Carlgren hotar tyska technoturister

Här ockuperar hundratals tyska technoturister en obebodd ö i Bohuslänska skärgården. De deklarerar en tysksvensk nation, Schweutchland, och den elektroniska dansmusiken tystnar inte på fyra dygn.
– Det är en fantastisk manifestation av allemansrätten, om den inskränks kan vi inte fortsätta, säger arrangören Björn Wurmbach.

Schweutchland, eller Secret Island, är en legering mellan utopisk politik, dansmusikshedonism och skärgårdsidyll. Det är en berättelse om hur slumpen sammanförde en riskkapitalist, ett gäng technohedonister från Berlin och invånarna i en litet fiskesamhälle på västkusten. Och om en miljöminister som gav sig på en helig ko. Men vi börjar ombord på fiskeskutan M/S Donalda, byggd 1929.

Dj-bås på stranden

Fredag eftermiddag. Vi lämnar det pittoreska fiskeläget Havstenssund bakom oss och är på väg mot Ulsholmen, en fridfull liten bit granit i skärgårdens yttersta kant. När vi rundar öns vindpinade udde bryts tystnaden. Tunga basgångar ekar över vattnet. En vik och en dalgång som skär rakt igenom ön uppenbarar sig. Framför dj-båsen, på sandstranden, bland tälten på ängen, på de stenhällarna ovanför våra huvuden, överallt står folk och dansar. Barpersonalen i tältet byggt av drivved, i kön till restaurangen som serverar varm mat tre gånger om dagen, alla står och diggar. Till och kvinnan från Havstenssund, som säljer nyfångade räkor med aioli och bröd på papperstallrikar för 45 kronor styck, gungar lite förstrött i takt till musiken. Vi lägger till i Schweutchland.

Några veckor tidigare, på en svensk öfestival av en helt annan karaktär, står Sveriges miljöminister på en gräsmatta i Visby. Framför honom står Almedalens samlade pressuppbåd. Carlgren dansar inte, han är i full gång med ett utspel riktat mot ett av de heligaste delarna av den svenska folksjälen, en sedvänja med anor till 40-talet, en klassisk svensk kompromiss mellan nyttjanderätt och äganderätt. De sommartorra tv-sändningar och tidningssidorna kommer de närmaste dagarna att fyllas med orden: Vi måste inskränka allemansrätten för att bevara den.

– I dag är det möjligt för kommersiella verksamheter att utnyttja andras marker och slita ner naturen, utan att vare sig betala eller ta konsekvenserna, säger Andreas Carlgren till SVT:s reporter.

Ministern har hörsammat Lantbrukarnas riksförbund, LRF, som länge krävt att alla kommersiella aktörer ska ha markägarens tillstånd. En helig ko har attackerats. Naturskyddsföreningen och friluftsorganisationer går i taket. Naturturismens död utropas i debattartiklar. Det hettar till mitt i sommarvärmen men sakta dör debatten ut i semesterlunken. Kanske var det en del av planen.

Karin Gustafsson (rutigt) säljer korv tillsammans med maken och vännerna från Havstenssund. Bild: Eigil Söderin

Lördagskväll på Ulsholmen. För tredje året i rad kränger Karin Gustavsson, 59 år, billig korv till hungriga dansare. I Schweutchland är både Euro och Svenska kronor godtagbar valuta. Med sig har hon sin man och några av Havstenssunds 200 bofasta invånare.

– Vi tjänar inte så mycket pengar det är mest en kul grej. Ungdomarna är så trevliga. Det är kul att det händer något i de här trakterna. Vi ser fram emot det här hela vintern. Men efter några timmar i dunket brukar jag alldeles bli trött i öronen, säger Karin Gustavsson.

Men det var nära att det inte blev något Schweutchland. Det gick knackigt i början. Alla är inte lika överförtjusta över att få sitt skärgårdsparadis invaderat av hårdfestande germaner.

Frank Bjennmyr, 35 år, programmerare, Stockholm. Bild: Eigil Söderin

Av en slump

Allt började med en födelsedagsfest. Tysksvensken Björn Wurmbach, en gång tysklands yngsta riskkapitalist, tröttnade på affärsvärlden och blev klubbarrangör. Han drog igång två fester, som Schweutchland fast i mindre skala, i närheten av Älvsborgs fästning. Men de närboende klagade på ljudvolymen. Det var nära slutet. Av en slump fick han kontakt med till två killar i Havstenssundstrakten. De berättade om en i ö Skärgården som kunde passa, mycket vackrare och det bästa av allt – inga grannar.

– Jag hoppade på ett plan till Göteborg och träffade dem. Vi hade inte varit ut på ön mer än några minuter innan jag bestämde mig. Vi sprang runt som galningar och pekade ut var vi skulle ha dj-båset och var vi kunde ställa tälten, säger Björn Wurmbach.

Han kontaktde några av öns 15 andelsägare. Han möttes av misstänksamhet. En av dem som sa ja var Karin Gustavsson. Hon minns hur snacket gick i byn.

– Många var oroliga att för att en massa tyskar skulle komma hit och förstöra ön och knarka. Så blev det inte. Visst finns det knark här men det finns det på krogen i Grebbestad också. Här är det så lugn och trevlig stämning. För två år sedan lät jag min 16-åriga dotter sova över här och vara med på festen, jag var inte dugg orolig, säger Karin Gustavsson som nu tagit ledigt från korvförsäljningen och smuttar på en öl i plastmugg; glasflaskor är inte tillåtna i Schweutchland.

Samtliga av öns delägare har inte tillfrågats. Det behövs inte heller, inte enligt gällande lagar. Det är just det Carlgren och markägarlobbyn vill ändra på.

– Det är klart att de tänjer på Allemansrätten när de tältar här så länge, några av dem i en vecka. Och visst skrämmer det djurlivet och gräset blir nedtrampat. Men Björn Wurmbach är seriös och han gör allt för att skydda ön, annars hade det inte gått, säger Karin Gustafsson.

Nu är festivalen inne på sitt sjunde år och många har gjort det till en sommartradition. Björn Wurmbach säger att det handlar om tre saker.

– Dels är det politiskt. Vi utropar en egen nation, håller workshops och diskuterar politiska idéer om vad det innebär att mötas över klass- och nationsgränser. Den andra delen är en klassisk Berlinsk technofest. Och det tredje är den underbara skärgårdsnaturen och det är den viktigaste delen, säger han.

Medelåldern ligger runt 30 år. Många som kommer hit är djs och klubbarrnagörer.

– De vill ha något mer än bara en fest, detta är en galen idé, något väldigt unikt. Dessutom är det omöjligt i Tyskland, vi har inte sådan här natur.

Helge och Tina från Berlin är här för tredje gången. Bild: Eigil Söderin

Inga typiska friluftsmänniskor

Ingen av tyskarna jag träffar verkar vara några typiska friluftsmänniskor men alla får något visst i blicken när jag frågar om allemansrätten.

– Jedermannsrecht, säger Helge från Berlin som dansar lugnt i vattenbrynet.

– Allemansrätten, den har jag hört om ända sedan jag var barn. Det handlar om att man får vara i naturen så länge man städar upp efter sig, säger han och berättar att han är här för tredje gången.

En annan stamgäst är 29-åriga Ida Sandberg från Stockholm. Det har börjat blåsa och hon virar in sig i sovsäcken framför sitt tält på strandängen. Hon gillar allemansrätten och att dansa men hatar att vara ute i naturen.

– Jag har vuxit upp ute på landet i Jämtland men har aldrig gillat att gå fjällen. Men hit försöker jag komma varje år, det är något helt annat. Det är så välordnat och den här festen är olik alla andra festivaler, säger Ida Sandberg och drar åt sovsäcken lite till.

Kristoffer Jonsson, 28 år, student instämmer men poängterar att allemansrätten inte är absolut och det är viktigt att alla känner till reglerna.

– Min familj har sommarhus på Tjörn och varje sommar kommer det drivor av tyskar. De har inte alltid koll på vad som gäller. De slår upp tält inne på vår tomt utan att be om lov, äter av bären på gården. Det är viktigt att man respekterar och inte stör, säger han.

Secret Island är ett scoutläger för technonördar. Det är naturturism för stadsbor. Istället för frystorkat – restaurangmat och kall fatöl. Tyskarna får en bit av vår natur och med sig tar de en bit av Berlin. Precis som den minimala technon, elektronisk dansmusik i dess mest elementära form, är en symbol för Tyskland. Tusentals turister från hela världen vallfärdar till Berlin för att dansa på Berghain eller någon av de andra monsterklubbarna som öppnar på fredagen och kör oavbruten fest till söndag eftermiddag. På samma sätt är den fria tillgången till den svenska naturen en symbol för Sverige. Och inget annat folk är så indoktrinerat av Astrid Lindgrenska paradisskildringar som tyskarna.

– Det är en längtan efter den ursprungliga och orörda naturen, efter det motsatta till en väldigt befolkningstät stat. Det tar sig i uttryck i att vissa symboler blir väldigt starkt förknippade med Sverige. Allemansrätten är sådan symbol, älgen också. Det beror också på att vi svenskar är måna om att marknadsföra dessa symboler när vi lockar hit turister, säger Malin Zillinger, kulturgeograf vid Lunds universitet och expert på tyskars turistande i Sverige.

Bild: Eigil Söderin

Tyskarna vår största turistgrupp

Vi är 23 invånare per kvadratkilometer, i Tyskland är de 230. Efter norrmän och danskar är tyskarna vår största turistgrupp. Bara i Västsverige hade vi under förra året 144 610 tyska gästnätter på hotell och vandrarhem. Vad händer om friheten inskränks? Det är inte bara Schweutchland som hotas om allemansrätten beskärs.

Åter till Visby och Carlgrens utspel. I argumentationen nämner han oseriösa bärplockningsföretag som tjänar pengar på annans mark. Aktuellt visar flera år gamla arkivbilder på skräp i granskog. Det är detta ministern vill komma åt, förstår vi. Men det är inte bara bilderna som är gamla. Allemansrätten har länge stuckit i ögonen på markägare och deras allierade. Redan för elva år sedan krävde centerpartisten Carl Edblom från Landsjö i norra Ångermanland att utlänningar ska betala minst 1 000 kronor inträde till den svenska naturen.

– Markägarnas skydd mot kommersiellt utnyttjande av skog och mark har inte fått tillräckligt stöd i lagen och det måste rättas till, sa Carl Edblom till TT när det begav sig.

De har försökt. Tidigare var problemet man ”cyklar med monstercyklar över berg och dal”, nu är det de som ” plockar bär industriellt”. Orden är desamma, skillnaden är att vi har ett Centerpartistiskt statsråd. Nu kan de få sin vilja igenom. Men problemet är att lagen slår över alla, även mot Björn Wurmbach eftersom Schweutchland räknas som kommersiell verksamhet.

– Vi gör ingen vinst, alla jobbar ideellt, till och med alla dj:s och artister. Jag och mitt lilla företag har gått 500 000 kronor med förlust sedan vi började med det här, säger Björn Wurmbach.

Carlgrens argumentation haltar, menar Ingemar Ahlström som är expert på allemansrätten och har skrivit flera böcker i ämnet. Det finns redan lagstiftning som begränsar bärföretag och festivaler som håller till ut i skog och mark.

– Vi har miljölagstiftning och vi har brottsbalken. Det är lagstiftning som förbjuder oss att skräpa ner och skada naturen. Det fina med allemansrätten är att det är det som återstår. Den är en unik frihet, en sedvänja ingen lag. Om den regleras i lagstiftning då blir friheten mindre. Det vore mycket olyckligt, säger Ingemar Ahlström.

Frågan kan kokas ner till synen på en oinskränkt äganderätt. Och pengar.

– Det sticker i ögonen att företag tjänar pengar på någon annans mark, säger Ingemar Ahlström.

Trött efter tre dagars festande

Tillbaka på M/S Donalda, nu på väg åt andra hållet. Skaran ombord är lika sorgsen och utmattad som den var euforisk och förväntansfull på vägen hit. Till och med vädret är bistert. Bland ett berg av packning sitter Lisa från Berlin. Hon ler trött efter tre dagars festande.
– Jag tycker det är fantastiskt att vi får komma hit och njuta av er natur. Det här är en av de bästa exemplen på allemansrätten. Samtidigt känner jag ett ansvar för att vi lämnar det i gott skick så att vi får komma tillbaka, säger hon.

Ett par dagar senare ringer jag upp en märkbart sliten Björn Wurmbach. Han är precis ifärd med att lämna ön. Han har tillsammans med 30-talet volontärer ägnat de senaste två dagarna åt att städa ön. Han får frågan om vad som skulle hända med Schweutchland om Carlgren får gehör för sin idéer

– Det kan innebära slutet. Det är så många markägare och risken är någon skulle ställa sig på tvären. Vi har inte råd att betala hyra. Men om det skulle bli så får vi använda oss av våra kontakter här ute. Vi har nära relationer med invånarna i trakten. Då får vi börja jobba politiskt, vi kommer inte ge upp i första taget.