– Varför skulle inte en kvinna kunna göra det? I mitt hjärta bestämde jag mig då för att bevisa att jag kunde, säger Omeira Baloch.
Hon knyter näven, över hjärtat, och lutar sig tillbaka. Nu har hon varit i Sverige i två månader.
Bortgift som 13-åring
Efternamnet Baloch delas av balucherna, en etnisk minoritet från provinsen Baluchistan i Pakistan.
Området skulle kunna vara Asiens rikaste plats. Här finns olja och gas. Guld och diamanter.
Men folket är landets allra fattigaste. Många har inte tillgång till skola eller vård och de lever under ett ständigt hot från den pakistanska armén.
För 14 år sedan blev Omeira Baloch bortgift i Baluchistan.
Hon var tretton, hennes kusin 45.
Hennes föräldrar lämnade henne ensam med ett förfalskat äktenskapsbevis, där det stod att hon var 18 år, och en man som var tre gånger så gammal.
Omeira Baloch var ett barn, och inte den hustru som mannens familj ville att hon skulle vara.
– Jag förstod inte vad som hände. Ena dagen lekte jag och andra dagen vaknade jag upp och skulle vara en kvinna.
Året därpå födde Omeira Baloch en son som hennes mans familj tog ifrån henne.
Hon blev slagen. Förgiftad av sina svärföräldrar.
– De ville låta mig dö så att de skulle slippa betala skilsmässan.
I fyra år var hon fast i äktenskapet innan hon lyckades gå till domstol, skilja sig och få tillbaka sitt barn Ikhlas.
Några år senare träffade hon sångaren Hafeez Baloch.
– Han blev kär i mig direkt. För mig tog det lite längre tid, säger hon och skrattar.
I dag har hon fyllt 27. Hon har två barn med Hafeez Baloch; Brahamdag och Hamdan.
Hennes man är känd bland de som vill se ett självständigt Baluchistan, berättar Omeira Baloch. Hon sveper sin himmelsblå sjal runt huvudet och söker fram sången ”Zanda -Hamey” på youtube.
Där sjunger Hafeez Baloch för balucherna:
”Vakna upp, annars blir vi aldrig fria,
Vakna upp, vi måste kämpa för vårt land”
Tusentals kidnappade
Konflikten i Baluchistan har pågått i ett över ett halvt sekel. Majoriteten av balucherna vill att provinsen ska bli självständig. På ena sidan finns separatister som vill befria Baluchistan. På andra sidan finns pakistanska armén och punjaberna.
De senaste fem åren har kroppar från hundratals aktivister från Baluchistan återfunnits längs vägkanterna.
Tusentals fler har försvunnit; enligt gruppen Baloch people missing handlar det om runt 18 000 bortförda personer. De har kidnappats efter att ha uttalat sig om Baluchistans frihet. Eller bara för att de har råkat tillhöra minoriteten.
Skrev avskedsbrev
Hafeez Balochs kampsång blev startskottet för ett liv under hot från pakistanska armén. Han torterades och förföljdes, ända tills Omeira Baloch en dag sa åt honom att lämna landet.
– Jag är mamma, jag kommer att ta hand om våra barn. Men du måste fly härifrån nu, sa hon till honom.
Och våren 2014 lämnade Hafeez Baloch Pakistan.
Hafeez Baloch lyckades ta sig till Sverige och Omeira Baloch blev kvar.
Nu var hon istället måltavlan för hoten.
Hennes telefon avlyssnades och när hennes man ringde upp krävde armén att hon skulle säga åt honom att komma tillbaka.
Under ett år vågade hon inte släppa iväg sina barn till skolan.
– Jag var nära att ge upp. Jag satte mig i köket och skrev ett avskedsbrev. I sista sekunden kom min son in och förstod vad som skulle hända. Då insåg jag att jag var tvungen att fortsätta, för deras skull, säger hon.
Istället började hon planera sin flykt. Hon skulle bli den första kvinnan från Baluchistan som flydde till Sverige ensam.
Färden över bergen
Den femte november förra året tog Brahamdag och Hamdan på sig sina tunna jackor och flydde tillsammans med sin mamma.
Barnen var först fascinerade av snön på marken – de hade aldrig tidigare sett snö. Men det byttes snart ut mot gråt och trötthet.
De vandrade över 45 berg. Omeira Baloch räknade varenda ett. Det sista var det allra högsta. På fötterna hade hon trasiga gympaskor. Till slut hade skorna gått sönder så mycket att hon tog av sig dem och fortsatte att gå, barfota.
Från att ha levt i 40 graders värme så vandrade de nu 18 timmar i sträck i minusgrader.
– Då tänkte jag att jag inte längre var en mamma. Jag var någon som skickade mina barn i döden.
Flykten från Pakistan till Tjörn tog en månad och fem dagar.De sov på marken, blev stoppade vid makedonska gränsen och var fast på Lesbos i två veckor. Men de längsta dagarna beskriver hon som de i Malmö där de väntade på att bli inskrivna hos migrationsverket.
– Mina söner frågade hela tiden när de skulle få krama sin pappa. Om och om igen frågade de när de skulle få träffa honom.
På andra sidan jorden
Omeira Baloch kom till slut fram till sin man, på Klädesholmen på Tjörn. Nu står hon i Stenungsund och blickar mot bron som går till hennes nya hem. Där bor paret med sönerna som nu är sju och åtta år gamla. Ikhlas är kvar hos hennes familj i Pakistan. Hon är avslappnad här. Men hon saknar smaken av sitt hemlands mat. Synen av Beluchistans klänningar, som den hon själv bär. Och lukten av bergen.
Hon drömmer om ett fritt Baluchistan. Där hennes vänner slutar att försvinna och där kvinnor och män lever på samma villkor.
I väntan på framtiden
Nu väntar både hon och hennes man på uppehållstillstånd. Om hon får stanna vet hon vad hon vill göra.
– Jag vill arbeta härifrån, för att befria kvinnorna från ett terroriserat Pakistan.
I Baluchistan tvivlar ingen längre på Omeira Baloch. De är stolta över henne. Nu hör kvinnor av sig till henne och frågar hur hon gjorde. De vill också fly.
– De inser att de inte behöver fråga sina män om lov, säger hon.
Omeira Baloch ler och fortsätter:
Säg aldrig att kvinnor inte kan göra allt. Vi kan göra allt. Jag är säker på att vi kan göra mer än män, till och med.
