Den 24 oktober 2012 flög en drönare av typen Predator över Norra Waziristan. På ett fält intill en liten by stötte den på åttaårige Nabila Rehman, hennes syskon och deras farmor. Nabilas farmor, Momina Bibi, lärde barnen hur de plockade okra eftersom familjen förberedde sig inför den kommande högtiden Eid.
Den här dagen skulle familjens liv komma att förändras i grunden. Från himlen hörde barnen plötsligt det distinkta surrande ljudet som avges av CIA-styrda drönare – ett välbekant ljud för byborna på den pakistanska landsbygden som övervakas av drönare 24 timmar om dygnet – följt av två högljudda klick. Det obemannade flygplanet släppte sin dödliga last på Rehman-familjen och på ett ögonblick förvandlades livet för dessa barn till en mardröm fylld av smärta, förvirring och skräck. Sju barn skadades och Nabilas farmor dödades inför hennes ögon – en händelse för vilken ingen ursäkt, förklaring eller motivering någonsin har givits.
Reste till Washington
Under förra veckan reste Nabila, hennes pappa, som är lärare, samt hennes 12-årige bror till Washington DC för att berätta sin historia och söka svar om det som hände den dagen. Trots att de lyckades övervinna stora hinder för att kunna resa från sin avlägsna by till USA blev Nabila och hennes familj öppet ignorerade. Vid kongressförhöret där de gav vittnesmål dök endast fem av 430 representanter upp. Till de få närvarande sa Nabilas far:
”Min dotter har inte en terrorists ansikte och det hade inte heller min mor. Det går bara inte ihop för mig, jag förstår inte varför detta hände... som lärare vill jag utbilda amerikaner och förklara för dem att mina barn har skadats.”
Bröt samman
Tolken bröt ihop och grät när han berättade familjens historia, men regeringen gjorde en poäng av att avfärda denna familj och ignorera den familjetragedi de själva hade orsakat. Nabila, en liten flicka på nio år med intensivt nötbruna ögon, ställde en enkel fråga i hennes vittnesmål: ”Vad har min farmor gjort för fel?”
Det fanns ingen där som kunde svara på frågan, och få som ens brydde sig nog för att lyssna. Som en symbol för det fullkomliga förakt som den amerikanska regeringen har för de människor den påstår sig befria var Barack Obama på möte med vd:n för vapentillverkaren Lockheed Martin medan familjen Rehman berättade om sin svåra situation.
Selektivt minne
Den amerikanska reaktionen på Nabila Rehman kan jämföras med reaktionen på Malala Yousafzai, en ung flicka som nästan blev mördad av de pakistanska talibanerna. Medan Malala hyllas av västerländska medieprofiler, politiker och samhällsledare för hennes hjältemod, har Nabila blivit ännu en av de miljontals namnlösa, ansiktslösa människor som fått sina liv förstörda under det senaste decenniets amerikanska krig.
Användes som verktyg
Anledningen till denna slående skillnad är uppenbar. Eftersom Malala var ett offer för talibanerna sågs hon, trots hennes protester, som ett potentiellt verktyg för en politisk propaganda som kunde utnyttjas av krigsförespråkare. Hon kunde användas för att sätta ett mänskligt ansikte på deras sak, som en symbol för den påstådda värdigheten i deras arbete.
Men många av dem som använde hennes namn och bild som en symbol på hur rättfärdiga de amerikanska militära insatserna i den muslimska världen är, bryr sig inte tillräckligt för att lyssna på hennes egna ord eller känslor om ämnet.
Som Washington Posts Max Fisher beskriver det:
”Västvärldens fjäskande för Malala handlar allt mindre om hennes ansträngningar för att förbättra villkoren för flickor i Pakistan, eller om miljontals flickors kamp i Pakistan för den delen, och allt mer om vår egen önskan att känna oss varma och mysiga, att vända våra blickar mot en kändis och en lättsmält meddelande. Det är ett sätt att slippa anstränga oss, att övertyga oss själva om att det här handlar om en kamp mellan goda och onda, att vi är på rätt sida och att allt är okej.”
Men var passar Nabila in i denna bild? Om utomrättsliga avrättningar, drönarattacker och tortyr i själva verket är en del av en rättvis sak – av befrielsen av folket i Pakistan, i Afghanistan och på andra ställen – var är då sympatin eller ens erkännandet av den förödelse som detta krig har orsakat, inte minst för små barn som Nabila?
Krigsinsatsens ansikte
Svaret är tydligt: De enda människor vars lidande ska erkännas i den här konflikten är de som faller offer för fienden. För sin kamp ska Malala göras till den amerikanska krigsinsatsens ansikte – mot sin egen vilja om det behövs – samtidigt som otaliga små flickor som Nabila fortsatt terroriseras och mördas som en del i detta ändlösa krig. Det blir inga kändisframträdanden eller prisutdelningar för Nabila. Vid hennes vittnesmål var det knappt någon som ens brydde sig om att närvara.
Men om de hade varit närvarande skulle de ha hört en nioårig flicka ställa de frågor som miljontals andra oskyldiga människor vars liv har försatts i kaos under det senaste decenniet har ställt:
”När jag hör att de är ute efter människor som har skadat USA undrar jag vad har jag gjort mot dem? Vad gjorde min farmor mot dem? Jag har inte gjort någonting fel.”
