Kämpar för att få skörda

Skördeperioden för oliver i Palestina är mycket viktig, både politiskt och ekonomiskt, men är omgärdad av problem för invånarna. Burin, utanför Nablus på norra Västbanken, är en av de många byar där befolkningen ständigt drabbas av trakasserier från israeliska soldater och bosättare.

Under veckan som gått har israeliska soldater nästan varje dag varit närvarande och påpekat att bönder måste ansöka om tillstånd från Israel för att få beträda sina planteringar. Trakasserierna nådde sin topp när militären förklarade en hel bergssida vara en stängd militär zon, utan att kunna förklara varför alla omedelbart måste lämna området. Det skulle öppnas igen först när böndernas tillstånd löpt ut.

Hela familjer går varje år man ur huse för att säkra den för många nödvändiga inkomsten, men arbetet tillåts inte göras ostört. Bönder har flera gånger utan förklaring beordrats att avbryta sin skörd och två personer har arresterats i år. En av dem misshandlades svårt.

Ghassan Najjar, 21, var en av de närvarande när bönderna på onsdagen återigen nekades tillträde till sina planteringar. Han är också drivande på Balal el Najjar, det center i Burin från vilket det lokala motståndet förs.

– Jag var extremt obekväm idag, men jag kontrollerade mina känslor för min fars skull och för att inte förvärra situationen. Annars skulle inget få mig att lämna mitt land. Ingenting i världen kan få mig att lämna mitt land, säger han efteråt.

Oliver är en av Palestinas viktigaste grödor och upp till 100 000 palestinska familjer uppskattas vara beroende av inkomsten från dem. Men skörden handlar inte bara om överlevnad utan är också en handling av politiskt motstånd, då bönderna hela tiden måste slåss för sin rätt att skörda. Ghassan Najjar förklarar:

– Självklart är det både och. Det här är normalt för oss, men vi kan inte sluta jobba på grund av det. Vi kan inte leva så.

Burin har en lång historia av trakasserier från både israelisk militär och bosättare. Byn är omringad av tre israeliska bosättningar och dessutom har en handfull av kulltopparna runtomkring prytts med utposter. De består fortfarande bara av några små byggnader, men kommer successivt att byggas ut till nya bosättningar. De börjar som en container som snart får sällskap av en till, utökas till ett hus och efter en tid blommar en ny bosättning upp. Bosättare har tidigare skjutit skarpt mot lokalbefolkningen, kastat sten och bränt ned över fyratusen olivträd. Bara i år har de attackerat fyra gånger. Marken hade knappt hunnit torka efter vårregnet innan det första angreppet kom. Militären är ovillig att agera mot bosättarna när de attackerar, istället får de militärens beskydd när träd bränns och palestinier stenas. Senaste gången fälten stod i lågor hindrade soldaterna den palestinska brandbilen att nå platsen.

– Om det var deras land skulle de inte bränna det, är Ghassan Najjars kommentar.

15 000 träd brändes ner

Efter att Palestinas president Mahmoud Abbas i september ansökte om fullt palestinskt medlemskap i FN har Palestina återigen hamnat på världskartan och för ett tag kryllade det av journalister och diverse utsända i Västbankens politiska huvudstad Ramallah. En dryg månad senare lyser de dock med sin frånvaro, och folket står återigen ensamma, så när som på några alltför få utländska aktivister som i solidaritet närvarar under skörden. Att nästan ingen tycks registrera vad som pågår pekar Ghassan Najjar ut som ett av de största problemen. Han berättar om en attack år 2004 när 15 000 träd brann ned på en dag. Varje drabbad familj kompenserades med tusen dollar från de palestinska myndigheterna.

– Men vad är tusen dollar? De träden är våra liv, säger han.

Oron inför årets skörd har varit större än vanligt, då bosättarvåldet ökat markant i samband med Abbas ansökan om FN-medlemskap. Ghassan Najjar tror dock inte att årets attacker har med FN-ansökan att göra.

– Oavsett om vi går till FN eller inte så är de extremt våldsamma. Det har varit tider när de attackerat varje dag, säger han och menar att det blir värre för varje år som går.

Flera invånare vittnar om samma sak. Ibrahim el Burini är en av de bönder som har mark precis nedanför en av utposterna. Från fältet syns den hela tiden i ögonvrån.

– Det har varit problem under en lång tid men de senaste fem åren har det varit onormalt. Ibland har de varit här flera dagar i sträck och bränt träd, säger Ibrahim el Burini.

Han tror att bosättarna fått bättre självförtroende av att de blivit fler till antalet, och har mer vapen och skydd av israelisk militär. Nu bor en halv miljon israeliska bosättare på Västbanken, och de har försetts med lika många automatvapen. Dessutom har de av israeliska staten fått ökat utrymme att använda dem. Sedan september månad tillåts bosättare skjuta skarpt mot palestinier som kommer alltför nära israeliska bosättningar. Men exakt var den röda linjen går vet ingen – förrän den passerats.

Många har dött

Fram till för två år sedan hölls regelbundna demonstrationer i Burin, men enligt Ghassan Najjar avbröts de på grund av problem med bosättarna från bosättningen Bracha. Och motståndet har inte varit smärtfritt. Sedan den senaste intifadan har ett tiotal personer dött och på grund av demonstrationerna arresterades tjugofem personer som alla hölls fängslade i ett år var.

– Våra barn är för rädda för att gå ut. Om du kommer hit vid nio på kvällen kommer du se att ingen är ute på gatorna. Alla är för rädda för att gå ut, berättar Ghassan Najjar.

Varje gång palestinier går till sina odlingar vid de israeliska bosättningarna riskerar de att attackeras. Ibrahim går ändå dit 4–5 gånger per år för att se över träden, beskära dem och bereda marken, förutom de gånger bosättare varit i landet och han måste gå dit och titta till sina träd.

– Men om jag kunde gå dit utan problem skulle jag göra det varje dag, säger han.

Ibrahim el Burini hävdar, precis som Ghassan Najjar, att olivskörden också är en viktig politisk handling. Det handlar om att inte acceptera Israels kontroll över landet, och därför har Ibrahim också vägrat att ansöka om israeliskt tillstånd för att beträda sitt land.

– Landet är som vår mor och vår far. Vi kan inte lämna vårt land. Vem skulle vilja göra det? Det är viktigare än något annat. I vårt fall behöver vi pengarna också, men även om vi hade pengar skulle vi inte ge upp vårt land, förklarar han och fortsätter:

– Hur skulle vi kunna låta någon komma hit, ta vårt land, skjuta oss, förolämpa oss och sen vara tysta om det?

Bröt båda benen

Att rätta sig efter israeliska tillstånd är ingen garanti för att skörden ska gå lugnt till. I en sjukhussäng på Rafidasjukhuset i Nablus ligger Muhaya Khatatba. Hon är från den närliggande byn Beit Furik. Båda hennes ben är brutna sedan hon och hennes båda söner på onsdagen attackerades av en bosättare när de arbetade på sin mark.

– När han såg att jag var ensam med mina barn och det inte fanns någon där som kunde skydda oss passade han på att attackera oss, säger hon och förklarar att hennes man inte kan hjälpa till med skörden eftersom han har ett annat arbete.

Muhaya bröt båda sina ben när hon flydde från sin plantering efter att en beväpnad man kommit dit och släppt ut ett vildsvin som börjat jaga henne. Hon föll först och bröt sitt ena ben, tvingade sig själv att fortsätta springa men föll igen och bröt då det andra, varpå hennes söner hjälpte henne från platsen. På sjukhuset konstaterades det att hennes ena vrist var bruten, och det andra benet var brutet på tre ställen.

– Jag var rädd, men rädslan jag kände för mig själv var ingenting i jämförelse med den jag kände för mina barn, berättar Muhaya Khatatba.

Familjen Khatatba har fått tillstånd att beträda sin mark under fyra dagar, och Muhaya säger att hon aldrig skulle våga gå dit när hon inte har tillstånd, trots att fyra dagar är långt ifrån nog för att hinna färdigt. Men det är omöjligt för henne att skörda med två brutna ben, och frukten kommer gå förlorad när tillståndet nu rinner ut. Trots att Muhaya Khatatba har tillstånd att skörda finns inget skydd att få från israeliska armén, utan soldater har tvärtom avbrutit skördearbetet i Beit Furik och tvingat bönder att lämna sina planteringar, trots att de haft tillstånd.

– Med soldater går det i alla fall att resonera, med bosättare går det inte, säger Muhaya.

Arresterades nattetid

Liksom Burin och så många andra byar i regionen har Beit Furik en våldsam historia. Bosättare från den närliggande bosättningen Itamar har flera gånger förstört palestinsk egendom, stulit oliver och skjutit invånare. Senast 2007 dödades tre personer, varav en var bara tio månader gammal.

– Jag är inte bara orolig för mig själv, utan för hela mitt folk, säger Muhaya Khatatba.

– Vi vill ha en permanent lösning.

Kufr Qaddoum är den enda by i Nablus-regionen som fortfarande håller veckovis demonstrationer. Sjutton fredagar i rad har den Folkliga Kommittén arrangerat demonstrationer i protest mot att huvudvägen till byn sedan 2003 är stängd för palestinier. Demonstrationen är också en protest mot bosättningen Qadummim, som sedan 1976 ligger precis utanför byn, och för hela Palestinas frihet. Fredagens demonstration slogs brutalt ned av israelisk militär som besköt demonstranter med tårgas och gummiklädda stålkulor innan de gick in i byn där beskjutningen fortsatte.

– De brukar inte komma så långt in i byn, säger en av kommitténs medlemmar, men han menar att det har hänt förut. Byn har också flera martyrer och många invånare har blivit arresterade utan rimlig grund. Senast fyra dagar innan demonstrationen kom israeliska soldater in i byn och arresterade nio personer nattetid.

Också i Kufr Qaddoum pågår oliv-skörden för fullt, men bönderna stöter på motstånd. Efter fredagens demonstration meddelades befolkningen via högtalare att ingen längre var tillåten att slutföra sin skörd under fredagen och lördagen, som är de sista dagarna då byn har tillstånd. Detta var ett straff för att några ungdomar kastat sten mot israeliska soldater under demonstrationen, trots att en stor del av befolkningen inte deltagit i demonstrationen.

Ylva Berglund