Vattenmaffian styr Lima

I ökenstaden Lima är vatten hårdvaluta. På de torra kullarna runt Perus huvudstad bor de allra fattigaste i kåkstäder som inte är inkopplade till vattennätet. De tvingas köpa dyrt och undermåligt dricksvatten av illegala vattenlangare, Los aguateros.

Lidia Sevillano gnuggar sömnen ur ögonen och tittar på klockan. 05.11. Hon väcker sin man och stiger upp för att laga hans matpaket. Ännu vilar mörkret över Lima med sina åtta miljoner invånare. Lidia huttrar när hon går ut för att hämta en skopa vatten att koka kaffe på. Emerson, 4 år, sover fortfarande.

– Hoppas de kommer i dag, säger hon och sticker ned skopan i tanken.

Den skrapar längs botten. När hon fått upp tillräckligt med vatten unnar hon sig en skvätt i ansiktet också.

– Ibland kommer de sex på morgonen. Ibland åtta. Ibland kommer de inte alls. De tycker inte att det lönar sig att köra längst upp på kullen.

Ligger i en stenöken

Klockan sex ljusnar himlen. En kall dimma från Stilla havet sveper in. Som vanligt har den inte något regn med sig. Lima ligger i en stenöken där det endast faller tretton millimeter regn om året, tre gånger mindre än genomsnittet i Sahara. 28-åriga Lidia tittar ned i dalen från dörröppningen.

– De kom inte igår så förhoppningsvis kommer de idag.

Vattenförsäljarna som kör upp på kullarna i Lima kallas Los Aguateros, Vattenlangarna. De är kontrakterade av en maffia som äger tankbilarna och mutar tjänstemännen på det statliga vattenverket Sedapal för att få tillgång till huvudstadens vattenkällor. Maffians affärsidé är att sälja vatten till de två miljoner invånare som inte omfattas av det kommunala vattennätet. Få av kunderna vet var vattnet kommer från. Det kan komma från en kommunalkälla, men också från ett hål som maffian borrat. Ändå är langarnas vatten det enda som är tillgängligt för familjerna som bor på huvudstadens kullar.

– Då och då köper jag buteljerat vatten för att Emerson inte ska få diarré. Men rent vatten är dyrt, säger hon och stannar upp.

Lidia Sevillano, maken Ricardo och sonen Emerson. Bild: Anders Kristensson

Den välbekanta tutan ljuder i dalen. Kvinnorna rusar ut från sina hem med kärl och tvättbaljor. Lidias trähus är det sista i längan. När tankbilen segat sig upp till henne pekar hon på sin tvättbalja och sin vattentank.

– Där och där, säger hon till vattenlangaren.

Vattnet forsar ned i baljan så att det stänker över hennes ben. När Lidia ska betala honom sträcker langaren fram sin hand utan att se henne i ögonen. Han bor på en liknande kulle, på andra sidan staden och har inte heller rinnande vatten i sitt hem.

– Jag är ledsen. Det är mitt jobb. Jag måste också försörja min familj, säger Gustavo Gutierrez, 56, och hoppar upp bak på tankbilen.

En mänsklig rättighet

I år beslöt FN att tillgång till rent vatten är en mänsklig rättighet. En av de städer i världen som har svårast att leva upp till det kravet är Lima. Två miljoner människor, en fjärdedel av invånarna, har inte rinnande vatten i sina hem. Vad som försvårar vattentillgången är att den peruanska huvudstaden ligger i en av världens torraste öknar. De som har råd bor längs en remsa vid kusten där deras trädgårdar kan suga upp den fuktighet som havsdimman bjuder på. Resten av invånarna bor i den torra delen av staden.

Den fattigaste fjärdedelen av invånarna bor som Lidia på stadens torra kullar. Hennes man, Ricardo, arbetar som murare och tjänar 60 kronor om dagen. Det räcker inte till att försörja en familj. Endast bussen fram och tillbaka till jobbet kostar tio kronor. Lidia måste också arbeta. Först jobbade hon som barnflicka, men när hon fick Emerson kunde hon inte vara kvar. I stället gjorde hon som alltfler kvinnor gör på kullarna i Pamplona Alta i östra Lima – hon blev grisfarmare.

Finns ingen ved

Lidia har fem grisar som hon föder upp i ett skjul 300 meter från sitt hem. Varje dag köper hon matavfall från utomhusmarknaden i stadsdelen och matar sina grisar. För att ta död på alla larverna och bakterierna kokar hon upp matresterna i ett avhugget oljefat. Eftersom det inte finns någon ved på kullen så eldar hon med plast. En bra bit plast kan brinna i tio minuter. Hennes 4-årige son ryggar tillbaka när den tjocka, svarta röken bolmar upp.

– Jag sålde en gris i förra veckan. Men pengarna gick till att köpa dagismaterial och dagisuniform till Emerson. Det som blev över gick till att betala hyran för grisskjulet.

På krönet av kullen där Lidia föder upp sina grisar går en betongförstärkt stenmur med taggtråd på toppen. Bakom den tre meter höga muren ligger Casuarinas. Här bor Limas miljardärer i flotta villor med pool och grönskande trädgårdar. Det statliga vattenverket har byggt en cistern som förser villorna med rinnande vatten. Varje månad lägger Lidias familj cirka 200 kronor på att köpa vatten av de illegala vattenlangarna. På andra sidan kullen betalar villorna i genomsnitt 150 kronor i månaden för obegränsad tillgång till lagligt vatten.

– Jag förstår inte varför de inte byggde en cistern till oss också när de ändå var i gång, säger Lidia och rör runt i grytan med en avbruten pinne.

Pamplon alta en av Limas fattigaste stadsdelar. Bild: Anders Kristensson

Skuggar tankbil

Morgonen efter skuggar vi en av de illegala tankbilarna som säljer vatten på kullarna i Pamplona Alta. Vi vill se var den fyller på sitt vatten. Den slutar sin färd utanför vattenverket Sedapals vattendepå i stadsdelen San Juan de Miraflores.

– Kom, kom, kom. Stopp! Det blir bra där, säger chefen för vattendepån och lotsar in den illegala tankbilen i vattendepån.

Sedan sträcker han över vattenröret till langaren som klättrar upp på tanken, öppnar kranen och låter 15 000 liter av huvudstadens vatten forsa ned i tanken. Vi frågar chefen varför han fyller på vatten till en tankbil som inte tillhör det statliga vattenverket. Han låtsas att han inte hörde frågan. När vi poängterar att tankbilen som han fyller på vatten till inte har vattenverkets emblem på sin tank tittar han bort. I stället ger sig vattenlangaren tillkänna.

– Du, vi utsätter tankbilen och oss själva för risker när vi kör upp på kullarna. Om vi är lagliga eller inte spelar ingen roll. Ingen klagar i alla fall när vi kommer med vattnet, säger han och ler.

Ekonomin växer

Peru är Sydamerikas tredje största land och har den högsta tillväxten på kontinenten. Kinas behov av järnmalm, koppar, tenn, zink och silver gör att landets ekonomi har vuxit med tio procent om året de senaste fem åren. Nya skyskrapor i spegelglas får Limas finanskvarter att likna Hong Kongs. Skillnaden är att Peru inte tillverkar något. Ända sedan conquistadorernas tid har Peru varit ett råvaruland. Först var det guld och gummi, sedan salpeter och guanogödsel. Nu är det mineraler.

Limas nya borgmästare, socialisten Susana Villarán, 61, vill fördela tillväxten bättre och vill att den ska gå till att täcka stadens behov av en bättre infrastruktur. Men problemet är korruptionen. Borgmästaren är kritisk mot vattenverket Sedapal som enligt henne inte sköter sin uppgift med att distribuera vatten till stadens låginkomsttagare. Hon vill göra om verket till ett kommunalt bolag.

– Jag har redan hälsat deras vd att jag vill ha denna förändring. Alla ska ha samma tillgång till vatten.

Det svåraste för henne att lösa är tillgången till vatten. Peru är ett av de sju länder i världen som beräknas drabbas hårdast av klimatförändringarna. När glaciärerna smält bort kommer vattenbristen att bli akut.

– Lima är världens största stad, förutom Kairo, som är byggd i en öken. Och Kairo har den mäktiga Nilen som rinner genom. Här har vi den futtiga och förgiftade Rímacfloden som bara får mindre och mindre vatten från Anderna.

Susanna Villarán, som är Limas första kvinnliga borgmästare, känner väl till problemet med Los Aguateros.

– Det är det mest orättvisa som finns. De fattigaste betalar mest för det sämsta vattnet, medan de rika betalar minst för det bästa vattnet. Ge mig bara lite tid så ska jag ändra på det.

Henrik Brandão Jönsson