BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Trots att de syriska rebellernas sista riktigt starka fäste på vägen mot Damaskus bara ligger kilometer bort, är det mycket stilla på Mount Bental när vi anländer.
Det enda som avslöjar att Mount Bental inte är en helt en vanlig turistattraktion är biltrafiken som på den israeliska sidan går ymnigt mellan plantagerna men upphör helt där vägarna vänder in mot Syrien.
Längst upp på berget går välmående medelklassturister lojt runt bland den fullsatta restaurangen, kaféet med det skämtsamma namnet Coffee Annan, en souvenirbutik och en bunker från Yom Kippurkriget, även känt som oktoberkriget, som nu blivit ett krigsmonument. Turisterna är i alla åldrar och det är till och med några barnfamiljer här.
Längst fram på berget står silverfärgade kikare uppställda som i ett pärlband. Några ungdomar som precis petat in fem shekel i kikarna styr dem kors och tvärs över slätten i jakt på att få se något intressant. Det hörs många ”unbelievable” och ”I can’t believe that is Syria” från ungdomarna.
– Men i dag kommer ni inte kunna se någon action, fronten ligger där borta, säger en guide på bruten engelska och pekar mot en stad långt bort i fjärran.
Men han intygar att om de stannar en stund kommer de säkert få höra granatkastarna vid fronten. Det är svårt att säga om ungdomarna tycker det är en tilltalande eller skrämmande tanke.
Krigsturism, eller mörk turism som det också kallas, är antagligen ett lika gammalt fenomen som konflikter mellan människor. Historien är full av skildringar av människor som valt att bevittna offentliga avrättningar, gladiatorspel eller suttit uppe på kullar och spejat på den tiden då medeltida arméer drabbade samman.
I England har det till och med startats ett forskningsinstitut – Institute for Dark Tourism i Lanchester – som forskar om varför människor frivilligt väljer att bevittna krig och katastrofer. Forskarna är oeniga om vad det är som lockar människor till mörk turism, men ofta verkar det handla om att söka kickar eller att i vår socialt mediala tidsålder ha den värsta historien att berätta.
Men det kan också handla om att få syn på sin egen död, bearbeta egna traumatiska upplevelser eller bara förstå den verklighet man lever i.
Israel har blivit en populär destination för denna typ av turism. Många Israeler själva har ett stort militärt intresse till följd av att nästan alla genomför en lång militärtjänstgöring men landet lockar också intresserade utlänningar.
Som ett relativt tryggt land i regionen är det en perfekt destination för krigsturister som inte vill ta för stora personliga risker. Här kan man lära sig att slåss mot terrorister av före detta yrkessoldater eller som vid Mount Bental och närliggande Ein Zivan utrustad med kikare och kunskap om de senaste truppförflyttningarna, försöka få en glimt av Syrienkriget på nära håll.
De första jag pratar med är tre collegestudenter från USA. De är avslappnade och entusiastiskt pratglada som amerikaner brukar vara. De berättar att de är i Israel främst för att besöka olika historiska platser. Hit åkte de för att få se vad de anser är nutidshistoria.
– Det är en av vår tids stora konflikter så jag tycker det var intressant att se det, säger en av killarna som heter Jonathan Richards.
– Samtidigt känns det förstås lite galet. Inget jag kommer berätta för mamma direkt.
Hans vän John Brown skrattar och flikar in att inte han heller kommer berätta något för mamma, i alla fall inte förrän han kommit hem igen.
– Det är lugnt nu men vår guide säger att det är första gången man inte hör bomber och skottsalvor här.
John Brown har också ett annat skäl till att han vill åka hit för att försöka se kriget med egna ögon. Han litar inte på traditionell media och menar att den dåliga medierapporteringen gör det nödvändigt att på egen hand åka till sådana här platser.
– Kriget är mer komplicerat än vad mainstream media visar. På tv ser det alltid ut som det flyger bomber hela tiden, men som man ser här kan det ju vara lugnt också. Man förstår nog bättre om man åker hit själv.
En som sett många turister komma och gå på Mount Bental är Esther Amram som sedan tio år tillbaka jobbat i den lilla souvenirbutiken bredvid restaurangen.
Hon säljer koppar, amuletter och t-shirts, flera av dem med krigsmotiv. En av de skojigare har ett tryck med två israeliska krigsflygplan och texten ”America don’t worry – Israel is behind you!”, en ironisk anspelning på det amerikanska bistånd som håller den israeliska krigsmakten under armarna.
Restaurangen och butiken ligger i samma byggnad och från fönsterplatserna är utsikten magnifik. Det påminner lite om en sådan schweizisk fjällstuga som man kan hitta på skidanläggningar i Alperna.
– Jag älskar det här stället, är det första Esther Amram säger när vi sätter oss ner på hennes lunch för en intervju.
Hon gillar utsikten, sina kollegor och att man får träffa människor från hela världen här. I likhet med de unga studenterna från Wisconsin tycker hon inte att det är problematiskt att människor åker hit för att bevittna kriget.
– Jag tror ingen kommer hit och är glad över att det är krig. Men folk är intresserade av världen omkring dem. De ser kriget på tv hela tiden, det är klart att vissa vill se det i verkligheten. De är bara nyfikna.
Hon menar att många av de som kommer för krigets skull också gör det av goda anledningar.
– Vi har haft mängder av kristna som åker hit för att be för Syrien. Är det verkligen något dåligt?
Esther Amram är glad, har mycket energi och skrattar mycket. Men även om Esther tycker om sitt jobb påverkas hon också av att ha kriget så nära inpå sig. Hon berättar att hon på nätterna ofta ligger och tänker på barnen som är kvar i Syrien.
Esther Amram är också noga med att poängtera att Mount Bental varit populärt bland turister redan före kriget. Hon vill inte att jag ska tro att platsen hon tycker så mycket om bara handlar om krig. Men när jag frågar hur affärerna påverkats sedan kriget började ser hon lite generad ut.
– Affärerna har faktiskt blivit bättre, tillstår hon.
– Men det är förstås olika. När det har varit väldigt häftiga strider händer det att affärerna går sämre. Men oftast kommer det mer folk.
Någon halvtimme efter vi kommit till Mount Bental händer det som guiden utlovat. Med dova dunsar börjar bombardemang höras från horisonten. Det är inte som på film. Smällarna är inte öronbedövande och skräckinjagande utan ljudet är snarare tyst och vardagligt.
Det skulle lika gärna kunna vara en ventilationstrumma som glappar eller en bil som baktänt nedanför berget. Det andra som skiljer sig från filmens värld är att inga skrik hörs från flyende människor som försöker ta betäckning.
Stämningen förändras nästan inte alls. Turisterna fortsätter att långsamt se sig omkring och att småprata avspänt med varandra. En flicka, som tittar i en kikare, försöker förgäves att vrida den så att hon ska se vart bomberna kommer ifrån.
Den enda som verkar illa berörd av ljuden är Batool. Alldeles nyss var hon inbegripen i en intensiv diskussion med sin syster och pratade initierat om olika rebellfraktioner och motståndsfästen. Nu uttalar hon långsamt guds namn och stryker sitt svarta hår ur ansiktet. När nya dunsar hörs lägger hon handen för munnen.
– Gode gud.
Hon och hennes man är Palestinier och bor i Jerusalem. De var på familjesemester i närheten och bestämde sig till slut för att de var tvungna att åka hit. Kanske tillhör de den kategori av mörka turister som forskarna menar reser till konfliktområden för att bearbeta en smärta.
– Vi ser det hela tiden på tv ändå, så vi kan lika gärna åka hit, suckar hon.
– Vi är så ledsna. Du förstår, vi har fortfarande många vänner kvar i Syrien.
Batools syster har med sig sin son som hon bär på axeln. Han har suttit där snällt och tyst hela tiden, obrydd av smällarna. Men nu börjar han bli rastlös. Hon lyfter ner honom så att han kan gå iväg i förväg till bilen med hennes man.
Innan de går frågar jag Batool vad hon tycker om de andra turister som har åkt hit. Hon säger att även om de kanske har andra skäl till besöket än vad hon har, så tycker hon om att de kommer.
– Det är bra att de är här så att de kan berätta i sina hemländer om vad som händer. Då kanske det kan bli en förändring till slut.
Batool och hennes familj personifierar kanske den forskning som menar på att det kan finnas många skäl till att någon väljer att bevittna konflikter och krig. Krigsturismen har ofta kritiserats i Israel men för vissa handlar det kanske något annat än kicksökeri – ett sätt att hantera en tillvaro präglad av konflikter.
När en grupp kristna ungdomar slår sig ner i en ring i närheten av oss för att sjunga och be undrar jag ändå vad Batool verkligen tänker om alla de västerlänningar som flockats här bland kikarna. Kommer någon av oss ta med någonting av värde tillbaka till våra hemländer som hon hoppas? Innan vi skiljs åt frågar Batool om mitt och fotografens ursprung.
– Jaså Sverige, där har ni ju många Syrier. Nu vet ni vad de flyr ifrån.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
