Maria-Pia Boëthiuss blogg

Frihetsflottan hindras att lämna Grekland. Next stop Gaza? Man slutar aldrig att hoppas, skriver Maria-Pia Boëthius.

Väntan fortsätter här i Aten; inte en sekund är tråkig, men det är varmt, ofta plus 37 grader. Vi finns ”härnere” i Aten och kämpar med byråkrati och det praktiska, Stellan Vinthagen åker runt och icke-våldstränar alla länders passagerare och högt över våra huvuden snurrar världspolitiken. USA, FN, EU och Ryssland har kunnat enas om att avråda från frihetsflottan, de som aldrig kan enas om att på allvar ta itu med Israels illegala blockad av Gaza.

Det känns häpnadsväckande att sitta och äta hotellets frugala frukost med det genomhyggliga svenska passagerargänget och ”bli tagen avstånd ifrån” av världssamfundets ledande makter. De skulle bara se oss, tänker jag ofta, eller spanjorerna eller norrmännen. Varje dag tror man att nu ska vi kunna ge oss av, men då kommer sabotagen, byråkratin och sedan Greklands förbud att lämna hamnarna.

I den miltära hamnenklaven utanför Aten sitter amerikanska båten fast, ditförd av grekiska kustbevakningen när de för sökte segla iväg, bevakade av tungt utrustad polis, som säger att de ska skydda den. Kaptenen på Audacity of Hope ska ställas inför rätta på tisdag. Amerikanerna tänker ”fasta” utanför amerikanska ambassaden i Aten och har redan demonstrerat iförda livvästar. Och runtom i världen, från Sydney till Stockholm till Tel Aviv demonstrerar människor för att vi ska få segla och enligt ryktet också i Egypten.

Det känns alldeles underbart att nås av detta stöd; här ser man verkligen vidden av betydelsen av stöddemonstrationer!

Israel beskriver ständigt sig själv som offer ”hela världen är emot oss”, men som Niklas Berg, en av passagerarna påpekade, har makthavarna istället visat sitt hittills gömda stöd för Israel och dess blockad mot Gaza. Från Sverige får jag frågor om varför Grekland gått med på detta exempellösa brott mot rätten för EU-medborgare att fritt få röra sig och ingen av oss vet.

Greklands säkerhetsminister påstod att det är för att förhindra en ”human katastrof”. Denna humana katastrof måste i så fall vara Israel och vad de avsett att tillfoga denna synnerligen fredliga flotta. Och alla undrar vi vad Israel har för påtryckningsmedel på FN, USA, EU och Ryssland, för att inte tala om Grekland. Och varför varken politiker i våra hemländer eller medier ställer de ömtåliga frågorna.

Dagens gapskratt är Dagens Eko i Sverige som meddelade att de inte bevakar Ship to Gaza på plats i Aten och Medelhavet därför att detta är vad frihetsflottan vill och därför är den alltså ett mediejippo. Har Dagens Eko inte sänt några reportrar till Almedalen? Här i Aten vill man att medier bevakar därför att det begås folkrättsliga övergrepp, framför allt och oavbrutet mot Gaza, men i dess kölvatten lite här och där, särskilt här i Grekland.

Detta är ett enda långt äventyr i storpolitikens och världsgrymhetens och medieflathetens värld. Någon offras alltid och att storpolitiken offrat Gaza blir otroligt tydligt. Men inte folken - och klyftan mellan makthavare och folk vidgas varje dag. Det är vad protesterna på Syntagmatorget handlar om, strejkerna i Storbritannien, demonstrationerna i Spanien och Portugal och det enorma missnöjet med hur politikerna handhar demokratin i land efter land.

Som vanligt kan jag inte berätta allt för att inte skada frihetsflottan men vi får nog alla bereda oss på överraskningar. Om de blir glada eller sorgliga vet bara framtiden. Next stop Gaza? Man slutar aldrig att hoppas.

Igår antog Greklands parlament ett gigantiskt sparpaket. Aten exploderade. Maria-Pia Boëthius var där.

Natten till den 30 juni. Jag kommer precis från Syntagmatorget i Aten. Hela dagen har det varit omöjligt att ta sig dit på grund av tårgasen, men nu har sammanstötningarna mellan polis och demonstranter stillnat. Det var en syn jag aldrig kommer att glömma. Längs gatorna brann stillsamma eldar här och där, sopcontainrar som tuttats på och som ingen hade tid att åtgärda. Bankomater var sönderslagna och graffitibemålade, liksom många bankfasader.

Syntagmatorget ligger nedsänkt, ungefär som Sergels Torg i Stockholm, men är mycket större och underbart vackert. Ovanför trapporna ligger parlamentet, en rosa och ganska stillsam byggnad och på båda sidorna av torget ligger lyxhotellen, Grand Bretagne, Classical, Athenas och allt vad de heter med tjusiga trottarserveringar i bottenplanet mot Syntagma.

På torget kamperar sedan minst en månad aktivisterna i tält och det är här stormöten pågått dygnet runt. Men inte inatt, inatt var det resterna av ett slagfält. Lyxhotellen var nersläckta, många hade till och med släckt sina pampiga skyltar. Gatorna var fulla av gatsten och stycken karvade ur marmortrapporna, nedbrända containers och nedtagna trafikmärken.

Säg Göteborg 2001 gånger hundra.

Trottoarcaféerna var sönderslagna. Kravallutrustade poliser bildade ring runt torget, men ingen järnring. De munhöggs och skämtade med aktivisterna, som finns kvar på torget. Då och då exploderade en ljudbomb eller en tårgasbomb, men det verkade vara mera på måfå. Stämningen var alls inte hotfull, möjligen avvaktande.

Aktivisterna städade torget, precis som man gjorde på Tahrirtorget i Kairo. Två dagars generalstrejk är över och de väldiga demonstrationerna fick inte parlamentet att avstå från att anta ”sparpaketet” – slakten av det grekiska välfärdssystemet. Miljardlånen från EU kommer inte att gå till grekiska folket, utan till att betala bankerna runtom i världen, än en gång är det banksystemet som ska räddas medan de vanligaste slagorden här är ”Vi vill ha tillbaka vår framtid” och ”Ge mig ett liv”.

Man har en stark känsla av att detta bara är början, grekiska folket är rasande på sina politiker, det ekonomiska systemet och medierna. På en gata bredvid torget fanns en nedbränd tv-buss med hela sändningsanordningen på taket, allt i ruiner.

Mot oss, Stefan Jonsson som skriver i DN och mig var demonstranterna urvänliga, men vi undvek att säga att vi är journalister. Jag använde en vit sjal från H&M mot tårgasen och det funkade bra, men plötsligt kom en aktivist och tog mig i armen. Nu blir vi bortkörda hann jag tänka, men istället sa han: Madame, ni måste ha medikament för ansiktet! Och så förde han mig till ett stånd där en annan aktivist sprutade vätska i mitt ansikte. ”Slut ögonen och öppna munnen.” Sedan såg också jag ut som en zombie med lera i fejset, och det lindrade verkligen.

Många av dem vi talade med tror eller hoppas att detta är början till en europeisk, icke-våldsrevolt, att det politiska och ekonomiska systemet också i Europa är kört.

Allt återstår att se och allt kan hända.

Vi i Ship to Gaza sitter fast här i Aten i väntan på att vår båt, vars propeller saboterats, ska lagas. Men det känns inte som något straff, snarare som en gest från någon grekisk gud, visdomens kanske. Innan vi gick till Syntagmatorget åt de norska och svenska passagerarna middag vid ett långbord i en park, full av trötta anarkister, som vilade ut efter dagen. En bit bort på gatan brann en sopcontainer och väldiga lågor ormade sig mot himlen. Ingen brydde sig om det, varken polis eller brandkår kom, det brann och vi åt, ibland gjorde några anarkister en rusning mot någon provocerande bil från vilken det gastades ”Leve sparpaketet”.

Det såg apokalyptiskt ut, men det kändes inte apokalyptiskt.

Det känns som en början och en fortsättning på Tahrirtorget.