– Jag känner det som om jag vore i en gelépudding. Jag ser taket skaka och jag tänker ”hjälp mitt hem!”, tillägger Trude.
Nu bor paret i en ombyggd lada, ett halvfärdigt hus där allting är under konstruktion. På golvet ligger deras hund Jock, en äldre golden retriever och sover under en filt. Sitt tidigare hem har de fått överge efter att risken för ras blev alltför stor med alla sprickor i väggarna. Trude och Peter är ett par i 60-årsåldern som försöker svara på frågan hur det känns att uppleva en jordbävning.
Trots att skalven blivit en del av deras vardag bor de inte på en förskjutande kontinentalplatta utan i området Groningen vid Nederländernas norra kust. Här agerar NAM, Nederlandse Aardolie Maatschappij BV, ett företag som exploaterar och utvinner olja och gas. NAM delägs av energiföretagen Shell och Exxon Mobile i starkt samarbete med den holländska staten. År 1959 upptäcktes gasfyndigheter i området Groningen och 1960 påbörjades extraheringen. Det hela förflöt lugnt under några decennier men sedan började någonting att hända. Första officiella jordbävningen kom på 1980-talet. Gasextraheringen hade förändrat strukturerna i jorden och resulterade nu i mindre jordbävningar. Under 1980- och 1990-talen fortsatte skalven med tätare frekvens och under 2000-talet förvärrades situationen ytterligare.
Protesterna dröjde
Men några större protester från de boende hördes ännu inte. Det dröjde länge innan riskerna blev allmänt kända och de få personer som ville anmäla blev tystade av grannarna för att huspriserna inte skulle rasa. Trude berättar om en geografilärare i en av byarna som tidigt gick ut och varnade för faran med gasutvinningen och att den kunde orsaka jordbävningar. Men alla sa att han var galen. Trude själv har också erfarenhet av hur det känns att vara en person som tar upp ett problem långt innan de flesta andra människor anser att det existerar något problem. Trude är sjuksköterska och jobbar på ett sjukhus i området, men nu är hon hemma och sjukskriven efter en stroke.
– Jag försökte länge prata med mina kollegor, men de avfärdade mig.
Byarna i Groningenområdet har alltid varit uppdelade, berättar Trude och Peter. En del människor har varit och är bekymrade över jordbävningarna, medan andra tycker att det inte är så farligt. NAM erbjuder jobb och skattelättnader för vissa och det bidrar till konflikter mellan de boende.
Trude berättar att hon försöker att ta det lugnare och rehabilitera sig efter stroken, men hon kan ändå inte avhålla sig från att träffa andra aktivister i byarna. Deras mål är ett stopp för gasutvinning. Efter många kämpiga år upplever hon att någonting håller på att förändras. En krypande känsla av hopp. För fyra år sedan gick fyra personer i ett fackeltåg inne i staden Groningen i protest mot vad som tillåts ske i gasextraheringens namn. I januari 2018 var de cirka 12 000 personer. Detta efter att en större jordbävning hade drabbat området.
Trude berättar att hon upplever det som att något har förändrats i mentaliteten hos människor, både i området och i landet i stort. Där hon tidigare blev avfärdad blir hon nu lyssnad på.
– Förut sa människor att vi inte behövde engagera oss själva, de litade på regeringen, militären, på NAM, men idag känner de inte samma tillit, säger Trude. Allt för mycket har skett. Besvikelsen är för stor.
Under de senaste åren har frågan fått allt större uppmärksamhet nationellt och det har varit många turer kring vem som ska stå för kostnaderna av de förstörda husen, om försäkringsbolagen ska betala och hur mycket. Många boende är missnöjda med ersättningen. Den holländska regeringen och NAM har tillsatt flera utredningar och kommissioner för att reda ut vilka hus som är farliga att bo i och vem som ska ersätta vem för vad. Men Trude upplever att det är svårt för vanliga människor som är drabbade att veta vart de ska vända sig och det pyr ett starkt missnöje i Groningen kring hur hela situationen hanteras av regeringen och företaget NAM.
– Du kommer till en punkt när hela ditt liv kretsar runt problemet, det är som luften du andas, som när jag ser människor sitta lyckliga på restauranger i andra städer så tänker jag: ”de tänker inte ens på alla de problem vi har”, säger Trude.
– Kan du ge människor som lever i en bubbla skulden? funderar hon och säger:
– Jag vet inte, men journalisterna ger jag skulden. Journalisterna har inte skrivit om hur det är, så hur skulle resten av Holland och världen veta om vår situation och vårt problem?
Inspiration från Tyskland
De protesterande byborna i Groningen kände sig länge ensamma och ouppmärksammade i sin Davids kamp mot Goliat men den förändring som Trude tycker sig förnimma verkar nu ha kommit till området. Holländska klimataktivister, som varit i Tyskland och inspirerats av de tusentals människor som deltagit i civilolydnadsaktionerna under namnet Ende Gelände, har nu startat en holländsk version av den tyska upplagan och engagerar sig mot gasextraheringen i Groningen.
Det holländska civilolydnadsnätverket kallar sig Code Rood och har utformats efter sin tyska syster Ende Gelände, som sedan år 2015 samlat människor i gigantiska civila olydnadsaktioner mot fossilindustrin med mellan 5 000 och 10 000 deltagare. Aktivister har tagit sig in i brunkolsgruvor, blockerat maskiner och lagt sig på järnvägsspår och därmed förhindrat kolutvinningen för en dag. En starkt symbolisk protest. En specifik demonstrationskultur har under de här åren utvecklats med mycket fokus på delaktighet, ickevåld och organisationsstrategi och nu är den här nya rörelsen på väg mot Groningen. Trude och Peter ser fram emot det.
Aktionsdagen
Det råder full aktivitet på gården hemma hos Trude och Peter. Stämningen liknar närmast en gemytlig gatufestival och över den kullerstensbelagda gårdsplanen rör sig ett myller av människor. Det lagas mat i väl tilltagna grytor under ett stort vindskydd. På de omgärdade gräsfälten står ett flertal cirkustält uppställda. Det är den 28 augusti 2018 och dagen för den civila olydnadsaktionen mot fossilgasutvinningen är här. Det nederländska nätverket Code Rood arrangerar protesten och har slagit upp sitt basläger på Trude och Peters tomt. Ett litet samhälle har skapats. Om än bara tillfälligt under några dagar är det ett fullt fungerande samhälle där alla hjälper till med att laga mat, diska och städa de portabla toaletterna.
– Det är helt otroligt att så många människor har kommit hit, det är överväldigande och det värmer i hjärtat! Det har kommit fler människor hit än vad vi hade förväntat oss, så i morse flyttade vi på grannens får för att låta fler människor kunna slå upp sina tält i fårhagen, säger Trude.
Omkring 700 personer har bestämt sig för att delta i Code Rood. Några är lokala aktivister medan andra har rest till Groningen från olika hörn av Europa, och till och med från andra platser i världen, några argentinare är på plats. Trots att fenomenet med massaktioner är relativt nytt har det spridit sig snabbt över Europa. Den här sommaren har ett flertal olika klimatläger ägt rum. Vissa av dem är kopplade till civila olydnadsaktioner, som till exempel massaktionen mot brunkolsutvinning i Tjeckien, Limity Jsme My, som ägde rum i början av juli.
Rättsliga fall
Coert Fossen bor i Groningen och är lokal aktivist. Sedan många år arbetar han hårt med Groninger Bodem Beweging, ett medborgarinitiativ som med sina 4 000 medlemmar är den största föreningen i norra Nederländerna. Namnet betyder ungefär ”Groningen jordrörelse”, där ordet rörelse syftar både på att det är en social rörelse, samt att marken i Groningen bokstavligt talat rör på sig på grund av jordbävningarna.
– Vi har blivit en faktor att ta i beaktande för den lokala, men även den nationella, administrationen, säger Coert.
Groninger Bodem Beweging grundades för nio år sedan och har varit med och drivit många av de rättsfall mot NAM som pågår där privatpersoner försöker få rätt mot företaget.
– Anledningen till att jag gick med i proteströrelsen är huvudsakligen på grund av de orättvisor som sker här. Dessa orättvisor är skapade och upprätthålls av stora internationella företag och den holländska staten, och de tjänar också stora summor pengar på det. De låter människor här lida, säger han.
Icke-våld och konsensus
Varje morgon och kväll i lägret hålls ett möte där det delges information om lägret och aktionen. Mötena hålls på nederländska och simultantolkas till engelska, tyska, spanska och franska. En av dem som håller i plenummötena är Fleur.
– Alla beslut inom Code Rood fattas efter konsensus. Eftersom vi är många hundra människor som har samlats så använder vi oss av handsignaler. Det är mest praktiskt, säger hon. Planen för den 28 augusti är att blockera ingången till förvaringsanläggningen för gasen och därmed störa gasutvinningen.
– Genom att delta i Code Rood har alla gått med på att följa den aktionskonsensus som genom demokratiska processer har tagits fram under de förberedande konferenserna. Grunden är att protesten ska ske med icke-våld och utan förstörelse av maskiner eller infrastruktur. Vi ska heller inte beträda områden som utgör livsfara, berättar Fleur.
I tälten som står uppställda på fältet hålls det dagtid föredrag och workshops om fossilgasexpansionen i Europa och om konstens roll i aktivismen. Det sker även förberedelser inför aktionen med aktionsträningar, genomgångar i första hjälpen och förberedelser för hur ett eventuellt polisförhör ska hanteras. Det finns även emotionellt stöd för de som behöver prata med någon före, under och efter aktionen.
Några matbord står uppställda på fältet och vid ett av dem sitter en grupp svenskar. Sigrid Magnusdotter som är engagerad inom nätverket Klimatfronten hemma i Malmö är en av dem.
– Ett av våra fokusområden inom Klimatfronten är att väcka opinion i frågan om fossilgas. Fossilgas är inte ett övergångsbränsle, utan det är minst lika dåligt för den globala uppvärmningen som kol och olja. I hela Europa satsas det stort på utbyggnaden av infrastruktur för fossilgas, så även i Sverige. Det är roligt att vara här i Groningen och träffa andra människor som har ett starkt engagemang i fossilgasfrågan. Det är lätt att känna sig ensam med sitt engagemang i Sverige, där debatten om fossilgas i stort sett är icke-existerande, säger Sigrid.
Carl Thorshag är bosatt i Göteborg där han är engagerad i Fossilgasfällan, en kampanj som arbetar mot planerna på bygget av en fossilgasterminal (LNG) i Göteborgs hamn.
– Jag vill lyfta fram vikten av att åka till andra platser och hjälpa andra människor i deras kamp. Därigenom kan vi visa omvärlden hur sammankopplad kampen mot fossilgas är. Ju mer infrastruktur för fossilgas som finns, desto större blir efterfrågan på gas vilket ökar incitamenten att fortsätta extrahera fossilgas. Därför är det viktigt att motverka fossilgas överallt. Människorna som bor här får lida av konsekvenserna av fossilgasutvinningen medan andra platser får tillgång till Groningens naturresurser, ett klockrent exempel på miljöbelastningsförskjutningar, säger Carl.
Blockad av terminal
Tidigt på morgonen tisdagen den 28 augusti väcks de tältande i Trude och Peters grannes fårhage av en siren som ljuder genom lägret. Det är dagen för aktionen och dags för uppstigning. Det råder uppbrottsstämning i lägret. Folk klär sig i vita overaller, packar i ordning varma kläder, sovsäckar, regnskydd och det de behöver för att klara av att hålla en 36 timmar lång blockad. Målet med den här aktionen är att genomföra en sittstrejk utanför NAM:s förvaringsanläggning i Farmsum/Delfzijl. Anläggningen är en viktig knutpunkt i NAM:s fossilgasutvinning och genom att blockera entrén kan aktivisterna på ett effektivt och säkert sätt försinka extraktionen av gas i regionen.
De som deltar i aktionen har delat upp sig i mindre grupper på mellan fyra och åtta personer som kallas affinity groups. Strategin är en del i att öka säkerheten och tryggheten då grupperna håller ihop och ser efter varandra. Inom grupperna är aktivisterna dessutom uppdelade i par som ska hålla ihop vad som än händer. Som en gigantisk hand som närmar sig målet har affinity-grupperna för dagen också delat upp sig i fingrar med sju olika färgkoder.
Efter nästan fyra timmars promenad är aktivisterna framme vid NAM:s förvaringsanläggning. På en scen håller människor tal om situationen i Groningen och om klimatförändringarnas konsekvenser globalt.
– Vi är här för alla de människor som har färre möjligheter att vara här. Det är inte den här delen av världen som är de första offren för klimatförändringarna, det är människor som bor i Sahara, i Mellanöstern och på öar i Stilla havet, säger en tysk aktivist som kallar sig Marie.
Vissa tydliga skillnader märks mellan de tillresta aktivisterna som oftast kommer från grupper och nätverk i större städer och som fokuserar på klimatfrågan. De lokala aktivisterna talar mer sällan om klimatet utan kämpar i stället mot förstörelse av lokalområdet, eller av rädsla för kommande förstörelse, som i fallet med de terminaler som är byggda för förvaring av gasen i några byar i Groningen och där det finns en oro för explosionsrisk. Det som förenar alla som protesterar är motståndet och kritiken av fossilindustrin och deras utsläpp och påverkan på människor, hus och miljö samt de regeringar som låter det ske.
Framför ingången till NAM:s anläggning och runt blockaden står poliser. Flera av dem säger med tysta röster att de stödjer blockaden. De bor i området och har själva fått sprickor i sina hus på grund av jordbävningarna. Ingen av poliserna vill dock få sina namn publicerade, då de enligt order inte får uttala sig i frågan på arbetstid.
Under kvällen får aktivisterna information om att hela produktionen tillfälligt har stängt ner. Jubel utbryter. I och med att aktionen varit offentligt annonserad har NAM förberett sig och fyllt på sina lager i förväg. Men de har begränsat förvaringsutrymme och därför har produktionen tvingats ner till en låg nivå.
Känner sig lycklig
Trudy, Peter och deras vän Marcel är på plats vid blockaden. Marcel bor med sin familj, sin fru och deras 18-åriga dotter precis bredvid den anläggning som är byggd för den avfallsprodukt som gasen skapar, vilken i Holland kallas kondensat. Marcel känner en stor oro för den explosionsrisk som kondensatet kan skapa och han är en hängiven aktivist som berättar att han lagt elva månader av sitt liv på att förbereda och organisera aktionen mot NAM. All sin fritid lägger han på protesterna och den 28 augusti håller han ett passionerat tal som får ögon att tåras på flera av de omkring 700 aktivister som samlats. Marcel berättar att han känner sig lycklig och tacksam att så många människor har kommit till hans by för att protestera. Han säger att han känner sig känslomässigt rörd men att han lyckas hålla känslorna under kontroll.
– Idag är jag en lycklig människa.
Efter två dygn beslutas att blockaden ska bryta upp. Aktivisterna har hållit blockaden i 50 timmar, ungefär ett dygn längre än ursprungligen planerat.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
