Analys / Gunnar Wesslén.

2017-09-19 16:00
Bild: Gemunu Amarasinghe/AP

Fredspristagaren offrar de svagaste

Världen står i dag vittne till det största och tydligaste exemplet på
etnisk rensning sedan folkmordet i Rwanda 1994.

Det är Burmas armé som tillsammans med buddistiska lynchmobbar mördar och fördriver minoriteten rohingya från nordvästra Burma.

Regeringschef i Burma är Aung San Suu Kyi som 1991 fick Nobels fredspris. Varför gör hon inget för att beskydda den utsatta folkgruppen?

Den förföljda folkgruppen rohingya består av drygt en miljon människor, men nu har tusentals mist sina liv och hundratusentals har tvingats fly till Bangladesh efter våldsamma kampanjer från armén och andra grupper.

Ändå har statskanslern Aung San Suu Kyi inte kommenterat folkmorden och rensningarna på annat sätt än att hon beskyllt medierna för att publicera felaktiga beskrivningar av vad som skett.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


En av förklaringarna till detta är att Burma i praktiken styrs av armén och inte av regeringen. Armén har kontroll över de viktigaste departementen (försvar, inrikes och gränskontroll) och det finns ingen demokratisk styrning av de väpnade styrkorna.

Dessutom har armén enligt konstitutionen 25 procent av platserna i parlamentet – och eftersom det krävs mer än 75 procents majoritet för att förändra konstitutionen kontrolleras frågan av armén.

Allt som den demokratiskt utsedda regeringen med Aung San Suu Kyi utför granskas också noga av armén. Den kan ensidigt förklara undantagstillstånd och upplösa parlamentet.

Många menar därför att det är krigsmakten och överbefälhavaren som ska kritiseras, inte Aung San Suu Kyi, och att militären är ansvarig för det som händer i delstaten Rakhine. De menar att hon inte har möjligheter att göra något och provocerar hon militären kan de återinföra en militärdiktatur.

I det läget har Aung San Suu Kyi uppenbarligen beslutat sig för att offra rohingya, bland annat därför att rohingya är en mycket svag grupp i Burma. Deras ställning kan närmast jämföras med romernas i Europa.

Rohingya är utsatt för en mycket stark diskriminering i Burma, och det är en diskriminering som stöds av majoriteten av burmeser. Fördomarna haglar och många betraktar rohingya som icke-burmeser, smutsiga, obildade och ointresserade av integreras i samhället. Att de dessutom är muslimer i ett buddistiskt land innebär att de blir ännu mer utsatta.

När jag för en tid sedan gjorde reportage både i delstaten Rakhine och i Rangoon, i Burma kallad Yangoon, märkte jag diskrimineringen mycket tydligt. Burmeser jag träffade uppmanade mig att inte tala om rohingya: ”De är inte burmeser och måste lämna vårt land”.

Det gör det lätt för Aung San Suu Kyi att av inrikespolitiska skäl inte ge något stöd till den utsatta folkgruppen. Rohingya har inte något stöd i Burma och mycket av våldet mot dem utförs av buddistiska medborgargarden.

Men kraven på Suu Kyi att ta ställning och ge stöd till rohingya kommer inte att minska. Allt fler menar att det är ett totalt moraliskt förfall av en fredspristagare som dessutom är statschef att de facto tillåta etnisk rensning och en eventuell inledning av folkmord i sitt eget land.