Men det är en ojämn tillväxt – en av fem euro som spenderas i landet kommer från turismen, medan andra sektorer står still. Vilket fått effekten att turismen är på väg att tränga ut lokalbefolkningen från stan. Efter de massvräkningar av skuldsatta som genomfördes förra året, enligt krav från EU och IMF, har utländska investerare köpt upp hela sektorer av Aten, uppmuntrade dels av de låga priserna, dels av ett program som heter ”Golden Visa”. Den som köper något i Grekland för minst 250 000 euro eller investerar i hotellbranschen får visum och uppehållstillstånd för sig och sin familj, vilket har fått kinesiska, ryska och israeliska investerare att skynda dit.
Några av mina vänner i Aten har fått flytta då deras hus sålts för att renoveras och bli air bnb. Antalet air bnb i Grekland har gått från 9 000 till 129 000 på bara två år.
”Krisen är över? Hahahahaha, vilket skämt! Ingen här tycker det!” Det säger Aris som var arbetslös sist jag var här och nu arbetar som möbelreparatör sex dagar i veckan för 400 euro i månaden.
– Alla smarta människor har dragit, alla utbildade flyktingar åker bara genom Grekland till Nordeuropa och vilka blir vi kvar med? Alla som inte kan ta sig någon vart!
Arbetslösheten har gått ned något men ligger fortfarande på 18 procent och 37 procent för unga, vilket är högst i Europa. En halv miljon människor har lämnat landet, ofta högt utbildade unga. De som fått tillbaka sina jobb har upptäckt att lönerna sänkts med 22 procent.
Ekonomiska kriser tar alltid formen av klasskamp – vilka grupper ska det sparas in på, vilka ska flytta fram positionerna? Och trots att grekiska arbetare utkämpat en lång och militant kamp är det utan tvekan de som förlorat.
När tillväxten nu återvänder är det till priset av att de får arbeta mer för lägre lön, med sämre trygghet och osäkrare kontrakt.
Vilka är det då som gått segrande ut ur krisen? Det europeiska finanskapitalet, som slapp göra stora förluster, och till viss mån grekiska kapitalister, framför allt de största.
Men krisen svepte också med sig många mindre kapitalister – 245 000 företag gick i konkurs. Familjeföretag med hundra år på nacken gick i graven.
En som överlevt är Konstantinos, ägare till ett företag i bokbranschen. Han säger att han röstade på Syriza för att han hoppades att de skulle höja lönerna så folk fick pengar att
konsumera hans produkter.
– Men vi har gått back varje år! Den enda industri som blomstrar är turistbranschen och de köper inte grekiska böcker. Jag var beredd att acceptera högre skatter bara jag sålde mer, men vi säljer inte mer och nu har de konfiskerat mitt bankkonto.
Han förklarar att regeringen hade lovat att de som hade skatteskulder skulle få en avbetalningsplan på tolv månader, men att planen aldrig blev verklighet och istället tog skattekontoret alla hans innestående medel.
– Det är problemet med regeringen, de är helt oförutsägbara. De gör saker hipp som happ, de säger en sak och sedan blir det en annan och som företagare måste man kunna planera. Nu tänker jag inte använda kontot, ju mer svarta pengar desto bättre! Och jag tänker rösta på högern, då kommer de i alla fall sänka skatterna. Förut tänkte jag mer på andra, men nu tänker jag mer på vad som är bra för mig.
Även om Grekland officiellt avslutat sparprogrammet, så är landet inte självständigt: EU och IMF kontrollerar fortfarande landets politik under ett ”arbetsprogram” som reglerar pensioner, auktionering av skuldsatta människors hus, arbetsmarknad och avregleringar. Och avbetalningen på skulderna suger ut den grekiska ekonomin så att utrymmet för reformer är mycket litet.
Skulden ligger på 175 procent av BNP och slår man ut det på befolkningen är varje grekisk arbetare skyldig 90 000 euro till IMF och EU.
Det är ofattbart att tänka sig – det enda de gjort är att arbeta och försöka överleva, men av deras lön ska banker och fonder dra ut pengar fram tills 2060 då Greklands skuld beräknas ha – inte försvunnit, men gått ner till en ”hållbar” nivå.
En indikator på den låga lönenivån är att det inte finns en enda vietnamesisk nagelsalong eller östeuropeisk byggfirma i Aten.
Och nu drar det ihop sig till val! På söndag är det både lokalval och EU-val. Någon timme utanför Aten ligger Chalandri och där har min vän Efthimis, valarbetare för en man som hoppas bli borgmästare, det inte lätt.
– Hej, skulle du vilja ha en broschyr... Nähä... Hej, rösta på.... Hej, har du bestämt dig i valet... Hallå!
Få är intresserade av att ta hans broschyrer. En gubbe viftar irriterat med handen som om han föste bort en fluga.
– Alla hatar politik nu! Ingen vill veta av politiker över huvud taget, säger Efthimios.
Hur känner du själv?
– Jag vet inte ens vem jag ska rösta på. Lokalpolitiken är en annan sak, där handlar det mer om att laga hål i trottoaren. Titta runt dig så ser de att den sittande borgmästaren börjat laga alla vägar nu före valet. Men på nationell nivå är den enda värre än den andra.
Nej, det är inte samma Grekland som det jag besökte åren 2011–2014. Då talades det inget annat än politik. Över Aten låg ett moln av tårgas, strejker och demonstrationer avlöste varandra och varje dag fanns det nyheter att diskutera.
Det var motståndet som förde Syriza till makten. Alexis Tsipras stod på Omoniatorget och lovade: ”Dagen efter valet är avtalet historia!” Istället blev det tvärtom. Dagen efter att folket sagt ett bestämt nej till avtalet i folkomröstningen i juli 2015 – samtliga regioner röstade nej, 61 procent totalt– skrev Syriza under ändå.
Resultatet blev att många tappade intresset för politik helt och hållet. ”Man kan inte lita på någon” och ”Jag är trött på det där” är vanliga svar. Då kunde folk hålla låda i timmar, nu lämnar de snabbt ämnet och går över till sitt privatliv istället.
I helgen hålls både lokalval och EU-val, och särskilt de senare kommer att bli en förhandsvisning om hur höstens parlamentsval kommer gå. Högerpartiet Nea Dimokratia ser ut att leda över Syriza, men opinionsinstituten brukar ofta visa fördel höger och har haft fel med över tio procent i tidigare val.
Högern har nu satsat på ett säkert kort som partiledare, Kyriakos Mitsotakis – i klassisk anda son till en premiärminister och bror till Atens förra borgmästare. Han har haft svårt att kritisera Syriza under den gångna mandatperioden, eftersom vänstern gjorde precis samma sak som de själva planerat. Därför kom Makedonien-frågan som en välkommen konflikt. Att premiärminster Tsipras lyckades nå en lösning på den konflikt som hindrat Fyrom – nu Norra Makedonien – från medlemskap i både EU och Nato må ha renderat honom goodwill utomlands, men på hemmaplan har det varit stora protester. Många menar att det är USA som pressat Grekland att ge med sig. Uppeldad av detta har Mitsotakis formulerat sina attacker på Syriza på tre områden: Skatter, lögner och Makedonien. Men hans försök att skapa en höger av latinamerikansk typ: extrem nyliberalism kombinerat med auktoritarianism i utrikespolitiken, har inte riktigt fastnat.
Vad har då hänt med Syriza som parti? Ja, många av deras klarast lysande stjärnor lämnade i samband med folkomröstningen och driver nu egna partier. Tidigare finansministern Yanis Varoufakis ställer upp i EU-parlamentsvalet i Tyskland med sitt parti Diem25, som hoppas reformera EU. Ekonomen Costas Lapavitsas grundade ett nytt parti, Folklig enhet, tillsammans med Stathis Kouvelakis som också hoppat av från Syrizas centralkommitté, men efter att ha misslyckats med att komma in i riksdagen har Lapavitsas åkt tillbaka till London. Parlamentets talman Zoe Konstantopolou grundade partiet Vägen till drihet vars huvudfråga är skuldavskrivningar. Inget av dem har dock lyckats samla några jättemassor, kanske just för att de är så splittrade.
Även gräsrötter lämnade i drivor. En av dem är Katerina, som arbetade inom partiet i tio år och är hård i sin kritik.
– De hade två uppgifter. Att ta itu med trojkan och att lösa våra interna problem. Faktum är att de har misslyckats med båda. De la sig platt för trojkan och de har inte tagit itu med korruptionen. De har inte beskattat redarindustrin, till exempel. Och visst, de öppnade public service-tv igen, men det har blivit en propagandakanal för Syriza. Vad ser man där? Bara två Syriza-journalister som pratar om hur bra regeringen är. Katastrof!
Vi har stämt träff i Exarcheia, som brukade vara anarkisternas stadsdel. Idag ser det mer ut att ha blivit en samlingsplats för narkomaner. Det är det som präglar utvecklingen i Aten, vissa platser gentrifieras, andra ghettofieras. Katerina berättar att det har varit slagsmål mellan anarkister, flyktingar och drogförsäljare det senaste året. Ett ockuperat hus kan hysa alla tre grupper och en flyktingfamilj kan sova bredvid heroinmissbrukare. En demonstration mot våldtäkter ledde till att aktivister jagade narkotikahandlare och helt oskyldiga flyktingar som råkade befinna sig på platsen.
Mest kritisk är Katerina till Syrizas utrikespolitiska helomvändning. Att Syriza nu har ett utvidgat militärt och ekonomiskt samarbete med Israel och gjort mångmiljonaffärer med israeliska vapentillverkare.
– Vi har haft en tradition av antikolonialism och solidaritet i Grekland, det härstammar från tiden då USA stöttade juntan. Och att det ska vara ett vänsterparti som bryter detta... Jag finner inte ord.
Finns det något bra de har gjort?
– Ja, partnerskapslagen, med rättigheter för hbtq-personer och sambolagen, att sambos nu har samma lagliga status som gifta par.
Men det kostar ju inget?
– Nej just det!
Jag hade trott att majoriteten skulle tycka som Katerina, men Syriza har ändå haft relativt stort stöd bland befolkningen trots att de svek sitt huvudsakliga vallöfte. De har gjort sig enormt populära bland vissa grupper, som taxichaufförer och offentliganställda. De första tack vare att regeringen förbjöd Uber att verka i landet, de andra tack vare att många tidigare avskedade återanställdes till bättre villkor.
Medan Syriza framför allt förlorat de unga – de fick en procent i senaste studentvalet – verkar äldre ha vant sig vid tanken på att Syriza nu är det regeringsbärande partiet. Att mer än en miljon flyktingar kom till Grekland under kriget i Syrien har inte fått nämnvärt fler att rösta på Gyllene gryning. Det regeringen kritiseras för är snarare att de fortfarande håller tusentals flyktingar i läger på öarna.
Efter branden som ägde rum i Attica förra sommaren som dödade 103 personer väcktes dock stor ilska mot Tsipras. Inte bara hävdade han inledningsvis att ingen hade dött, trots att polisen redan gått ut med den informationen, utan han syntes också på en lyxjakt några dagar senare. Och det var inte vem som helst som ägde lyxjakten, utan Katerina Panagopolou, änka till en av Greklands största och rikaste redarfamiljer. Hon blev senare utnämnd till Greklands representant i IOK, Internationella olympiska kommittén, utan att ha någon bakgrund inom idrott. Det är sådana här tecken på korruption som greker varit vana vid under många år, men man trodde att Syriza var annorlunda.
Yiannis Bournos i Syrizas centralkommitté är inte oroad. Han är säker på att Syriza vinner valet:
– Du skulle se våra massmöten! Överallt dit Tsipras kommer strömmar folk. Sist gick han igenom en marknad och spontant samlades en folkmassa, de skaffade en mikrofon och bad honom ställa sig på en pall och hålla tal.
Det är väl inget bra tecken? Att massa människor inte har något bättre för sig än att gå och möta en politiker mitt på dagen, det tyder väl snarare på arbetslöshet?
– Siffrorna pekar uppåt. Vi är ute ur sparprogrammet sedan augusti, men det finns fortfarande ett stort antal människor som inte har kommit ur krisen. Vår valslogan är därför ”De mångas tid har kommit”. Vi har ökat minimilönen med elva procent, vi har avskaffat rabatten på unga och invandrare som fanns på arbetsmarknaden, vi har sett till att det finns sjukvård för alla. 2,5 miljoner greker som inte hade tillgång till sjukvård 2015 har det nu. Vi har återinfört den 13:e pensionsutbetalningen och sänkt momsen på mat och tjänster. Vi röstade också igenom en avbetalningsplan för de som har skatteskulder.
Jag har hört att den inte blivit verklighet? Och att folk istället fått sina konton konfiskerade?
– Det stämmer. Jag säger inte att det inte finns problem, men det är också så att vissa människor är skyldiga staten enormt mycket pengar och då måste man göra något åt det.
Sist jag träffade Yiannis var han i Syrizas ungdomsförbund, glad och förväntansfull. De hade inte tagit makten än och hans erfarenhet sträckte sig till att ha åkt runt på olika sociala forum och sysslat med aktivism. Nu sitter han i centralkommittén och är Syrizas utrikespolitiska talesperson.
Jag är fascinerad över förändringen: på ett sätt har han lagt till sig med det där glidande språket som politiker ofta har, särskilt det nyspråk som Syriza anammat. De säger inte längre trojkan utan institutionerna, till exempel. På ett annat sätt finns en känsla av ansvar över honom som inte fanns tidigare: känslan att man har miljoner människoöden i sina händer och kan bli tvungen att stå till svars.
Varför ingår ni militära avtal med apartheidregimen i Israel?
– Ååååh, var inte så hård!
Han ler.
Behöver ni pengar?
– Nej, det har inget med pengar att göra. Det är en försvarsfråga. Kolla här, våra grannar är inte Norge eller Lichtenstein. Vi befinner oss i en fas där den turkiska administrationen är extremt offensiv på energiområdet. De vill nu borra efter gas på Cypern. Kartan förändras inte, kära du.
Hur har Syriza förändrats?
– Framför allt har vi förstått hur det är att regera. Debatten om vad som hände 2015 har ebbat ut nu. Det var en plågsam kompromiss och det säger Tsipras öppet. Vi tog konsekvenserna, partiet splittrades. Men vad få erkänner är att vi gick till nyval och utsatte oss för väljarnas dom, och vi fick deras förtroende medan utbrytarna åkte ur riksdagen. Vad Tsipras gjorde var att visa ledarskap. Trots att avtalet vi tvingades skriva på var grymt har vi försökt förhandla om den sociala agendan hela tiden. Vissa av våra systerpartier i Europa, Die Linke till exempel, förstår detta. Mélenchon (Jean-Luc, ställde i senaste franska presidentvalet upp med stöd av rörelsen France Insoumise ) däremot försökte sparka ut oss ur europeiska vänstern!Och hur går det för honom själv nu? Åtta procent! Faktum är att vi är det enda regerande vänsterpartiet i Europa.
Hur mycket lägger sig trojkan fortfarande i?
– Vi är ju övervakade, men det är alla länder i eurozonen. Vi står under en utvidgad övervakning. Vad vi slipper nu är det påtryckningsinstrument som hette ”nästa utbetalning av lånet.” De kunde säga att om ni inte privatiserar sjukvården eller sänker lönerna betalar vi inte ut lånet. Nu säljer vi statsobligationer och lånar inte. Så det är en stor befrielse, och vi har också sparat så mycket pengar att vi har i beredskap för att kunna betala av på lånet varje gång utan att drabbas av panik. Det gör att vi har större förhandlingsutrymme.
Men förhandla om vad? Beslutar ni inte om er egen politik?
– Det kan vara så att vi beslutar att inte sänka pensionerna, det reagerar de starkt på.
Men hur reagerar de, ringer de er och säger ”Det här låter ni bli”?
– Nej, de går ut i pressen och gör ett statement vilket påverkar marknadernas förtroende för Grekland.
Har ni vunnit någonting i förhandlingarna med trojkan?
– Minimilönen! Det var en hård fight! Och rätten till heltid.
Gör ni något för att försöka få tillbaka de som lämnade partiet 2015?
– Det går ju inte så bra för någon av dem. Varoufakis ställer upp i Tyskland, varför då, för att de inte har någon spärr och han vet att han inte klarar gränsen här. Konstantopolou har inte ens fått ihop de 42 personer man behöver för en lista! Hon samarbetar inte med någon, de kommer att försvinna! Jag är ledsen, men de valde fel strategi och nu betalar de för det. Vi däremot har den bästa listan på länge till EU-valet. En irländsk musiker som bor på Kreta, fyra funktionshindrade, den grekiska diasporan är representerad...
På ett personligt plan måste ju ert beslut att skriva under avtalet påverkat dig. Förlorade du vänner?
– Ja, det var hårt ett tag, folk som inte pratade med varandra. Nu kan de kalla mig sosse när vi ses och jag säger, ja du då, du finns ju inte ens.
Om du fick gå tillbaka i tiden och göra om något, vad skulle det vara?
– Hmm.. Det var olyckligt att vi förlorade valet 2012. Då hade vi kanske kunnat ändra på saker. Nu fick vi hantera en mängd avregleringar som gjorts innan.
Jag trodde att ni var lättade, eftersom ni inte var förberedda?
– Nej jag grät hela natten.
Men ärligt talat. Ni verkade inte särskilt beredda när ni kom till makten heller. Jag undrar verkligen, hade ni en plan för hur ni skulle hantera förhandlingarna med trojkan?
– Nej. Varoufakis trodde att om han åkte dit och presenterade bättre argument skulle han övertyga dem. Så vi skickade långivarna våra egna förslag och de lyssnade inte. Men sedan var det också högerregeringar vi förhandlade med: varken Spanien eller Portugal hade en vänsterregering då. Vi trodde att de inte skulle låta oss lämna euron, men det var fel, de ville bli av med oss. Och i sista minuten visade det sig att Schäuble (Wolfgang, Tysklands finansminister 2009–2017) hade en Grexitplan och vi hade det inte.
Men om ni hade hållit ut till sista sekunden hade de förmodligen ändå backat. De hade gått med på era krav.
– Nej nej, jag håller inte med. Vem tror du vi förhandlade med? Titta på Storbritannien – en av världens största ekonomier, med ett finanscentra och atombomb och de blir förödmjukade av EU! Så vad kunde vi, ett litet land, gjort?
2009
Greklands budgetunderskott uppgår till 15 procent av BNP och marknaden förlorar tron på landets ekonomi. Euroländer får formellt inte ligga över tre procent. Det betyder att ingen vill närma sig statsobligationerna.
2010
Det faller på EU att erbjuda Grekland en väg ut ur krisen. EU-ledningen tvekar hur man ska gå vidare, men Tyskland och andra förespråkar massiva nedskärningar, särskilt att grekernas pensionssystem – det dyraste i Europa, sett till andel av BNP – måste göras om i grunden. Konsekvensen blir ett stödpaket. 110 miljarder euro. Lån mot åtstramning. Den grekiska ekonomin krymper med 25 procent, på order av EU och Internationella valutafonden (IMF). Vilket gör att landets skatteintäkter minskar, vilket gör att landet inte kan betala av sina skulder.
2011
Det är dags igen. Ett andra stödpaket: 130 miljarder euro.
I oktober förbereds ett andra stödpaket på 130 miljarder euro, där en del av pengarna från det föregående ingår.
2012
Grekland kan inte betala av skulden, knappt räntan. Nu uppgår skulden till 175 procent av BNP. Långivarna går med på att kvitta en mindre del av skulden mot obligationer.
2015
I januari väljer grekerna Syriza, som lovar att konfrontera den så kallade trojkan (EU, Europeiska centralbanken, IMF).
I juni utlyser Greklands nye premiärminister Alexis Tsipras en folkomröstning om åtstramningspolitiken. Han säger att en nej-röst skulle ge landet mer pondus i sin kravställen om att 30 procent av skulderna ska skrivas ner. Samtidigt missar man 1,6 miljarder euro i avbetalning. IMF varnar för att Grekland behöver låna ytterligare 60 miljarder euro.
I juli röstar grekerna nej till åtstramning. Det blir några mycket turbulenta veckor, där landets banker är nära att gå omkull. Europeiska centralbanken går in för att rädda dessa banker, som sätter en gräns för hur mycket kunder kan ta ut (420 euro/vecka). Vad ska hända med folkomröstningens resultat? Bara veckor senare tar Syriza ett paket med mer åtstramning genom parlamentet, annars får man inte ett nytt lån på 86 miljarder euro.
Kritiken mot Syriza är mycket skarp. Först lova en sak, sedan göra motsatsen. Sipras svar blir att gå till val som i september ger Syriza mandat att gå vidare med sin plan: kräva skuldlättnad av EU, men under förhandlingarna respektera ingångna villkor.
2016
Eurozonens finansministrar godkänner skuldlättnader på kort sikt för landet. IMF pressar på för att en del av Greklands skuld ska skrivas av för att ge landet en chans att återhämta sig.
2017
Grekland kan ge ut statsobligationer igen, för första gången sedan 2014.
2018
I januari klubbar grekiska parlamentet nya nedskärningar och inskränkningar, som att begränsa strejkrätten.
I augusti avslutas låneprogrammet, men Grekland står fortsatt under övervakning.
Opinionsläget före EU-valet
Ny demokrati: 9 platser (34,9 procent)
Syriza-koalitionen: 7 platser (26,2)
Gyllene gryning: 2 platser (9,9 procent)
Kommunistpartiet: 1 plats (6,0 procent)
Rörelsen för förändring: 2 platser (7 procent
Källa: Politico, som utgör från sammanvävda mätningar
