Katastrofen väntar runt hörnet

Teaterbiennalen – Sveriges största teaterfest avslutades i helgen. För tionde gången i ordningen samlades hela branschen för att diskutera, förmedla och uppleva teater, denna gång i Gävle med omkring 1 500 deltagare. Mycket handlade om ­Sveriges kulturpolitik.

Temat för årets biennal är förändring. Det visade sig i såväl seminarier som utvalda föreställningar. De fyra huvudlinjer som diskuterades var behovet av internationalisering, kompetensutveckling, de kulturpolitiska förändringarna och framför allt hur teatervärlden förhåller sig till – och reagerar på – dem.

Nedskärningarna inom teatern har skett sakta men säkert under en längre tid. Berättelserna om hur en fast ensemble gått från tio anställda ner till fyra och sedan vidare till två duggar tätt. Självklart finns det undantag där styrelser och konstnärliga ledare tillsammans lyckas bygga och upprätthålla strålande organisationer men under de fem dagar biennalen pågår är det ändå mest ljus på en ständigt växande yrkesgrupp: frilansarna eller entreprenörerna. Detta är också helt logiskt med tanke på att teatervärlden i Sverige i dag så totalt domineras av dem – liksom för den delen kultursfären i övrigt. Exempelvis ligger siffran för antalet fast anställda skådespelare i Sverige runt 8 procent, resten är frilansare. Det säger sig självt att det får långtgående konsekvenser – till en del positiva men mestadels negativa.

Kultur gynnar barns utveckling

När underhållningsmin..., förlåt kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth menar att kulturarbetare behöver bli bättre entreprenörer ger hon i själva verket uttryck för en truism. Det ser redan ut på exakt det sättet och har så gjort under lång tid. Vore våra kulturarbetare inte skickliga entreprenörer skulle vi inte ha det betydande kulturliv vi faktiskt har i dag. Men i längden är det inte hållbart att överlåta konstnärlig verksamhet helt åt marknadens villkor. I grunden handlar det om att fundamentala värdefrågor suddas ut från den politiska debatten. Allt fler argument bygger på kortsiktiga ekonomiska besparingar. Ironiskt nog får dessa besparingar i längden ofta negativa samhälleliga och ekonomiska verkningar.

Skolan ett bra exempel

Den på senare tid så omdebatterade skolan är ett bra exempel. Under en välbesökt föreläsning på biennalområdet presenterade den internationellt erkända professorn Anne Bamford sin forskning om betydelsen av barns och ungdomars möte med olika konstformer. Forskningen visar tydligt att ”de länder som satsar starkt på kreativitet och ett estetiskt förhållningssätt i skolan hamnar i topp när PISA undersöker hur väl rustade ungdomar är att möta framtiden efter den obligatoriska skolan.” Sverige har under flera års tid hamnat allt längre ned i dessa internationella undersökningar vilket oroat politikerna. Kontraproduktivt nog innebär den nya gymnasiereformen, understödd av skolminister Jan Björklund, som träder i kraft i höst att estetisk verksamhet försvinner som kärnämne. Allt fler elever väljer också bort estetisk verksamhet som individuellt val eftersom det inte ger samma meritpoäng som språk eller matematik. Som kronan på verket ska också hela den nya gymnasieskolan genomsyras av... just det: entreprenörskap.

Det är utan tvivel så att kulturutövarna befinner sig i ett sådant utsatt läge att de upplever att de måste försvara kulturens och det fria uttryckets roll i samhället inför våra styrande politiker. Faktum är att jag under biennaldagarna tappar räkningen över hur många gånger orden demokrati och yttrandefrihet nämns. Det är oerhört skrämmande att debatten i ett land som Sverige måste tas ned på en sådan basal nivå när vi har alla förutsättningar att vara ett föregångsland som vågar göra långsiktiga satsningar.

En effekt av läget är att regissörer, scenografer, skådespelare och teaterhögskoleelever under seminarium efter seminarium beskriver nödvändigheten av att de själva verbaliserar sitt yrke och hittar ord för de immateriella värdena för att kunna tala om det som inte bara är krass ekonomi. De efterlyser helt enkelt ett eget språk för att kunna formulera sig kring vad de håller på med och vad de vill. Frida Röhl, konstnärlig ledare på Teater Tribunalen i Stockholm och skådespelare vid Göteborgs stadsteater är en av dem.

– Jag tycker att det är viktigt att vi är så olika som möjligt. Ju mer vi skiljer oss åt desto bättre eftersom Sverige är ett förhållandevis litet land. Jag vill åt dialektiken mellan olika uttryck och visa på en spets. Jag tycker också att det är viktigt att skådespelare ökar sin formuleringsförmåga och visar på sin del i, eller sitt förhållningssätt till traditionen och konsten.

”Spelar en viktig roll”

Röhl menar även att arbetssituationen i teaterbranschen påverkar förutsättningarna för att göra sin röst hörd.

– Jag ser en fara i att marknaden ser ut som den gör för frilansarna. Facket och vänstern har misslyckats i frågan om hur frilansarna ska överleva. Det behöver alls inte vara negativt att arbeta som frilans men det finns ingen trygghet när marknaden dikterar frilansarnas villkor. Då blir det också svårt att vara kritisk. Självklart går det att vara kritisk, det är bara att höja rösten, men det blir mer problematiskt eftersom det samtidigt är nödvändigt att hålla sig väl med alla. Det gör något med vårt språk.

Hon trycker också på att teatern spelar en särskilt viktig roll för att hålla det offentliga samtalet levande.

– Jag är väldigt intresserad av filosofi. I början ville jag åt “sanningen” och gestalta den. Men det fungerar inte så, det blir mer ett identitetsskapande där vi och publiken applåderar varandra efter föreställningen utan att något har förändrats. Jag uppehåller mig därför hellre kring frågor jag inte kan besvara. Med filosofin är det lättare att komma åt de kontroversiella frågorna. Det är också vår uppgift.

Tydliga trender

Mycket av det här går också igen i de pjäser som juryn valt ut till årets biennal. De tydliga trenderna är formexperiment, koncentration på språket och diskriminering. Suzanne Ostens uppsättning av García Lorcas Publiken utmanar inget mindre än livet, teatern och realismen. När Lorca på 30-talet läste upp manuset för sina vänner blev han avrådd från att spela den, den var för farlig. Det är en obestämbar men fantastisk pjäs där allt från åskådarna till logik och heteronormativitet ställs på ända. Det är en sådan där uppsättning som är svår att greppa. Mitt under de stående ovationerna förstår jag att något har skett inom mig, jag är inte säker på vad, men det är en härlig känsla och den stannar kvar.

Ställer svåra frågor

Teater Galeasens Lagarna och Turteaterns Ferdydurke är också de starkt präglade av formmässiga men även språkliga undersökningar. Lagarna bygger på de antika myterna om Agamemnon, Klytaimnestra och Ifigenia. Ferdydurke är baserad på den polske författaren Witold Gombrowiczs ”odramatiserbara språk­roman”. Båda uppsättningarna lyckas med konststycket att föra in förlagorna i vår samtida kontext och ställa mängder av de där kontroversiella och svåra frågorna.

Allra starkast är nog ändå Regionteatern Väst och Riks­teaterns No tears for queers som tar upp hatbrott. Pjäsen riktar sig i huvudsak till ung­domar och handlar om tre brutala mord på homosexuella killar i Katrineholm, Göteborg och Laramie i USA. Gestaltningen lyfter fram språket som vansklig grogrund för fördomar och i slutändan hänsynslöst övervåld. Ett stråk som också återkommer i Folkteatern i Göteborgs familjeföreställning Katitzi baserad på Katarina Taikons självbiografiska böcker om romernas situation. Det är en sprudlande musikalisk dramatisering som inte väjer för svindlande bråddjup.

Lugnet före stormen

Biennalen har varit en omvälvande upplevelse mitt i en, minst sagt, hårt pressad bransch. När Ulla Kassius, scenograf och regissör, under ett seminarium pratar om teatervärldens framtid påpekar hon att många ser framför sig en annalkande katastrof. Själv menar hon att katastrofen redan inträffat, att de befinner sig mitt i stormens öga – där det, än så länge, är kolugnt. Hon är inte ensam om den uppfattningen. På vitt skilda seminarier och workshops fladdrar uttryck som ”Det brinner!” och ”Vi springer fortare och fortare” förbi. Av fem dagars debatter, workshops och föreställningar att döma är teaterbranschen en pyrande krutdurk och den tystnad som brett ut sig, ja den är förhoppningsvis bara det välbekanta lugnet före Stormen.

Maria Mårsell