridik, hade vi en en period när vi tog på oss de där små rosettknutarna. Vi försökte komma fram till vad som var en lämplig klädsel för oss. Nu har vi rett ut det.
– Kvinnor kan uttrycka sig själva mycket mer. Man står mellan konventionella förväntningar och sin personliga identitet. Det betyder inte att man kan ha på sig baddräkt i rättssalen. Man kan vara medveten om konventionerna, men man behöver inte vara slav under dem.
Hon har kritiserats för sina kläder. Hon har kritiserats för sitt hår – och för i stort sett varje steg hon någonsin tagit. Hon säger att hon utvecklat en hud som är hård som en noshörnings. Hon tar kritik på allvar, men hon tar den inte personligt. Särskilt inte när det handlar om dubbelmoral för kvinnor i offentligheten.
Finns det någon kritik som fortfarande sårar dig?
– Jag känner att jag har sprungit gatlopp. Men när någon säger något orättvist om en annan person så spelar det inte så stor roll om det är riktat mot mig. Det är den där elakheten som man visar andra människor, jag gillar inte den.
– Det brukade störa mig och jag blev frustrerad, men sedan hade jag helt enkelt inte energi till det längre. Jag tänkte också att om jag slösar energi på att hänga upp mig på vad folk säger om mig, hur ska jag då någonsin kunna få fram mitt budskap? Så nu har jag mitt hår som jag vill, jag har på mig glasögon om jag vill det. Kvinnor ska inte stängas in av de där förväntningarna. Boken är tänkt att uppmuntra särskilt unga kvinnor att hitta sin egen stil, sin identitet och sin röst.
Jag undrar om hon syftar på dem som kallats ”Beyoncé-väljarna”, singelkvinnorna som kategoriserats som en ny demografisk grupp av potentiella väljare som Clinton behöver om hon ställer upp.
– Jag tror att man måste vara tydlig med att kongressen har en enorm påverkan på frågor som är viktiga för oss. Om man oroar sig för sitt studielån, sitt hussparande eller villkoren på sin arbetsplats, så handlar det inte bara om vilken president du väljer, utan också om vem du väljer in i kongressen. Det budskapet har inte riktats till ensamstående kvinnor, men jag tycker att det borde det, för de förtjänar att få höra det.
Tilltalas av möjligheterna
Det har pratats mycket om att hon, om hon nu ställer upp i valet, skulle bli en gammal president med sina 69 år). Hon har kallats en ”Golden Girl”, men då bara svarat att det var en väldigt populär tv-serie (i Sverige mer känd som Pantertanter). Numera älskar hon House of Cards, men har inte sett Scandal eller Game of Thrones.
Hon har haft problem med hälsan – en hjärnskakning. Hon blev tvungen att äta blodförtunnande medicin. Men hon tränar yoga. Och hon rensar ut sina garderober.
– Det gör mitt huvud mer alert och jag älskar projekt som har en början, en mitt och ett slut. Jag älskar att organisera. När jag slutade på utrikesdepartementet lovade jag mig själv att jag skulle göra det och det har jag gjort.
Vad ska du göra om du inte ställer upp i valet?
– Arbeta i den stiftelse som Bill och jag startade och som min dotter (Chelsea Clinton) också arbetar i. Vi tre tillsammans. Jag kommer att fortsätta arbeta för kvinnors fulla deltagande, jämställdhet och möjligheter inom alla samhällen. Jag har mer än nog att göra, det handlar bara om att göra de här svåra valen kring var jag vill lägga min energi och mitt fokus.
Tycker Bill att du ska ställa upp?
– Han vill att jag ska göra vad jag än bestämmer mig för.
Efter att ha betraktat jobbet från första parkett, vad är det bästa och sämsta med att vara president?
– Det bästa är att man kan hjälpa människor att lösa sina problem och hantera svåra situationer. Det värsta är att det är ett oupphörligt och skrämmande ansvar som man aldrig har tillräckligt mycket tid till, även om man arbetar dygnet runt.
”Oroar mig för extremistvåld”
Hon beskrev sin kampanj för den demokratiska kandidaturen som fysiskt och känslomässigt utmattande, men den kan säkerligen inte jämföras med den stress man känner som president.
Har du inte märkt hur snabbt och dramatiskt de åldras?
– Jo! Titta bara på dem. De kommer in unga och energiska och de blir ... gråa.
– Men jag kan färga mitt hår. Det kan inte de.
Hillary Clinton orsakade ett väldigt ståhej när hon avslöjade och hon och Bill var utfattiga och hade stora skulder när de lämnade Vita huset i slutet av hans presidentskap. Nu tjänar hon enorma summor på föredrag och bokkontrakt.
Minns du hur det var att verkligen inte ha några pengar?
– Ja, absolut. I början hankade Bill och jag oss fram på juristutbildningen. Vi hade båda flera jobb för att klara oss och båda hade studielån att betala av.
Inte råd med bröllop
När de gifte sig fanns inte pengar till en ordentlig bröllopsmottagning. De hade en fest hemma och hon hade på sig en färdigsydd klänning som hon köpt dagen innan ceremonin.
Vad tycker du om att lägga pengar på nuförtiden?
– Upplevelser. Gå på teater. Åka på semester till nya platser.
Vad håller dig vaken om nätterna, förutom jetlag?
– Jag sover väldigt bra. Men jag oroar mig för extremistvåld, skurkstater som har kärnvapen. Alla oroar sig för det.
Känner du att män och kvinnor hanterar makt annorlunda?
– Ja, jag har sett vissa skillnader. Man ska inte generalisera, men kvinnor har vanligtvis en mer samarbetsbetonad och kollegial stil och kvinnor kan vara lyhörda för vad jag kallar köksbordsfrågor, sådant som händer i familjerna, den stress de lever med, hur svårt det är att få det att gå ihop.
