Taggtråd ska stoppa flyktingar

Nu påbörjar Grekland det kritiserade bygget av ett stängsel som hinder mot flyktingar längs landgränsen mot Turkiet. En vallgrav har dessutom påbörjats i hemlighet.

ETC har besökt området där tiotusentals människor årligen riskerar sina liv för att komma till Europa.

Den grekiska gränsen utmed floden Evros är den plats där flest immigranter tar sig in olagligt i EU. Floden utgör i dag en naturlig barriär. Nu ska grekiska myndigheter nu förstärka den med ett omfattande stängsel.

– Vi har kommit förbi de sista byråkratiska hindren. Det enda som är kvar nu är att bestämma vem som skall utföra bygget, säger Athanasios Kokalakis, presstalesman för den grekiska polisen.

En av kritikerna till beslutet är EU-kommissionär Cecilia Malmström.

– Ett stängsel är inte en lösning, vad Grekland behöver är långsiktigt hållbara lösningar och strukturella reformer som gör att de kan hantera sina gränser på ett modernt och humant sätt, säger hon.

Det planerade bygget ska bli 10,3 kilometer långt och bestå av dubbla stängsel med taggtrådsrullar mellan. Enligt polisens presstalesman Athanasios Kokalakis är syftet att skydda gränsen.

– Vi har ett behov av att minska det massiva och okontrollerade inflödet av illegala immigranter.

Redan i januari offentliggjordes byggplanerna och Grekland möttes genast av hård kritik av EU-kommissionen. Grekiska myndigheter menar att landet inte har möjlighet att hantera fler flyktingar.

Inte möjlighet söka asyl

De center som tar emot arresterade flyktingar och immigranter i Grekland är redan överbelastade. Många flyktingar får aldrig någon möjlighet att söka asyl. Istället får de nya identitetshandlingar och har sedan 30 dagar på sig att lämna Grekland. Andra hålls kvar i centren mot sin vilja och utan möjlighet att få sitt fall prövat.

Att flest immigranter tar sig in via den grekiska landvägen beror på att vägen över medelhavet sedan ett par år tillbaka har blivit allt svårare att ta sig över. Enligt grekiska myndigheter arresterade man under 2010 över 40 000 människor som tagit sig in olagligt i Evrosregionen. Dessutom reser många vidare som papperslösa utan att arresteras och ingår därför inte i statistiken.

Grekiska tidningar har under augusti rapporterat att militären under stor sekretess har börjat bygga en sju meter djup och 30 meter bred vallgrav längs gränsen. Polisens presstalesman bekräftar att det finns en vallgrav men att denna är till för att hindra stridsvagnar att ta sig in över gränsen.

Passagen in i Grekland är redan farlig. Många flyktingar skadas eller dör i sina försök att ta sig in i nordöstra Grekland. På vintern fryser en del ihjäl under de långa vandringarna eller drunknar i floden Evros när de simmar över.

Mer än hundra gravar

Utanför Sidiro, en liten bergsby nära gränsen, finns en gravplats för immigranter som dött i trakterna. Den muslimska församling som har skapat och sköter gravplatsen kontaktas av bårhusen när ytterligare en immigrant hittas död. Platsen är två år gammal och har nu 150 gravar.

Giasiar Serif-Damadoglou, imam i församlingen, tycker att de planerade barriärerna bygger på en fruktansvärd idé.

– Vad skulle du själv tycka om det blev krig i ditt land och någon stängde gränserna så att du inte kan förflytta dig?, säger han.

Giorgos Kallitris, vikarierande polischef i gränsstaden Orestiada, låter uppgiven när han talar om flyktingsituationen. Han är positiv till stängslet men befarar att det inte räcker.

– Man kan inte stoppa en mänsklig flod.

* * *

Solen står högt på himlen över den lilla grekiska byn Nea Vissa, några kilometer från gränsen till Turkiet. I skuggan av tågstationen ligger 27-årige Macaulay och pustar ut. I natt tog han sig över Evros, floden som utgör gränsen, och då han inte hittade till närmaste stad har han gått i flera timmar. Faktum är att han inte ens visste riktigt var gränsen går, så när han såg en bal konstgödsel med texten ”Grekland” på blev han överlycklig. Macaulay hade tagit sig in i Europa.

– Vi var 40 personer som tog oss över floden i en uppblåsbar båt. Den var så full att jag fick ta tag och hänga efter. Och jag kan inte simma.

När båten nådde stranden sprang alla åt olika håll och gruppen splittrades. Macaulay återförenades nyss med fem somaliska män och en ung rwandisk kvinna på stationen.

Macaulay flyr ifrån etniska motsättningar i sina hemtrakter. Han vill helst inte avslöja sitt efternamn av rädsla för att få problem. Sedan han kom till Turkiet, via Iran, har han försökt ta sig in i Europa under en dryg månad. Efter första försöket greps turkisk militär honom vid gränsen och han hamnade i ett fängelse för illegala immigranter – en upplevelse som var svår att skaka av sig.

– Vi fick knappt mat och vakterna slog oss. Jag var traumatiserad efteråt och kunde inte försöka igen på två veckor.

Men inte ens upplevelserna i Turkiet fick honom att vilja vända hem. På andra försöket blev han åter gripen. Nu sitter han på tågstationen i Nea Vissa och ler från öra till öra trots att han inte har ätit eller sovit på över ett dygn.

Ingen av de nyanlända kan riktigt bestämma sig för om de ska åka mot Aten med tåg eller låta polisen arrestera dem och ta dem till ett flyktingcenter. De fem somaliska männen vandrar planlöst runt stationen och träffar efter ett tag på bensinmacksägaren Theo Kanidis ett kvarter bort. Han gestikulerar att polisen bara kommer en gång per dag för att hämta upp immigranter.

Theo Kanidis är van vid att hjälpa nyanlända så gott han kan. Han har inget emot alla de som varje dag passerar med leriga skor och mängder av frågor.

– Det är inte ett problem för mig. Det blir ett problem i Aten där de flesta hamnar, säger han.

Till slut bestämmer sig Macaulay och resten av gänget för att sätta sig på klockan sju-tåget mot Aten.

Journalister nekas tillträde

Om de istället hade valt det andra alternativet – att låta sig arresteras – skulle de ha lämnats av polisen på Fylakio, det närmaste förvaringscentret för illegala immigranter.

Just Fylakio har uppmärksammats för dålig standard och godtyckliga asylförfaranden. Insynen i förhållandena för immigranter är dålig: journalister nekas tillträde till förläggningen.

– Är ni för eller emot oss, frågar vakten vid grinden till centret innan han bestämmer sig för att tillåta fotografering utifrån.

Förvaringscentret ligger på landsbygden i gränsområdet och består av en ganska anspråkslös enplansbyggnad i ljust tegel, omgiven av ett högt taggtrådsstängsel. De små fönstren är försedda med galler. Genom dessa dyker det snabbt upp handskrivna skyltar, handdukar och viftande händer när människorna på insidan förstår att det finns journalister i buskagen utanför.

Röster inifrån ropar på hjälp, att maten är urusel, att de inte får träffa jurister.

– Jag har varit här i tre månader. Jag har inte gjort något. Det enda felet jag gjort är att jag är immigrant, skriker en mansröst på engelska inifrån de mörka gallren.

Men de flesta immigranter på Fylakio hålls bara kvar ett kort tag. Efter att ha lämnat sina fingeravtryck och fått identitetshandlingar har de 30 dagar på sig att lämna landet. Många släpps iväg utan att få mat eller träffa en doktor.

Det har börjat röra sig på innergården. En kö har bildats vid grindarna och längst fram står Mogda Hamidi med sin familj. Hon berättar med hjälp av sin 12-åriga dotter Sahar, som pratar skaplig engelska, att hon arbetade som lågstadielärare i Afghanistan. Det har tagit familjen 16 dagar att ta sig till Grekland.

– Jag har inte kunnat sova på hela resan. Jag har tre barn så det har varit mycket oro, säger hon.

Hennes familj har precis så mycket pengar kvar att det räcker till bussbiljetterna till Aten. Innan de går på bussen, som stannat utanför Fylakio, försöker hon lista ut hur lång resan kommer att ta. Hon flämtar till när hon får höra att det rör sig om 14 timmar.

– Från Aten hoppas vi ta oss vidare. Vi kan bo i vilket land som helst – bara det är i Europa.

Text: Aksel Sundström och Malin Dahlberg
Bild: Aksel Sundström