Slut på utopin?

När Tysklands huvudstad, metropolen Berlin, blir allt mer populär stiger boendekostnaderna. Denna statushöjning, även kallad gentrifiering, är inte populär hos alla, och många menar att Berlin kommer att förlora sin särart.

Klockan är lunchtid och Neukölln badar i centraleuropeisk indiansommarljus. Det är 21 år sedan Tysklands återförening, tre veckor till Berlins kommunalval och några skälvande år sedan stadens påbörjade hype som Europas kreativa centrum. På Sonnenallé dånar arabisk popmusik från en dyr bil och en turkisk storfamilj äter hummousfrukost en av gatans alla restauranger. På parallellgatan Weserstrasse har några konstnärer från Venezuela, Italien och Spanien satt ut en bänk framför sitt galleri. De röker och småpratar samtidigt som de sköter korrespondens med hemlandet.

Ett stycke bort på Reuterplatz sitter en ung hipp familj utanför en vitkaklad tom hörnlokal. De har tagit en paus i arbetet med färdigställandet av cafét som ska vara färdigt för öppning om en månad. Ett amerikanskt sådan tillägger de. ”New York style.” Runt hörnet ligger Hermannplatz – utgångspunkten för lördagens demonstration mot stadens stigande hyror och gentrifiering. Den ska de inte gå på. De måste fortsätta jobba.

Speciell atmosfär

Den lilla promenaden är en mikroresa genom ett område och i förlängningen ett Berlin i snabb förändring. Neukölln som området heter har tillsammans med Kreuzberg både bildligt och faktiskt blivit en av huvudskådeplatserna för stadens gentrifiering och dess konsekvenser.

Berlin hade länge en större utflyttning än inflyttning, lägenheter stod tomma och människor kunde välja och vraka mellan lägenheter i favoritområden och det till i svenska mått mätt fullkomligt orimligt låga priser. Ville man bo i sitt favoritområde Prenzlauer Berg kunde man bo där. Ville man hellre elda med kol, frysa om vintern och betala några symboliska hundralappar i hyra kunde man göra det. Standarden var ojämn och squattandet utbrett.

Staden var utfattig och med dem ofta människorna. Ruffigheten, do it yourself-attityden och de låga hyrorna skapade en speciell atmosfär som attraherade kreativa människor från snart hela världen.

Stigande priser

Resten är, som så ofta i Berlin, samtidshistoria. Konsten spirande, möjligheten till de alternativa livsstilarna förtrollade och turismen tog fart. Detta upptäckte snart också investerarna och 2006 boomade en bomarknad som innan dess knappt existerat. Antalet bostadsrätter har legat på ungefär hälften av det tyska riksgenomsnittet på 47 procent och man var länge det enda landet i Europa med en huvudstad billigare än sina övriga större städer. Detta kan dock komma att ändras.

Bara det senaste året har lägenhetspriserna stigit med mellan 11-14,4 procent i fyra av stadens mest centrala områden. Dessa stadsdelars invånare är dock sällan medelinkomsttagare utan studenter, arbetslösa, folk med invandrarbakgrund och många människor på Hartz IV, det tyska socialbidraget.

Investeringsfirmor från runt om i världen har i rask takt börjat köpa upp fastigheter i dessa områden vilka man renoverar och höjer hyrorna på. Detta är något som retat upp invånarna de senaste åren och på gator, torg och i media skönjs något liknande ett löst organiserat medborgarinitiativ.

Organiserat motstånd

Lördagens demonstration är bara en av detta initiativs många uttryck. Stadens politiker är bannlysta från demonstrationen och vakter går runt och ser till att inga partipolitiska slagord finns bland banderollerna.

– Den styrande röda koalitionen är medskyldig till detta! säger en kvinnlig deltagare som är ute och demonstrerar med hela sin familj.

– 60 000 lägenheter har de privatiserat de senaste åren och man har inte byggt några nya för att möta inflyttningen i staden.

Utanför ett hus inspunnet i byggväv har Sven Buchholz ställt upp ett bokbord med information om ”Fulda-Wichesel-initiativet” som organiserar motstånd mot lyxrenoveringar och är en ständig nagel i ögat på husägarna. Runt bokbordet surrar människor från olika delar av staden och berättar om hur mycket deras hyror höjts, hur de är oroliga att kunna bo kvar. Stämningen är upphetsad men alla är överens om att man måste kämpa och det över hela staden. Och i sedvanlig Berlin-anda kämpar man och det på alla möjliga och omöjliga sätt. Staden verkar som en konsekvens av den kollektiva historiska bearbetningen av såväl Andra världskrigets som Berlin-murens politiska trauman vara av åsikten att man måste stå upp för sin sak.

– Vi kan inte bara stå och titta på medan vi förlorar vår stad! som en kvinna i demonstrationen säger.

Vem bär skulden?

Vad är det då för stad som ”förloras” och till vilka? Detta råder det delade meningar om, vilket också märks i demonstrationståget. Vems fel är egentligen gentrifieringen? En ung vänsteraktivist skyller på den kreativa klassen som ”städar upp och höjer värdet på områdena”, en ung kille bär en provokativ t-shirt med uppmaningen om att eko-ätande Kreuzberg-familjer kan bosätta sig någon annanstans och just en eko-ätande medelklassfamilj anklagar de privata bostadsbolagen.

Stämningen är något ängslig – vem är egentligen vän, fiende eller medlöpare? I området sitter uppklistrade lappar med en bild på en Mac-arbetande hipster i dyra sneakers med uppmaningen ”stick tillbaks till där du hör hemma” och i ett kvarter härjar något liknande ett medborgargarde som uppges avkräva pass på cafébesökare för att försäkra sig om att det inte är någon av alla inflyttade kreativa från New York, Stockholm, Paris eller Rom.

Accepterar högre hyror

Mitt uppe i allt detta sitter Antje Borchardt, en av ägarna till baren Freies Neukölln. Stället gjorde sig känt genom att lägga ut en provokativ engelskspråkig video där de anklagade studenter och kreativa för gentrifieringen. Hon menar dock att just videon inte ska tas på gravallvar, den var bara ett sätt att få igång diskussionen och få folk att få upp ögonen för frågan.

– Självklart hatar vi inte utlänningarna som kommer hit. Även jag tycker att detta område är långt trevligare nu för tiden men man ska vara medvetna om att vi är en del i denna gentrifieringsprocess. Därför måste vi också ta ansvar för den tillsammans.

Hon håller dock fast vid att den oerhörda invasionen av unga kreativa är ett av huvudproblemen.

– Folk kommer hit för något eller några år och är vana vid priserna från hemma och accepterar därför allt för höga priser här. Det gäller alltifrån vad de betalar för kaffe till hyrorna. För de med pengar från rikare hemstäder är allt billigt, men det gäller inte för berlinarna.”

Just den snabba omsättningen på människor är också något som kan driva upp priserna mycket snabbt. Med varje person som lämnar en lägenhet kan hyresvärdarna anpassa priset efter den nya efterfrågan och plussa på hyror på upp till 25 procent i svep, något som är byråkratiskt krångligare så länge folk bor där.

Utfattig stad

På ett eck-kneipe, en av de hundra – för att inte säga tusentals – kvartersbarer som staden huserar sitter Petra, Carola, Klaus och Albert och lördagssocialiserar över att par öl. Ur jukeboxen strömmar gamla 80-tals hits medan demonstrationståget skallar utanför. Kneipe-besökarna har alla bott i området mer än 20-30 år och sett det gradvis förändras i och med konstnärerna och studenternas intåg. Barägarinnan blir först irriterad på demonstrationståget och frågar sig muttrande hur många av demonstranterna som faktiskt betalar sina hyror själva.

– Det är antagligen deras föräldrar eller pappa staten. Nej, det är bra att de säger ifrån men huvudproblemet är dock inte att hyrorna höjs utan framför allt att det inte finns några jobb!”

Här i ligger också ett av huvudproblemen i den komplexa frågan. Berlin har få, för att nästan säga inga, industrier förutom turismen och den kreativa sektorn i vars spår priserna drivs upp. Staden är fortfarande utfattig och upp över öronen skuldsatt.

Politiker från rött till blått ser därför Berlins största och kanske enda chans i och med dessa två industrier. Antalet turistövernattningar är 20 miljoner om året och beräknas snart vara uppe i 30 miljoner. Stadens över 180 000 kreativa står också för över 15 procent av stadens bruttoinlandsprodukt, cirka18 miljarder euro per år. Dessa industriers blomstring har dock varit helt beroende av de låga hyrorna och hoppet måste sättas till att de kan existera i samklang. Även de kreativa kan försvinna om hyrorna höjs och med dem också stadens hela själ och goda rykte bland turisterna.

Även hos de kreativa syns därför initiativ. I det socialt utsatta Wedding har till exempel en grupp konstnärer renoverat upp en 10 00 kvadratmeter stor byggnad där de integrerar en tredjedel ateljéer och resterande två tredjedelar med vanliga hyreslägenheter. Allt för att undvika monokultur och hålla hyror och allt för stor hippnessfaktor borta.

Bor sida vid sida

Alla tycks vara överens om att Berlins hela behållning ligger i att staden är så brokig. Självklart finns klass- och integrationsproblem men som i få andra europeiska städer bor fattiga och rika sida vid sida och möts i den dagligen i det offentliga rummet. Detta då invandrartäta områden som i de flesta svenska storstäder inte är uppsmällda ute i stadskanterna. Så länge billiga hyreslägenheter kan garanteras har problemtäta områden som Wedding, Neukölln och Kreuzberg lite att förlora på att få bättre rykte, större mix av invånare, mer möjligheter och framtidsutsikter.

Alternativa lösningar

Några dagar efter demonstrationen träffar jag svenska Maria Mogren på ett café i det numer turistkryllande och gentrifierade Mitte full av shopping, hotell och kommers. Caféet var tidigare en liten bokhandel berättar hon och bredvid henne sitter en kille och jobbar över en kaffe latte.

Maria har bott i staden i 15 år och har gjort en film om utvecklingen på Brunnenstrasse där hon bott i tio år. Hon berättar om den gradvisa utvecklingen från slitna hus till underground gallerier, butiker, hipsters och nu turister i stora antal. Trots att hon själv bor mitt uppe i allt så tillhör hon inte skaran domedagsprofeter som siar om Berlins totala kommersialisering, även om även hon är kritisk.

– Vissa områden kommer säkerligen normaliseras till mer ”allmäneuropeisk” standard men till skillnad från andra städer finns här fortfarande utrymme och plats för mångfald. Det är något med den här staden, här pågår ständig utveckling överallt, hela tiden. Folk har förstått hur unik den faktiskt är och att det måste skyddas från utförsäljning och privatisering. Berlins historia har gjort dem oerhört uppfinningsrika. Man är van att finna alternativa vägar på att lösa problem.

Ett annat land

Kanske kommer det också vara genom kreativiteten och misstänksamheten mot såväl förändring som auktoriteter som staden räddas från sitt eget öde. Berlinarna räds inte att bråka och har ett orubbligt ointresse av att strömlinjeformat passa in vare sig för turister, investerare eller sina politikers alla nycker. Huruvida de kan stävja ett helt ekonomiskt systems intresse för snabba bostadsklipp återstår dock att se.

Men som det står utanför ett hus utanför Mitte-cafét som tidigare var en bokhandel: ”Menschlicher Wille kann alles versetzen. Dieses Haus stand Früher in einem andren Land.” Mänsklig vilja kan ändra allt. Detta hus låg förut i ett annat land.

Annamaria Olsson