Recensioner

Seriebok av Coco Moodysson
Galago



Jag tyckte mycket om Coco Moodyssons förra seriealbum, Aldrig godnatt, som berättade om hur det var att växa upp på Södermalm i Stockholm på den tiden (sent 70- och tidigt 80-tal) då stadsdelen ännu inte hade ockuperats av upprullade chinos och bohemfejkande mediearbetare. Hon hittade en exakt tonträff vad gäller att kunna se sin egen barndom utifrån barnets öppna och inte den vuxnas distanserade blick. Det blev väldigt fint, och samtidigt hårt, som det måste bli när mamma är på Café Opera lite för ofta, medan pappa glider undan alltmer i en annan del av landet.

Moodyssons nya är något helt annorlunda. Kanske kan den beskrivas som en mikroberättelse om beundran som per definition inte kan mogna, för då blir den avmätt och nostalgisk. The Cure fanns med redan i Aldrig godnatt, där ultragoterna var livlina och flykt. Nu gör den gruppen comeback. Och det är ingen överdrift att påstå att Moodysson har ett intensivt förhållande till de romantiska britterna: ”Jag gillar två saker förutom mitt jobb. The Cure och konståkning”, har hon sagt i en intervju. Och kommer i sitt senaste album ut som en medelålders motsvarighet till Hamster girls, de mer än devota Weslife-fans som Fredrik Strage följde i reportageboken Fans, bland det bästa som skrivits om den tunna linjen mellan förväntan som kommer ur idealisering och besvikelse som hör verkligheten till.

Ett fan (Coco) reser till London för att se sin första The Cure-konsert någonsin. Hon vet allt och lite till om gruppens frontfigur, den hemlighetsfulle Robert Smith. Hon drömmer om honom, hon talar till honom.

Störst igenkänningsfaktor är nog att det inte heller bland fans som delar reservationslös dyrkan existerar jämlikhet. Hierarkierna är bokstavligen brutala.

Andreas Gustavsson

Kommentera!

| | | | |

Skiva av Uffie
Because music/Warner



En gång för länge, länge sedan – 2006 – turnerade tonåriga amerikanskan Uffie världen runt med en enda låt, Pop the Glock. Electro anpassad för en publik som gärna lät sig besvärjas av den något sökta legeringen mellan söt barnramsa och ”farligt” innehåll. Ett par samplingar med skottsalvor, ett närmast osannolikt paralyserat beat – och över denna sörja Uffie själv, exakt lika pseudoprovokativ som sin arvtagerska Ke$ha: ”Bad ass bitch, I’m rated x / I’m gifted, ain’t gotta sell sex.”

Orättvist att tjata om detta när Uffie nu är aktuell med nytt material? Tyvärr inte. För det är bara alltför uppenbart att Uffie under de senaste åren har gjort av med mer energi på att vika ut sig i modemagasin än på att utveckla sin musik. Ett exempel är att skivan börjar och slutar med – Pop the Glock. Behövs fler?

Det är nästan fascinerande. Att musik som kommer sommaren 2010 kan låta så hopplöst daterad.

Giljotinen (Uffie bor för övrigt sedan länge i Paris) hämtar jag från en annan recensent, som egentligen säger allt som behöver sägas: ”Uffie må vara ett sött smeknamn för ett ägg (från franskans oeuf), men det är urblåst och utan innehåll.”

Andreas Gustavsson

Kommentera!

| | | | |

Bok av Per Hagman
Albert Bonniers Förlag



Vore jag lite mer cynisk än vad jag är skulle jag kunna göra den här romanen så illa, ta isär den till ett mikroskopiskt plockepinn av sökta kontraster – överklassflicka som äter gurksnittar på Ascot, arbetarklasspojke från obygden som beundrar sin farbror, snuskraggaren Eddie Meduza – och ohejdat konstruerade möten.

Men nu går det bara inte.

Inte ens den franska rivierans lasersol – en betydande del av berättelsen är förlagd till Nice, där Per Hagman själv bor nuförtiden – kan utplåna att det här är väldigt, väldigt bra. Som alltid sker mycket under ytan, den yta som han så många gånger har beskyllts för att vara låst till. Romanen innehåller men handlar inte om vackra kläder, dag-för-dag-eskapism och skugglegender (detta hos honom återkommande begrepp).

Så vad handlar den om? Kärlek. Hur den kan vara storslagen samtidigt som den är solkig och dömd. Hur två människor som glider från allt och alla, som förlorar både andra och sig själva, som rastlöst flackar mellan länder och sammanhang, av en slump kan drabbas av varandra. Hur lämna den ensamhet som är krävande men trygg, sval och kravlös? Vill man ens det? Och till vilket pris?

Det är en banal roman. Det är en komplex roman. Jag blir inte klok på den, hur han gör. Så enkel, så skiktad. Vissa nycklar lagda i svart på vitt, desto fler mellan raderna, upp till läsaren att hitta. Och hur det språkliga flyter obehindrat, det är mjuka ord, bedrägligt tyngdlösa, och alla som har prövat att skriva något mer skönlitterärt än sin egen namnteckning vet exakt hur provocerande svårt det är att tvinga språket till genomskinlighet. Per Hagman lyckas. Och allra värst är att han knappast ens verkar ha försökt.

Det bara kommer. Så tänker jag mig i alla fall hans skrivande, ett slags Kaspar Hauser som istället för att kunna gräva upp rötter med naglarna bara råkar vara naturligt och smidigt skicklig på att väva moderna, dekadenta, innerliga romaner.

Den nya är en av de bästa som han hittills har skrivit.

Andreas Gustavsson

Kommentera!

| | | | |

Bok av Haruki Murakami
Norstedts



Brukar du jogga? Då vet du hur förtvivlat tråkig och själlös denna motionsform är, hur monotonin som kommer av tusentals identiska stegisättningar och armpendlingar sakta men utstuderat metodiskt gör att du dör en aning inombords. Nyttigt, naturligtvis, sett till lungvolym och blodfetter. Men nyttigt för ditt intellekt? Om du frågar mig: nej. Joggandet gör mig dummare, inte smartare. Och ju längre jag springer, desto dummare blir jag. Nästan som om hjärncellerna migrerar nedåt och sipprar fram genom hälarna, små pölar med jämna mellanrum längs löpslingan. Men alla är vi skapta olika.

Haruki Murakamis senaste på svenska handlar lika mycket om att springa som om att skriva, för enligt honom var det först när han sålde sin jazzklubb och slutade bolma två paket cigaretter per dag som han kunde gå vidare i sitt författarskap. Praktikerna är mycket lika, filosoferar Murakami, som här hyllar disciplin och målmedvetenhet på ett - inbillar jag mig - väldigt japanskt sätt. Kroppen ska tuktas, plågas, formas. För är den sund föder det…

Och nu har jag refererat hela boken. Varsågod.

Bitvis är det verkligen fascinerande att få en oväntad klangbotten till fina Kafka på stranden och Norwegian wood, men här lider Murakami av samma tillkortakommanden som den idrott han så uppenbarligen älskar. Han blir kort sagt bedrövligt repetitiv i sin tes att utan löpning ingen författare, eller hur som en sämre variant. Det nöter och nöter. Ett maraton här, en muskelspänning där.

Skavsårsvarning utfärdas.

Det enda som räddar detta från att bli ett navelskådande misslyckande är att Murakami haft vett att lufta denna ändå relativt korta berättelse med den quirky kvalitet som gjort hans romaner så lästa.

Andreas Gustavsson

Kommentera!

| | | | |

Regi: Todd Solondz
Medverkande: Ciaran Hinds, Allison Janney, m. fl.

Drygt ett decennium efter sin hittills största framgång – publikt och konstnärligt – återanvänder Todd Solondz samma karaktärer. Men hittar nya känslolägen. Och skådespelare.

Uppföljare är, med ytterst få undantag, rätt mediokra historier, uppenbara försök att mjölka det allra sista ur ett kommersiellt lyckat koncept, att bjuda fansen på vad-hände-sedan, knyta ihop lösa trådar, räta ut samtliga frågetecken. Det kan ju vara trevligt, som en släktträff: Hur har ni det nu för tiden? Men det ligger knappast i den amerikanske regissörens natur att smeka medhårs, och det är en grov underdrift.

Ta till exempel den förra filmen, Palindromes (2004), som han tvingades finansiera ur egen ficka. Jag kan förstå att det var aningen problematiskt att övertyga ängsliga finansiärer om ett manus, där en tolvårig flicka blir gravid, tvingas till abort, rymmer hemifrån, blir våldtagen av medelålders lastbilschaufför och härbärgeras av brutalkristen familj som drillar paralytiker och utvecklingsstörda att uppträda enligt boybandmanér – synkroniserad dans och texter i stil med ”Fight for the children, born and unborn” – parallellt som den planerar att mörda abortläkare.

Skådespelarna utbytta
Just det, den lilla flickan spelades av tio skådespelare av varierande kön, ålder och hudfärg. Ett liknande grepp använder Todd Solondz i den aktuella filmen Life during wartime. Karaktärerna känns igen från Happiness (1998), men skådespelare som Philip Seymour Hoffman är utbytta mot en helt ny ensemble (äntligen får Vita huset-stjärnan Allison Janney något substantiellt att arbeta med) – och en annan atmosfär.

Solondz kallar sin film kvasiuppföljare.
Den här gången är han inte upptagen av själva sammanbrottet, den totala katastrofens akuta fas, utan dröjer vid det som kommer sedan, undantagstillståndet, kriget som fortsätter trots att bomberna slutat falla. Är det möjligt att förlåta? Att glömma?

Svart komedi
När man skrattar under en Solondz-film är det med lika delar lättnad och skam, vilket troligen är hans intention, att låta den svarta komedins botten av absurditeter underminera blytunga ämnen som självmord och pedofili.
Apropå det senare, en av de mest bestående berättelserna i Happiness var den om Bill, en trebarnsfar som börjar förgripa sig på äldste sonens vänner.
Inte ursäktad, men nyanserad som en dubbelnatur.
Varje kropp bär ett hjärta, säger Solondz. Han menar nog att den som vill förstå människan först måste se henne, bortom utanpåverket, se monstret i henne och vice versa, ta sig genom skiljelinjen, förbi handlingar – hur avskyvärda de än är.

Utgår från det extrema
Skulle någon annan kunna låta en prepubertal pojke fråga sin pappa ”Would you ever fuck me?” och få svaret ”No. I’d jerk off instead” utan att framstå som spekulativ, eller bara tröttsam?
Det måste vara en svår balansgång. Publiken som på nålar, avsevärd fallhöjd. Solondz ramlar sällan. Kanske tack vare att han ständigt, vad gäller tonläge, utgår från värme och inte kyla.
Då var det Dylan Baker som spelade pedofilen Bill, nu Ciaran Hinds, och i scenen där han efter att ha släppts ur fängelset söker upp sin nu vuxne son visar Solondz varför han fortfarande är relevant, varför han alltjämt lyckas utvinna något viktigt, kanske allmängiltigt, ur tillspetsade extremer.
Den är närmast outhärdlig.
Och – hur det nu är möjligt – enastående rolig.

Andreas Gustavsson

Kommentera!

| | | | |

FILM Konceptet är enkelt. Låt inbjudna regissörer och skådespelare skildra kärlek i storstäder. Nu har turen kommit till New York. En av världens mest spännande metropoler. Så hur kunde filmen bli så tråkig?

För fyra år sedan kom Paris, je t’aime, till vilken Emmanuel Benbihy samlat ihop regissörer som Olivier Assayas och Gus Van Sant, samt ett pärlband av skådespelare. En film bestående av flera olika bidrag, som tillsammans skulle bilda en mosaik över den franska huvudstaden och reflektera kring kärlek.

Nu är producenten Benbihy tillbaka. Han har flyttat projektet över Atlanten, det kommer tydligen att bli en hel serie, Shanghai och Rio är snart klara, därefter väntar Jerusalem och Mumbai. Men dessförinnan alltså New York, enligt Benbihy en stad som ”har kraften att få vem som helst att börja drömma”.

Elva olika regissörer bidrar: Jian Wen, Mira Nair, Shunji Iwai, Yvan Attal, Brett Ratner, Allen Hughes, Shekhar Khapur, Natalie Portman, Fatih Akin, Joshua Marston och Randy Balsmeyer. Alla fick samma förutsättningar, till exempel att visuellt utgå från ett av New Yorks områden och skildra ett slags kärleksmöte, fritt tolkat, även om de flesta ändå sedan har graviterat mot det mellan man och kvinna.

Benbihy vill absolut inte kalla slutresultatet för antologi. Han lägger hellre ut texten om ”kollektivt filmskapande”, om att varje del skapar en helhet, att varje scen ingår i ett intrikat pussel liknande Short Cuts eller Magnolia. Men visst är det en episodfilm, även om man har försökt lappa ihop de olika segmenten genom upprepade karaktärer och genom ett interludium, där en ung kvinna rör sig längs gatorna för att filma vykortsgulliga motiv.

Problemet med New York, I love you är inte att en långfilm känns som elva separata, utan att för många av dessa elva är meningslösa, amatöristiska, osannolikt illa skrivna, fantasilösa eller helt sonika störtlöjliga. Här finns scener som tvingar även den mest hårdhudade att gömma sig bakom skämskudden. Shia LaBeouf som gravt funktionshindrad, rysk hotellpojke levererar en av dem. Orlando Bloom som plågad konstnär – det vill säga: han bär smutsig parka, kedjeröker och sover på golvet – står också för ett nästan imponerande pekoral. Det finns fler exempel. För många, som sagt.

Det blir – trots småsur eftersmak – godkänt betyg, eftersom att åtminstone en handfull av episoderna kompenserar för de andras brister. Attals del, där Robin Wright Penn och Chris Cooper möts utanför en restaurang, är just en sådan. Det blir angeläget, det är smart.

Benbihy talar euforiskt om sin kollektiva process, hur unik och nyskapande den är. Men när en så stor del av helheten verkar vara återvunnen ur papperskorg på valfri filmskola… Någon borde vänligt men bestämt ha sagt nej, det här duger inte, skriv om för att överhuvudtaget få vara med. Benbihy själv, kanske?

Andreas Gustavsson

New York-filmer värda att se

Midnight cowboy (1969)
Det finns en nostalgiådra hos vissa New York-turister. Den är inte helt klädsam. Allt var bättre förr, mer äkta och härligt rått, säger utomsocknes som tar sig friheten att romantisera över… ja, vadå? Jag ordinerar en sittning med Jon Voight och Dustin Hoffman, som tvingas sälja sig och bedra för att ens få snudda vid kulturnoblessen.

Taxi driver (1976)
”Someday a real rain will come and wash all the scum off the streets.” Travis Bickle (Robert DeNiro) kör taxi genom en stad som nattetid förvandlas till både Sodom och Gomorra, upphöjd i neonsjaskig kubik. Han är inte riktigt frisk. Och efter att ha misslyckats med att rädda Iris (Jodie Foster), en tolvårig prostituerad, går botten ur.

Annie Hall (1977)
Pratigt och puttrigt när neurotisk manstyp (Woody Allen) ska komma underfund med varför en kärleksrelation (Diane Keaton) gått i kras. Minnesvärt citat: ”Don’t you see? The rest of the country looks upon New York like we’re left-wing, communist, Jewish, homosexual pornographers. I think of us that way sometimes, and I live here.”

You’ve got mail (1998)
Fullständigt magnifik Nora Ephron-romkom där det slår medelålders gnistor mellan Tom Hanks och Meg Ryan. Har allt. Förvecklingar, som att hans anonyma kedja konkurrerar ut hennes besjälade lilla bokaffär. West Village har aldrig varit mer pittoreskt. En golden retriever (slutscenen!) har aldrig haft fluffigare päls.

Get rich or die tryin’ (2005)
Lätt förvånande att Jim Sheridan (Min vänstra fot, I faderns namn) tog sig an att fiktionalisera rapparen 50 cents uppgång och fall, och uppgång igen. Queens är asfalt och frestelser om snabba dollar. 50 cent – här omdöpt till Marcus – hustlar, gör karriär inom droghandel, blir skjuten sönder och samman, för att sedan välja musiken.

Cloverfield (2008)
Har någon stad demolerats lika många gånger? New York är katastroffilmernas hårkors. Det fattade redan King Kong. Men frågan är om någon varelse/farsot/naturens nyck gjort ett lika fruktansvärt jobb som Matt Reeves muterade ödla. Den halshugger Frihetsgudinnan och jagar – av åtta miljoner människor – en bunt förvuxna tonåringar.

Kommentera!

| | | | |

Bok av Susanna Alakoski
Albert Bonniers förlag



Anni och Sami är syskon. Släktens historia är dränkt i alkoholmissbruk. Sami följer i samma spår, han faller ner i ett djupt drogberoende medan Anni tar sig vidare. Hon utbildar sig till social­arbetare.

Alakoski har skrivit en förkrossande bra bok om så mycket mer än missbruk. Håpas du trifs bra i fengelset handlar om missaktning, missförhållanden, misskötsel, missämja och misstro. Sami åker in och ut på anstalter, avvänjningskliniker och beroendehem. Anni som parallellt arbetar inom liknande verksamheter blir allt mer frustrerad och förbannad över kriminalvårdens stagnerade projekt, ingenting har förändrats sedan deras pappa befann sig på samma platser, situationen har snarare förvärrats.

Anni bär hela tiden Sami med sig. De ses inte så ofta och när de väl gör det tänder han av eller på. Det här är en berättelse om att vara anhörig. Skuldkänslan över att vara den som tog sig ut är hela tiden överhängande. När Sami firar jul på härbärget för att Anni helt enkelt inte orkar se honom knarka mer börjar hon må så fysiskt dåligt att hon hamnar på sjukhus. Det gör henne lugn, kanske mår hon sämre än honom, kanske har hon det för en gångs skull värst.

Framför allt är det här en bok om kärlek. En kärlek så stark att den kan verka förintande medan den egentligen visar på kraften i viljan till något annat, något bättre, något värdigare. För även om 90 procent av texten består av frustration över samhällets misslyckande, det sociala arvet och en orimlig fördelningspolitik är skildringen som allra starkast när kärleken mellan Anni och Sami ändå lyckas skära som ett snitt tvärs igenom detta misslyckande. Kärleken är inte något mjukt och ömtåligt, den är hård som sten, den är okrossbart stål.

Maria Mårsell

Kommentera!

| | | | |

Fotobok av Hannah Modigh
Journal



Det finns en sorts fotografer som porträtterar marginaliserade som vore det en cirkusattraktion som snurrade framför deras kameror, främmande och spektakulär. Bilder kittlar en publik. Bilder leker med exotism, med snarare än mot fördomar och majoritetens förväntningar. Det är i allt väsentligt ett övergrepp, mer eller mindre maskerat till dokument och verklighetsberättelse.

Så finns det en helt annan sorts fotografer, de som dras till ytterligheterna utan att sedan montera dem i säljbara pariserhjul av fattigdom, eller vad det nu handlar om. Bilder kittlar, men genom hudlagren, de sticker ända in i köttet. Bilder utmanar aktivt betraktaren.

Hannah Modigh tillhör denna kategori. Jag intervjuade henne nyligen om projektet Hillbilly heroin, honey – som nu blivit bok – och frågade då om risken för utnyttjande när en fotograf väljer att skildra socialt utsatta grupper. Det beror både på metoden och resultatet, sa Modigh.

– Jag har respekt för dem jag fotograferar. Och vad är alternativet? Att inte visa deras liv? Jag tillhör dem som anser att det är bättre att försöka än att inte göra något alls.

Modigh reste till amerikanska delstaten Virginia, till S:t Charles, en liten gruvstad som äts upp inifrån av missbruk och ekonomisk kollaps. Där fotograferade hon under två månader, speciellt de unga, när de jagar eller festar eller gör just ingenting. En kvalmigt stilla­stående hopplöshet. Små parenteser av kärlek och vänskap. Men annars – en framtid som redan har uteblivit.
Bilder av undergång. Samtidigt ofta sanslöst vackra. Naturen runt all denna misär, ljus som strilar ur lövverk En besvärlig kontrast att ta in, men som fotobok blir Hillbilly heroin, honey ärligare än det mesta, definitivt i jämförelse med gamfotograferna och deras fetisch för allt som är riktigt, riktigt djävligt.

Andreas Gustavsson

Kommentera!

| | | | |

Skiva av The National
4AD/Playground



Det sirlar in ett gult och häpnadsväckande varmt ljus genom fönstren som borde putsas, en given uppmaning till att gå ut, slicka på årets första glass och kanske få fräknar. Men det lockar inte alls. För det är rent omöjligt att slita sig ur det svartklädda begravningsfölje som The National samlar genom sin nya skiva, bandets femte – och tveklöst bästa.

Den är inte nedstämd, den är… Om vi säger: Skulle någon visa bristande omdöme och trycka play i samma rum som Mia Törnblom (eller valfri överoptimist) befinner sig, skulle effekten garanterat bli astronomisk, den sortens mörk materia som The National sprider är faktiskt exakt så volatil och skört hopsatt.

Efter en halv minut har Matt Berninger hunnit mässa om fruktansvärd kärlek som tillfogar den drabbade skador av det slag som varken oceaner eller medikamenter kan hela, och skivans andra spår heter symptomatiskt rätt och slätt Sorrow: ”Sorrow found me when I was young, Sorrow waited, sorrow won.”

Ni förstår. Det här är inte en skiva som kommer att spelas på närmaste spinningpass. Svart blir svartare, en underjordisk predikan från New York, men med fjärrsyn mot de brittiska öarna, mot Stuart Staples generiska klagovisor om deprimerande hotellrum, mot Joy Divisions trasigaste stunder.

Andra amerikanska dysterkvistar gör liknande mentala resor, men när ett band som Interpol förvandlas till manierad cirkus i för trång skinnbyxa, har The National komponenter – musiken och texterna – att lyckas vränga existensen, utan att för den skull uppvisa kronisk självömkan, genrens allra tråkigaste biverkning.

Andreas Gustavsson

| | | | |

Bok av Sarah Waters
Översättning: Ylva Mörk
Natur & Kultur



Jag har läst ett par av Sarah Waters böcker, som Kyssa sammet. Det betyder att jag har tilltalats av de viktorianska miljöerna och homoerotiken. Tror jag. Problemet är att jag inte har läst dem. Det är lite svårt att förklara, men en viss kategori författare har alla hantverkets färdigheter som behövs för att fängsla, dock bara under korta stunder, och när sista punkten är tillryggalagd så bleknar berättelsen och karaktärerna, upplevelsen krymper till ett rätt belåtet men samtidigt sorgset: ”Jaha, det var den boken – nästa.”

I sin senaste roman flyttar Waters handlingen till efter Andra världskriget, till ett Storbritannien där aristokratin storögt ser på när Labour vinner val och tjänstefolk plötsligt börjar säga emot. En spännande tid att skildra. Sammanbrottet av ett månghundraårigt paradigm.

En läkare kallas ut till godset Hundreds Hall. Han minns det väl från sin barndom, men det som möter honom är förfall. Murgrönan har tagit över fasaden. Salarna ekar tomma sedan släktens klenoder sålts av. Det enda som är intakt är den självklarhet med vilken ägarna kräver respekt, om inte för människan så för titeln. Läkaren dras till den bedagade familjen. Han besöker dem allt oftare, även när oförklarliga saker börja ske.

Waters behärskar genren – spökhistoria – och spänningen blir vid flera tillfällen av det nagelbitande slaget, utan att hon för den skull behöver krydda sin långsamt kokande gryta med plötsliga skräckeffekter.

Men snälla, 525 sidor… Utan att tillräckligt fördjupa vare sig karaktärer eller klassmotsättning. Jag skulle vilja likna det vid att se ett för långt avsnitt av Morden i Midsomer, eller något annat åt det lantliga och repetitiva hållet.
Inte riktigt ändå. Men nästan är nog graverande.

Andreas Gustavsson

Kommentera!

| | | | |