Frisk eller sjuk?

ETC träffar psykradikalerna Sofie Scapa Wahlström och Susanna Petersdotter. Det blir ett samtal om hur psykiskt sjuka kan hjälpa varandra, komplexiteten med ätstörningar och hur psykradikalismen kan fälla regeringen.

Det var en kväll under Stockholm Pride för några år sedan. Sofie Scapa Wahlström gick ut för en nypa luft och hittade Susanna Petersdotter lutad mot en vägg. Sofie gick fram och frågade hur det stod till och fick svaret:
– Jag har inte tagit min medicin.
Det visade sig att de båda åt samma medicin och att de hade liknande diagnoser. Nu går Susanna hos samma behandlare som Sofie haft och tillsammans är de frontpersoner i en rörelse som kallas psykradikalismen. Exakt vad psyk­radikalism är för ett fenomen är svårt att sätta ord på. Men det är också meningen, förklarar Susanna och Sofie. Psykradikalismen finns till för dem som behöver den, precis på det sättet de själva definierar den. Utan av avgränsa eller normalisera. Gemensamt för personerna i det löst sammansatta nätverk av psykradikaler som vuxit fram under de senare åren är att de har någon form av psykisk problematik. De befinner sig även utanför samhällets heteronorm och känner inte igen sig i den verklighet som presenteras som den ”rätta”.
– Psykradikalismen kan delas in i två områden. Det ena handlar om att hjälpa andra som har psykiska problem. Att följa med på möten, hjälpa till att se till att de får rätt behandling och vara ett stöd, berättar Sofie när vi träffas på Bio Rio i Stockholm.
Precis som hon gör för Susanna och Susanna för henne.
– För mig handlar psyk­radikalism om att dela med sig av erfarenheter till andra, men också att visa folk vad de har för rättigheter, förklarar Susanna.

Sjukt och friskt

Psykradikalismen har också en mer utåtriktad del där strävan är att ifrågasätta vad som betraktas som sjukt och friskt.
– Vi vill förändra attityder och rädda samhället från friskhetstänket. De flesta människor kommer någon gång att ha mentala svårigheter, men ändå ses det som ett misslyckande att drabbas av en psykisk sjukdom. Vi vill problematisera vad som är normalt och öppna upp acceptansen för de som är ”konstiga”, säger Sofie.
Susanna har förhoppningar om att psykradikalismen kan hjälpa Sverige att byta regering i nästa val.
– Sedan alliansen tog över makten har försäkringssystemet förändrats och med det har synen på psykiskt sjuka blivit hårdare. Det är en politisk kamp, berättar hon.
Sofie fyller i:
– Arbetslinjen tar livet av folk. När jag har gått i behandling har det ofta känts som att målet med att jag ska bli frisk är att jag ska kunna ha ett heltidsjobb. Det blir till ett negativt mantra.
Sofie och Susanna kan berätta om negativa upplevelser de haft inom vården i timmar. Det innebär dock inte att psykradikalerna är negativa till sjukvården i stort. I själva verket uppmuntrar de människor som har psykiska svårigheter att söka hjälp.
– Vi är inte en antipsykiatri­rörelse. Det finns bra vård och mediciner kan underlätta, förklarar Sofie.
I förra veckan skrev ETC om bråket bakom den psykiatriska diagnosguiden DSM-5 som är under utveckling. Guidens tidigare version kritiseras för att innehålla allt för inkluderande diagnoser. Både Sofie och Susanna är diagnostiserade med bipoläritet, vilket räknas som en funktionsnedsättning. Men att bli diagnostiserad är både bra och dåligt, anser Sanna:
– Jag behöver ha min diagnos för att kunna hålla mitt beteende i schack. Samtidigt känner jag mig oftare funktionshindrad av att läkarna inte förstår mig än av min funktionsnedsättning.
DSM kritiseras även för att befästa vad som är friskt och sjukt i allt för hög utsträckning när det gäller sexualitet. Susanna och Sofie har upplevt hur deras från normen avvikande sexualitet kopplas samman med deras psykiska problem.
– När jag berättat att jag inte är heteronormativ har läkaren på en gång gjort det till en del i min problematik, men min sexualitet har ingenting med mina problem att göra, säger Susanna.
Ändå går det inte att bortse från att sexualiteten är en del av det som gör att de börjat engagera sig som psykradikalister. Enligt undersökningar från Folkhälsoinstitutet är unga HBTQ-personer (homo-, bi-, trans- och queer) den grupp i samhället som mår absolut sämst och självmordsförsöken är betydligt fler bland dem än övriga medborgare.
– HBTQ-människor är förtryckta, även om det håller på att bli bättre. Det är klart att det är jobbigt att känna sig fel och vara normbrytande i samhället, kommenterar Susanna.  

En tunn linje

Vi återkommer till hur personer med psykiska problem kan stödja varandra och talar om huruvida det fungerar för personer som lider av ätstörningar, vilket båda två har gjort. När det gäller ätstörningar, och då framförallt anorexia, kan kontakt mellan de sjuka nämligen skapa en neråtgående spiral eller ge en spridningseffekt. De sjuka tipsar varandra om hur de kan bli smalare och inspirerar människor i deras närhet att ta efter deras självsvält.
Susanna och Sofie tror att man behöver ha en sjukvdoms­insikt och en vilja att bli bättre för att kunna hjälpa varandra.
– Det är en farlig linje att gå på. Det är viktigt att man mår tillräckligt bra och har ett visst mått av sjukdomsinsikt för att kunna stötta andra, säger Susanna.