England efter kravallerna

ETC åker till England och Londonförorten Tottenham för att söka svaret på hur de värsta kravallerna på flera årtionden uppstod och varför de inträffade just nu.

Åsikterna och teorierna om bakgrunden till upploppen är många och spänner över hela registret, från ”tanklöst våld” utfört av kriminella till ”folkligt uppror mot de styrande” som en protest mot nedskärningar och sociala orättvisor. Många uttalar sig tvärsäkert, men går det verkligen att ge enkla förklaringar till den sociala oro som nu manifesteras? Och vad säger britterna själva?

På planet till London tänker jag på Göteborgskravallerna 2001, som jag upplevde på nära håll, och hur dåvarande justitieminister Thomas Bodström kallade demonstranterna för ”ett hot mot demokratin”. Framför allt minns jag hur media piskade upp en svallvåg av hat mot alla som befann sig i Göteborg för att demonstrera, hur de fick oss att känna oss som skurkar. Mycket är förstås annorlunda i England men medias och politikernas reaktioner är desamma.

I England jämför många augustikravallerna i London med upploppen i Londonförorten Brixton 1981. Det dröjde dock innan politikerna insåg allvaret i situationen. Till att börja med ville de, däribland Londons borgmästare Boris Johnsson, inte ens avbryta sina semestrar, men när allvaret i situationen gick upp för dem återvände de till London. Sedan fann de sig till rätta och började fördöma våldet i hårda ordalag.

Regisserat skådespel

Jag åker till Tottenham för att följa med Riot Cleanup, ett initiativ som samlar frivilliga som hjälps åt att städa upp efter kravallerna. Jag frågar om vägen till mötesplatsen och får svaret: ”Ta den här vägen tills du kommer till ett nedbränt hus. Du kan inte missa det.”

I korsningen Tottenham High Road och Lansdowne Road har ett femtiotal personer samlats för att hjälpa till med att städa. Statstjänstemannen Steve McDonald instruerar alla vilka gator de kan ta och vad de ska tänka på, och tillägger:

– Tv är här idag, så när ni ger er av ska ni gå på led på höger sida av vägen och lyfta era kvastar och skyfflar och se glada ut.

Simon Koppel har åkt från Langstone för att hjälpa till.

– Jag vill visa det bästa av London nu när vi har sett det värsta av det, så jag gör vad jag kan för att hjälpa till. Det är väldigt tråkigt det som hänt. Om jag visste varför skulle jag vara premiärminister, men det är för enkelt att säga att det bara handlar om blint våld. De säger att ungdomarna förstör sitt eget område, men många av dem känner sig inte som en del av samhället.

När jag går runt och fotograferar träffar jag en fotograf som klagar över att det är så få spår efter kravallerna kvar, en knapp vecka efter att de inträffat.

– De går ju mest och plockar löv. De är som trädgårdsmästare.

Jag frågar om han är besviken och han svarar ”ja”.

Fotografen har dock rätt i att det mesta redan har städats upp. De främsta spåren efter upploppen är att många butiker har plywoodskivor där skyltfönstren satt förut, samt ett par eldhärjade byggnader.

Det är lätt att få uppfattningen att Riot Cleanup, i alla fall i det här stadiet, nog främst tjänar ett terapeutiskt syfte för londonbor som vill känna solidaritet och godhet efter vad som hänt. Det utnyttjas även av politikerna. Boris Johnson har poserat med sopkvast, dock utan att hjälpa till att städa själv.

Tusentals arresterade

Efterspelet till kravallerna präglas av rättsprocesser där de ansvariga för förstörelsen ska ställas till svars. Knappt två veckor efter att upploppen startade har polisen arresterat omkring 2 000 personer och straff har redan delats ut i hastigt genomförda rättsprocesser. Hälften av dem som ställts inför rätta är under 18 år. Kraven på hårda straff har medfört att lekmannadomarna i magistrate’s courts skickat vidare en fjärdedel av fallen till crown courts, som är allmänna domstolar där de anklagade hörs inför en tolvmannajury. På det viset kringgås begränsningen att döma till högst sex månaders fängelsestraff. Få har beviljats att släppas mot borgen och straffen är hårda. En 18-årig Manchesterbo erkände sig skyldig till att ha stulit två tröjor och två delar till musikutrustning. Han fick åtta månaders fängelse. En 23-årig student dömdes till sex månader i fängelse för att ha stulit vattenflaskor till ett värde av 3,50 pund från Lidl i Brixton. En person dömdes till 16 veckor i fängelse för ”hotfullt och störande språk och uppförande”, skriver The Guardian. Den yngsta som ställts inför rätta är en elvaårig flicka som förstörde ett skyltfönster i klädaffär i centrala Nottingham. Hon dömdes till en nio månaders så kallad referral order, som bland annat innebär att konfrontera brottsoffret, skriva brev och be om ursäkt och genomföra samhällstjänst.

De flesta som dömts för kravallerna är unga. Enligt The Guardian är 51 procent av de som hittills ställts inför rätta i åldern 11-24. Sex av tio döms till fängelsestraff. Mer än nio av tio som åtalas är unga män varav många är sakar arbete. I motsats till exempelvis upploppen i Londonförorten Brixton på 1980-talet så går det inte att beteckna upploppen som ”raskravaller”, menar många. Att etnicitet däremot är en faktor som spelar in i den omfattande arbetslösheten i många av Londons förorter framstår dock tydligt.

Omfattande polisvåld

I en möteslokal som förvaltas av studentkåren på University of London arrangeras medborgarmötet Riots, Recession, Resistance. Bakom mötet står organisationen Coalition of Resistance, som kämpar emot nedskärningarna av välfärden i England. De flesta generationer och många etniciteter är representerade bland både deltagare och åhörare och kvällen inleds med tal av var och en av paneldeltagarna, för att sedan utvecklas till ett Speakers Corner där åhörarna fick göra sina röster hörda.

Moderatorn från Coalition of Resistance hälsar välkommen med orden: ”Vi kommer säkert få höra många klyschor ikväll”, vilket fick en del att dra på smilbanden. Många av deltagarna är noga med att ta avstånd från skadegörelsen, men menar att det är viktigt att förstå varför den inträffar. Misstron mot politiker och polisen är utbredd.

Ungdomsledaren Symeon Brown från Tottenham uttrycker större oro för vad som följer på upploppen än för oroligheterna själva.

– Det är mycket viktigt vad vi minns av det här. Vi behöver ett narrativ där vi tar fasta på vad som orsakade det här så att det inte glöms bort. Det har redan kommit bortförklaringar om ”ensamstående föräldrar” och så vidare, men berättelsen om sanningen måste vinna. Han drar, liksom flera andra talare, paralleller till ”den arabiska våren”.

– Det vi ser är ett internationellt systemfel. Vi förstår vad som händer, men makthavarna verkar inte göra det.

Claire Solomon, som blev en av ledargestalterna för studentrevolten i Storbritannien förra året, menar att upploppen är ett politiskt svar på ett politiskt problem och påpekar att kostnaderna för skadorna inte är någonting i jämförelse med de 1,3 biljoner pund som användes för att lösa ut bankerna under den förra finanskrisen.

Kostnaderna för skadegörelsen sätts i proportion av fler talare.

– De vägrar betala för att avskaffa fattigdom men är beredda att betala hur mycket som helst för att förtrycka de fattiga, säger Andrew Murray från fackförbundet Unite.

Merlin Emmanuel, brorson till den kände brittiske reggaesångaren och dj:n Smiley Culture som dog i samband med ett polisingripande tidigare i år, säger att ungdomarna är medvetna om vad som pågår och att det inte rör sig om blind förstörelselusta.

– De har sett att fredliga demonstrationer inte räcker. De har inte köpt medias förklaring och de vet att Mark Duggan mördades av polisen.

Emmanuel säger även att vi måste se de bakomliggande faktorerna och nämnde bland annat ”översexualisering” och materialism.

– Det här är barn – de blev inte precis nedstrålade från ett rymdskepp. Men vad är det vi har lärt dem? När vi säger ”mördare” tittar de på polisen, när vi säger ”kriminella” tittar de på finansfolket och när vi säger ”förebilder” tittar de på oss, säger han.

Krav på hårdare tag

Misstron mot ordningsmakten är mycket stor bland Londons förortsbor. De senaste tio åren har fler än 200 människor dött efter att ha omhändertagits, och endast i ett fåtal fall har poliser hållits ansvariga. Josie Fraser, mor till Demetre Fraser som hittades död den 31 maj efter ett polisingripande, håller ett känsloladdat tal om hur polisen har försökt övertyga henne om att hennes son hade kastat sig ut från ett fönster på hög höjd. Men när hon såg hans kropp på bårhuset saknade den fallskador.

– Det är mord – inget annat! Jag tänker fortsätta kämpa för upprättelse för min son och för alla andra som polisen har dödat. Jag vill ha rättvisa! utbrister hon upprört.

Samtidigt som medborgarmötet pågår hålls en debatt i Underhuset, House of Commons, som är en del av det brittiska parlamentet. Under en paus besöker Labours parlamentsledamot John McDonnell på medborgarmötet och håller ett improviserat tal.

– Det pågår en fullständigt sanslös debatt i House of Commons idag, säger han och berättade om de krav på hårdare tag och skoningslösa polisinsatser som framförs från många politiska håll, även från McDonnells egna partikamrater. Avsaknaden av politisk analys är påtaglig även i parlamentet, menar han. Vi måste visa vilka ”de riktiga skurkarna är” – enligt McDonnell, finansmarknaden och politikerna vars nedskärningar drabbat de mest utsatta grupperna.

– De är hycklare som försöker lära ut moral när de själva helt saknar det! säger McDonnell och river ner applåder. Efter avslutat anförande skyndar han sig tillbaka till House of Commons igen för att fortsätta debattera i motvind.

En åhörare som tar till orda tal är 20-årige Ollie från Hanslow. Han frågar hur vi kan gå till väga för att i praktiken skapa oberoende medier som inte rapporterar det som makthavarna vill. Efter mötets slut pratar jag mer med honom och han är kritisk till den revolutionsromantik som florerar.

– Folk säger att de ska störta regeringen i morgon, men det är skitsnack. Vi måste arbeta långsiktigt med ett politiskt narrativ, för vi äger inte de stora medierna som kontrolleras av kraftfulla institutioner. Det här var ett bra samtal men det finns ingen bra kanal för att kanalisera människors engagemang, säger Ollie.

Institutionaliserad rasism

En av initiativtagarna till medborgarmötet är Zita Holbourne. Hon är inte förvånad över upploppen och är kritisk till att en hel generation unga nu demoniseras av politiker och media.

– Orsaken är orättvisor, fattigdom och utslagning. Det handlar inte om kriminella gäng som plötsligt kom på att de skulle förstöra för nöjes skull.

Enligt Holbourne finns det klara samband mellan fattigdom och var upploppen ägt rum. Hon menar även att den sociala utslagningen skapar en känsla av hopplöshet. Att missnöjet kan ta sig uttryck i våld och skadegörelse är inte oväntat. Att kräva att de unga ska organisera sig politiskt istället är ingen lösning.

– Protesterna är inte organiserade, men varför skulle de vara det? Det här är unga människor som inte nödvändigtvis är politiskt engagerade.

Även Holbourne menar att en bidragande orsak till kravallerna är polisvåldet, som enligt henne är institutionaliserat och drabbar främst svarta ungdomar.

– Det finns undersökningar som visar att det finns en institutionaliserad rasism inom polisen, och det verkar ha blivit värre efter att den nuvarande regeringen uppmanat polisen att bli hårdare.

Nästan alla som dör efter att ha tagits av polisen är unga svarta personer. Folk litar inte på systemet. När Mark Duggan sköts i Tottenham visste folk instinktivt hur ärendet skulle hanteras och att poliserna inte skulle hållas ansvariga.

Media fäller sin dom

Det finns en tydlig mediedramaturgi i berättelsen om Londonkravallerna. De brittiska tabloiderna frossar i krigsrubriker och misstänkta upploppsmakare hängs utanpardon ut med namn och bild. Ett uppmärksammat fall är 18-åriga Chelsea Ives som deltog i upploppen i förorten Enfield. Hon hamnade på samtliga tidningars löpsedlar efter att ha angetts av sin mor, som sett henne på tv. Ives är ambassadör för de olympiska sommarspelen som ska hållas i London 2012. Tidningen Daily Star använder den slitna frasen Anarchy in the UK som vinjett och skriver på ledarplats att ”Storbritannien har förlöjligats för hur vi handskas med våra brottslingar” och ”Inga fler ursäkter, inga fler förändringar. Om du är ett av svinen som försökte förstöra vårt land kan du vänta sig att hamna i fängelse.”

Ibland slår dock försöken att styra berättelsen tillbaka mot medierna själva. BBC News-intervjun med den västindiske författaren Darkus Howe, där han skäller ut nyhetsankaret Fiona Armstrong, är nu världsberömd. Howe berättade om hur ett av hans barnbarn ofta stoppas av polisen och visiteras eftersom han är svart. Armstrong inledde sedan en fråga med att påstå Howe ”själv inte är främmande för upplopp”.

– Jag har deltagit i demonstrationer som har slutat med konflikt. Ha lite respekt för en gammal västindisk neger och sluta anklaga mig för att vara en upploppsmakare! sade en upprörd Howe. Några dagar senare fick Howe en ursäkt från BBC, som har valt att inte lägga ut intervjun på sin hemsida.

Försäkringen gäller inte

I Tottenham hittar jag en herrfrisörsalong som drivs av 89-årige Aron Biber sedan 41 år tillbaka. Skyltfönstret krossades under upploppen men är nu ersatt av ett nytt, som han fått bekosta själv eftersom försäkringsbolagen inte vill betala för skador orsakade av kravallerna.

– De säger att staden ska betala för det här men det är jag inte så säker på, säger han.

Aron har åsikter om vad som ligger bakom oroligheterna. Han är starkt kritisk till att industrierna i närheten lagts ner och säger att det inte var några problem för folk att umgås över nationalitetsgränserna när han var ung och alla hade ett jobb.

– Problemen här började när mister Blair kom in i bilden. Han och mister Brown tänkte bara på sig själva. Dessutom vill ungdomar idag inte jobba, de nöjer sig med att gå på bidrag och lever som kungar. När jag var tio år gammal 1930 hade jag fyra jobb. Det var inget jag skaffade mig genom arbetsförmedlingen, jag gjorde det helt själv.

När jag lämnar Tottenham blir jag bjuden på brittiskt tea party i den välbärgade Londonstadsdelen Wimbledon på kvällen. Det är en helt annan värld, ett orört område där det skämtas om kravallerna och alla fönster är hela.

Dagen efter är det dags för mig åka hem till Sverige igen. Bland det sista jag hör innan jag lämnar England är att den första vräkningsansökan från ett subventionerat boende har lämnats in. Det är mot en pappa vars son var inblandad i upploppen.