Barnen ropade: ”Jag är fransk!”

Egentligen heter Black M:s hitlåt Je suis chez moi (Jag är hemma) men han sjunger också i refrängen upprepade gånger att han är fransk. Till den hitlåten brukar barnen dansa på rasterna. En koreografi som går ut på att de delar upp sig i två grupper och hoppdansar mitt emot varandra. Ibland delar de upp sig i grupper om stora och små eller flickor och pojkar. 

Idag bestämde Olivias klasskamrat Paul att de skulle delas upp franska och utländska barn. I den utländska gruppen skulle bland andra Abdel, Rougi och Olivias bästis Fatoumata dansa. I den franska bland annat han själv, Louise, Clémentine och... Olivia.

Olivia föddes i Barcelona och har växt upp i Kanada och Sverige innan vi kom till Paris. Hon har spanskt och svenskt medborgarskap, är flerspråkig men pratar svenska med mig och sina småsyskon. Frågar du henne vilket som är “hennes språk” så säger hon svenska. I skolan pratar hon franska utan brytning men hittar inte alltid alla orden varpå något franskspråkigt barn brukar hjälpa henne - ofta bästisen Fatoumata. Olivia varken känner sig fransk eller är fransk på pappret 

Fatoumata däremot föddes i Frankrike och hennes föräldrar likaså. De pratar franska hemma och om du frågar Fatoumata vad hon är så svarar hon “fransk”. Hon både känner sig fransk och är fransk på pappret. Men hennes mormor föddes i Guinea vilket Fatoumata stolt över. Hon har varit där en gång och det var spännande. Men själv är hon, som sagt, framförallt fransk.

Trots det delades alltså Fatoumata in i den utländska gruppen och min spansksvenska dotter i den franska. Det gick fort och ingen protesterade. Inte heller Fatoumata. Vi vuxna fick uppdelningen klar för oss först efteråt, upptagna som vi var med att stuva undan sånt som skulle kunna gå sönder. Och sedan dansade barnen och sjöng ironskt nog: “Je suis français.” 

Alla i den “franska gruppen” var beiga medan barnen i den “utländska gruppen” var olika nyanser av bruna, som Olivia säger när hon beskriver utseenden. Någon annan förklaring än färg är svår att se eftersom Olivia ju inte är fransk och Louise föräldrar dessutom är britter.

Artisten som sjunger låten, Black M, är fransk, guinean och som artistnamnet antyder, svart. Han heter egentligen Alpha Diallo och är en av landets mest populära rappare. Den aktuella låten som blivit så stor bland Frankrikes skolbarn skrev han som ett svar på en polemik som uppstod förra året. Det var 100-årsjubileum för slaget i Verdun och han bjöds in för att sjunga. Det gjorde extremhögern vansinnig att en rappare bjudits in att fira något så franskt, däribland Nationella frontens ledare. Människor som tidigare aldrig brytt sig om att lyssna på vad rappare egentligen säger lyssnade plötsligt uppmärksamt på varenda låt han medverkat i.

De fann en rad ur en gammal tolv år gammal låt där han refererade till Frankrike som “pays de kouffards” – de otrognas land. Vilket genast tolkades som radikal islamism och den all uppständelse fick Verduns socialistiska borgmästare att ställa jn Black M: s konsert “av säkerhetsskäl”. Black M var sårad, hylla Frankrike i pressen, visade bilder på sin farfar som krigade för Frankrike under andra världskriget. Sen skrev han en låt om att han var fransk, att var hemma.

Men min beiga ickefranska dotter blir ändå klassad som mer fransk än sin franska bruna bästis.

“Olivia har anpassat sig bättre till franska värderingar än många av sina kamrater”, skrev hennes fröken i ett omdöme när vi skulle flytta.

Rasism, kallas det också.