Lesbiska slåss för sina rättigheter

Efter att den sydafrikanska pressen uppmärksammat flera mord och våldtäkter på svarta lesbiska kvinnor har organisationer som kämpar för deras rättigheter pressat regeringen, med lyckat resultat. I början av året inrättades en särskild kommission som ska utreda brotten.

1996 blev Sydafrika det första landet i världen att uttryckligen skriva in skydd mot diskriminering på grund av sexuell läggning i konstitutionen. Under förhandlingarna som ledde fram till den konstitution som ersatte apartheidregimens rasistiska och sexistiska statsbygge var det bara ett parti – det högerkristna African Christian Democratic Party – som motsatte sig klausulen. Det nya regeringspartiet African National Congress (ANC) som lett Sydafrika i en majoritetsregering sedan det första demokratiska valet 1994, var inte enigt i frågan, men önskan att göra sig av med allt förtryck som apartheid stått för var vid den tidpunkten starkare än de konservativa strömningarna i partiet. Till och med det gamla apartheidpartiet National Party accepterade de grundlagsbundna rättigheterna.

2006 – tre år innan Sverige – fick personer av samma kön rätt att gifta sig, och sedan 2004 firas Pride även i kåkstaden Soweto. En flora av hbtq-organisationer (homo-, bi-,trans- ochqueer-), som efter omfattande aktivism kan fira dessa två viktiga segrar, existerar i landet, både nationella och lokalt placerade i olika städer.

Men ändå, en snabb runda bland deltagare i Johannesburgs och Sowetos Pride 2011 visar att det finns en fråga som de lägger större tyngd vid än andra, och det gäller våldtäkter och mord på svarta lesbiska kvinnor.

– För mig är den viktigaste frågan hatbrott. Människor vill försöka förändra gaypersoner, kommenterar Ilana Heradien, som deltar på årets Pride.

– Jag tänker framförallt på de kvinnor i mitt område som våldtas och mördas på grund av sin sexualitet. Men regeringen kan inte göra något åt saken – det är så personligt.

På Pride i Soweto en vecka tidigare pekade aktivisten Edwin Mamogobo från organisationen OUT ut att en majoritet av deltagarna var lesbiska kvinnor.

– Det är på grund av de brutala homofobiska morden, säger han.

Korrigerande våldtäkt

Emily Craven sitter i styrelsen för Forum for the Empowerment of Women (FEW), en Johannesburg-baserad organisation för lesbiska, bi- och transsexuella kvinnor som även står bakom arrangemanget Soweto Pride. Hon håller med om att det är den frågan som dominerat dagordningen hos de flesta organisationer som arbetar inom hbtq-sektorn, och den fråga som fått mest publicitet de senaste åren.

– Det skedde flera attacker på svarta lesbiska kvinnor och pressen gick ut med det. Det var inte nödvändigtvis positivt – de behandlade saken på ett väldigt sensationalistiskt sätt. Och det var pressen som skapade termen ”corrective rape” – ”korrigerande våldtäkt” – som är ett uttryck många av oss verkligen ogillar, säger Emily Craven.

Uttrycket används enbart för att beskriva våldtäkt på lesbiska kvinnor och ska förklara att våldtäkten är homofobisk och menad att omvända en lesbisk person till att bli heterosexuell. Emily Craven säger att termen trots den utbredda användningen har många problem och att de flesta som arbetar inom hbtq-sektorn har bestämt sig för att enbart säga ”våldtäkt” när de talar om dessa brott. Till exempel är det underligt att klassificera olika former av våldtäkt, och att göra det i enlighet med vad som antas vara våldtäktsmannens motiv är problematisk, menar hon.

– Klassificeringen förnekar att när en kvinna våldtas beror det antagligen på en mängd olika saker, men namnet ”corrective rape” skyler över alla dessa saker och ger som enda förklaring till attacken att kvinnan var lesbisk. Vilket är ganska löjligt med tanke på den höga våldtäktsstatistik vi har i det här landet.

Homofobisk president

Efter att den sydafrikanska pressen väckt stor uppmärksamhet kring flera mord och våldtäkter på dessa kvinnor, och efter att hbtq-organisationer pressat regeringen, skapades i början av året en särskild kommitté för att utreda hatbrotten. Men redan har problem börjat visa sig. Dels har kommittén för lite resurser för att vara effektiv, dels har spänningar mellan regeringens och det civila samhällets representanter uppstått. Några hbtq-organisationer funderar redan på att dra sig ur konstellationen, berättar Emily Craven.

Regeringen leds just nu av Jacob Zuma, som forskaren Henriette Gunkel i sin bok The Cultural Politics of Female Sexuality in South Africa kallar ”Sydafrikas första öppna homofobiske president”. 2006, några år innan han blev president, valde Jacob Zuma att under ett offentligt framträdande inför tusentals åhörare förklara att homosexuella äktenskap – som just då debatterades inför den kommande lagändringen – var en skam för nationen och för gud.

Flera symboliska homofobiska utspel från regeringshåll har sedan dess gjorts. 2010 blev Jon Qwelane utnämnd av Jacob Zuma som ambassadör till Uganda, bara månader efter att ett omdebatterat lagförslag om dödsstraff för homosexualitet lagts fram i det ugandiska parlamentet. 2011 drogs Qwelane inför rätta av Sydafrikas kommission för mänskliga rättigheter, för en grovt homofobisk krönika han skrivit några år tidigare. Han fälldes för hatbrott, men friades senare på en teknikalitet.

Nyligen stödde Jacob Zuma även utnämningen av Sydafrikas nya högsta domare i konstitutionsdomstolen, Mogoeng Mogoeng, som ådragit sig vrede från kvinno- och hbtq-organisationer på grund av hans högst konservativa åsikter och domstolsbeslut, vilka många av hans kritiker menar går emot de konstitutionella rättigheterna.

Acceptans för hatbrott

År 2009 lämnade kulturministern Lulu Xingwana en utställning hon skulle öppna i protest på grund av den kända fotografen Zanele Muholis intima bilder av svarta lesbiska kvinnor. Xingwana hävdade att utställningen var ”omoralisk, förolämpande och gick emot nationsbyggandet”.

Zanele Muholi, själv en svart lesbisk kvinna, sade senare i en intervju i tidningen Mail and Guardian: ”När en minister, eller någon i en position av makt, ger homofobiska kommentarer, kan det bidra till en fortsatt acceptans av hatbrott. Du kan försätta människor i riskfyllda situationer. Den här frågan handlar om mer än konst.”

Den utpräglade konservatismen hos den nuvarande ANC-regeringen under Jacob Zuma när det gäller hbtq-personer är komplex och har historiska rötter som inte är unika. Henriette Gunkel skriver att emfasen på den sexuella identiteten har varit en del av nationsbyggande i många länder och tidsepoker och ett sätt att definiera vilka som tillhör nationen. Under apartheidregimen var vit heterosexualitet, och implicit förmågan till reproduktion av ”den vita rasen”, porträtterad som en nödvändighet för att bygga den ”vita nationen”. Den socialt sett konservativa president Jacob Zuma har återupprättat bilden av den heteronormativa familjen som tätt sammanlänkad med nationen efter apartheid.

Gunkel menar också att den öppna homofobin bland många afrikanska ledare efter kolonialismens fall är en reaktion mot västvärldens rasistiska nidbilder av afrikansk (svart) sexualitet som avvikande och onaturlig.

Ojämlikt land

Det är inte helt lätt att i ett sammanhang som präglas av rasism diskutera hatbrott mot svarta lesbiska kvinnor där de flesta förövarna är svarta män och där den officiella homofobin kommer från svarta regeringsmedlemmar.

– Inom hbtq-sektorn finns det en känsla av att svarta lesbiska kvinnor behöver skydd från sina egna, de människor de bor och lever bland. I vissa fall är det så. Vi har haft hemska fall där en kvinnas familj bett män våldta henne för att göra henne heterosexuell. Att hävda att de utgör en majoritet av fallen är att försöka göra en helt annan politisk poäng – som handlar om bilden av svarta människor som barbariska. Det är svårt, för vi kan inte förneka att den stora majoriteten av offer är svarta kvinnor, och den stora majoriteten av förövare är svarta män. Men vi kan heller inte ignorera frågan om varför det ser ut på det sättet, säger Emily Craven.

Emily Craven vill inte bara diskutera hatbrotten.

– Vi får inte falla in i vanan att se svarta lesbiska kvinnor som människor som våldtas och dödas. De är också människor som lever, de lever i Sydafrika, i ett land med enorma ojämlikheter. Vi måste engagera oss och arbeta med kvinnor i deras vardagsliv, inte bara när de dör, säger hon.

Ilana Heradien och Edwin Mamogobo vill också uppmärksamma andra saker än våldet.

– Även om Sydafrika är ett tredjevärldenland så accepterar vi olikheter. Vi accepterar hbtq-personer från Botswana, Sverige – från alla länder! Och hur många länder förutom Sydafrika accepterar homoäktenskap? frågar Ilana Heradien.

Och Edwin Mamogobo är väl medveten om vilket rykte Sydafrika har.

– Sydafrika är inte en djungel – det är inte så hemskt som media visar. Vi är ett land som utvecklas, säger hon.

Linn Hjort