BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
De som proklamerade evig lojalitet när partiet stod för den smygande privatiseringen av den offentliga sjukvården NHS (National Health Service), nedläggningen av det största korruptionsfallet i brittisk historia, kollapsen av Storbritanniens program för subventionerade bostäder, förbudet mot fredliga protester, interneringar utan rättegång, kidnappningen och tortyren av oskyldiga människor och ett olagligt krig, i vilket hundratusentals dog.
Nu – när partiet efterlyser skydd för de fattiga, tyglande av de rika och fredliga konfliktlösningar – proklamerar de sin besvikelse.
De som insisterade att William Hague, Michael Howard och David Cameron utgjorde ett existentiellt hot, är nu tysta när Labour står inför en konservativ ledare som får sina föregångare att framstå som socialister.
Tony Blair själv, som så ofta förlåts av det parti han behandlade både som en stege och ett hinder för sina egna ambitioner, återgäldar tjänsten genom att föreslå att de som vill se en mjukare brexit bör rösta på de konservativa. Han verkar tro att den stärkta majoritet som detta skulle ge Theresa May, skulle kunna försvaga henne. Så mycket för den store taktikern.
Ja, Jeremy Corbyn är en besvikelse. Ja, hans ledarskap har präglats av missade möjligheter, en svag opposition och (tills nyligen) inkonsekvens i förslagen, såväl som strategiska och organisatoriska misslyckanden. Det vore dåraktigt att förneka eller förminska de här bristerna. Men det vore ännu mer dåraktigt att ange dem som skäl för att ge Theresa May mandat att förstöra det som finns kvar av Storbritanniens anständighet och besinning, eller för att vägra att se allt det bra som en regering som genomför Jeremy Corbyns politik skulle kunna utföra.
”Har en chans att vända det här”
Jag är naturligtvis orolig för att 1983 ska återupprepas. Men den popularitet som Jeremy Corbyns politiska förslag rönt på sistone inger mig mod att tro att han har en chans, om än liten, att vända det här. Hans löfte att höja minimilönen till tio pund (cirka 114 kronor) i timmen stöds av 71 procent av befolkningen enligt en undersökning av ComRes. Förslaget att höja den högsta skattesatsen har stöd av 62 procent.
Labours tio löften skulle kunna, om de utgjorde kärnan i partiets manifest, tilltala nästan alla. De lyfter fram ett tema som borde väcka genklang hos många i dessa ovissa tider: trygghet. De utlovar tryggade anställningsrättigheter, tryggad tillgång till bostäder, tryggad offentlig service, en tryggad natur. Ställ detta mot det som de konservativa erbjuder: den ”fantastiska otrygghet” som brexit-kampanjens huvudfinansiär, miljardären Peter Hargreaves, förväntar sig.
Skulle människor kunna förmås att förbise Labourledningens brister till förmån för den underliggande politiken? Jag skulle vilja påstå att det under de senaste årtiondena visat sig att det inom politiken är överskattat med kvalitativ kompetens.
Tony Blairs övertalningsförmåga ledde till Irakkriget. Gordon Browns beryktade försiktighet gjorde folk blinda för den ekonomiska katastrof han hjälpte till att skapa, genom det förtroende han tillerkände bankerna. David Camerons inställsamma tillförsikt orsakade den största nationella krisen sedan andra världskriget. Theresa Mays beräknande orubblighet kommer sannolikt att förvärra den. Efter 38 år då tvärsäkerhet presenterats som styrka, skulle lite tveksamhet och självtvivel hos en premiärminister göra Storbritannien gott.
Hopplös hantering av media
Jeremy Corbyns medarbetare har varit hopplösa i hanteringen av media och hans offentliga image. Detta är en enorm nackdel, men det visar också på ett värdigt ignorerande av framtoning och vinklingar. Borde vi inte omfamna det? Det gjorde vi med Gordon Brown, vars klumpiga framträdanden på tv och i radio, som premiärminister, inledningsvis tillskrevs hans ”äkthet” och ”integritet”. Strunt samma att han finansierade Irakkriget och kämpade för det privata finansieringsinitiativet, vilket – som flera av oss förutspådde – nu sliter sönder NHS och annan offentlig service. Strunt samma att han bara såg på när bankerna utformade exotiska finansiella instrument. Han hade affärsvärldens och miljardärpressens förtroende. Detta säkerställde att hans inkompetens behandlades som en välsignelse, medan den i Jeremy Corbyns fall är en förbannelse.
Jag skulle hemskt gärna välja en regering som leds av någon som är både kompetent och mänsklig, men det alternativet finns inte på röstsedeln. Idag står valet mellan brutal effektivitet för att genomdriva en katastrofal agenda, och varsam ineffektivitet i strävan efter en bättre värld. Jag vet vad jag föredrar.
Det finns mycket som Labour, sina begränsningar till trots, skulle kunna göra bättre under de kommande veckorna. Partiet är halvvägs mot att formulera en inspirerande framtidsvision. Nu behöver det slutföra den processen. Det måste fastslå sin vision för en posteuropeisk överenskommelse, klargöra huruvida det vill bli kvar inom den enskilda marknaden eller inte (dess fortsatta tvetydighet på den här punkten är ännu en missad möjlighet) och fokusera på skillnaden mellan sin position och den extremism, den osäkerhet och det kaos som den konservativa versionen av brexit skulle kunna utlösa.
Taktiska allianser
Det borde omfamna erbjudandet om en taktisk allians med andra partier. De gröna har redan slutit upp i Ealing Central och Acton för att hjälpa Labours parlamentsledamot att försvara sin plats. Labour borde återgälda detta genom att dra sig tillbaka från Caroline Lucas valkrets Brighton Pavilion. Sådana uppgörelser skulle kunna göras över hela landet. Som tankesmedjan Compass visar så stärker de chanserna att sparka ut Tories från regeringsställningen.
Labours bruk av nya organiseringsteknologier är lovande, men de borde gå mycket längre. Ingen till vänster borde utforma sin valstrategi utan att först läsa boken ”Rules for revolutionaries” (”Regler för revolutionärer”), skriven av två av Bernie Sanders kampanjmedarbetare. Den visar hur en total outsider nästan kammade hem den demokratiska nomineringen och hur samma taktik skulle kunna tillämpas med än större effekt nu när den har förfinats. Och alla som är oroliga för vad en ny konservativ regering skulle kunna göra, borde sluta upp bakom Labours osannolika galjonsfigur för att förstärka hans svaga utsikter.
Det val vi står inför är följande: ett parti som, genom starkt ledarskap och järndisciplin, låter tre miljoner barn gå hungriga medan hedgefondchefer gömmer undan sina pengar i Karibien, och ett parti som – om än något rörigt – vill försöka göra det här landet vänligare, mer jämlikt och mer inkluderande. Jag kommer att rösta på Labour den 8 juni och jag kommer inte att hålla för näsan. Jag uppmanar dig att göra detsamma.
Översättning: Jenny Cleveson.
