Något år innan hade Castro, i syfte att skrämma USA:s dåvarande president Bill Clinton, gett order till kustbevakningen att inte stoppa dem som försökte ge sig iväg i båtar och på flottar. Tusentals kubaner passade på. Överallt byggdes flottar. På stränderna utanför Havanna, i gränderna i gamla Havanna, till och med på kajerna nere i hamnen. Strandpromenaden Malecon fylldes på eftermiddagarna av människor som storögt tittade på armadan av i all hast hopsnickrade flytetyg, varav en del sjönk nästan genast. Ibland liknande det en karneval. Ibland en begravning. Men framför allt var det en nästan surrealistisk manifestation av hur det samhälleliga kittet tycktes vara på väg att lösas upp. Det var som om alla hämningar kastats över bord. Man både gjorde och sa vad man ville.
Kuba kommer aldrig att bli sig likt, tänkte jag. Men, jo. När Bill Clinton backat och gått med på Castros krav om att öka den årliga visumkvoten och att skicka tillbaka de båtflyktingar som prejats på öppet hav, så gav han order om att allt skulle återgå till den gamla ordningen.
Och så blev det.
Nästan, men inte riktigt.
För balserokrisen, som den kallades, blev början en försiktig nedmontering av den självcensur och dubbelhet som blivit centrala drag i den kubanska identiteten.
Det var det jag hade väntat skulle visa sig i min lilla enkät. Men det gjorde det alltså inte. Åtminstone inte så länge andra nyfikna stod omkring och lyssnade. Men när folk skingrades och vi började gå därifrån dök nästan alla vi frågat upp igen. De ville, förklarade de, precisera sina svar.
Hon som tidigare talat om Castro som sin far, sa nu att han var en ”diktator”. Mannen som sagt att han var ”Kubas räddare”, sa nu att det enda han önskade var att få ge sig av. Han hade försökt under balserokrisen, men misslyckats. Den unga kvinnan som sagt att han var ”världens bästa människa” drog nu handen över strupen i en talande gest.
Älskad eller hatad. Eller både och. Samtidigt. Kubanernas förhållande till sin ledare var inte enkelt.
Men vad nästan alla är överens om det är att det Kuba som existerar idag, på gott och ont, är Castros verk. Det var hans vilja, hans visioner, hans infall som bestämde hur det efterrevolutionära Kuba skulle byggas. USA med sin ”blockad” gav det perfekta argumentet för att ursäkta alla misslyckanden.
Det var också Castro som bestämde att försvaret av revolutionen var en absolut prioritet. Och kanske är det just i det avseendet som Castro varit mest framgångsrik. Av det som brukar beskrivas som revolutionens erövringar – utbildning, sjukvård och social jämlikhet – finns inte mycket kvar att jubla över. Men ingen kan ifrågasätta att Kuba har stått emot alla försök att krossa revolutionen, allt från Grisbuktsinvasionen till de många mordförsöken på Castro.
Men revolutionen har också framgångsrikt försvarat sig mot alla försök att bygga upp en opposition på Kuba. Och just i det faktum att försvaret av revolutionen inte bara rörde yttre fiender, utan också påstådda inre, finns fröet till revolutionens harakiri. När Castro i början av 60-talet slog fast att ”innanför revolutionen – allt, utanför revolutionen – intet” var det en kalldusch för många unga revolutionärer runt om i världen, men framför allt i Latinamerika, som såg Kuba som det stora hoppet, löftet om att en ny värld var möjlig.
Kanske hade det inte behövt bli så om det inte samtidigt var Castro som bestämde vad som var ”revolutionen”.
Men när ”revolutionen” gjordes till en synonym för Castro förvandlades den ganska snart till en stelbent diktatur som försköt fritänkande kreativitet till källarhålorna. Och kanske var det just denna expropriering av ”revolutionen” – och som produkt av det också av den kubanska historien – som så småningom förvandlades till Castros egen största fiende, det som hindrade honom från att förverkliga de drömmar han fått kubanerna tro på.
Hans misstro gjorde honom ensam. Allt måste bestämmas och kontrolleras av honom. Den enda han tycktes betrakta som en jämlike var den förre påven Johannes Paulus. Alla andra som stod honom nära var hans elever, som Hugo Chavez.
Så vad ska hända nu? Förmodligen inte särkilt mycket. Det var ju rätt många år sedan Fidel drog sig tillbaka och överlämnade makten till Raúl Castro.
Under de åren har det skett en hel del. Ekonomin har öppnats upp, de diplomatiska relationerna med USA har återupptagits, men många menar att Raúl inte har kunnat genomföra alla de reformer han vill, därför att Fidel fungerat som en bromskloss i bakgrunden. Det hoppas nu att Raúl ska accelerera det som kallas för ”övergången”, men som ingen riktigt vet vari den består.
Men det blir inte lätt. Den nya generationen kubaner består knappast av ”den nya människa” som Che Guevara drömde om. Och istället för att vara exempel på att en annan värld är möjlig håller Kuba på att förvandlas till den ”spelhåla och bordell” för gringos som Havanna parodiskt brukar beskrivas som i revolutionens officiella historieskrivning.
Men ingen vet. Castros inflytande var så överväldigande att det är svårt att förställa sig Kuba utan honom.
Och skulle man idag ställa frågan ”Vem var Fidel Castro?” skulle man förmodligen få samma motsägelsefulla svar som jag fick på 90-talet. Både gud och djävul.
