Sex av tio vapenköp produceras i USA och poängen med dem är ju–åtminstone i de högtidliga talen–att de aldrig ska användas.

Det innebär att världen varje år köper vapen motsvarande en klimaträddningsbudget.

Det är inte ont om pengar när man planerar för världens undergång.

Bara slut på dem när planeten ska räddas.

Det handlar inte om jobb. Vapenindustrin är högteknologisk och jobben dyra, mycket forskning i nya styrsystem för domedagskvällar pågår, men det är ju en forskning som lika väl skulle kunna satsas på ny teknik för att rädda världen. Och de anställda kan lika gärna producera högteknologisk energiproduktion med lagring, som man idag producerar stridsplan.

Vapenindustrin växer och fortgår enbart på poklitiska beslut om att det ska vara så.

Regeringar stöder hellre mer tanks än robotiserade traktorer.

Att Ryssland ökar på listan beror sannolikt på att Putin är den ledare som engagerat sig i direkta krig, vapnen används mycket av inrikespolitiska orsaker, att mobilisera och kriga är oligarkernas återkommande metod i popularitets tävlingarna. Men då måste kriget ske en bit bort och utan stora förluster. Det vill säga mot svaga motståndare.

Att studera Sipris årssiffror om vapenhandel (och ­senare militärbudgetarna) är en återkommande ­berättelse om ett ledarskap som inte klarar av att ­utmana det militärindustriella komplexet, i land efter land.

Inget gott kommer ur det utom enorma övervinster för ägarna som ofta är nära de politiska ledarna.

Vill man kan man se siffrorna som ett bevis på politikens maktlöshet.

Men man kan också se det såhär. Om man kan stödja vapenproduktion med 3590 miljarder kronor så finns det med andra ord enorma resurser att använda till annat, bara man byter från rustningspolitik, till nedrustnings.

Och ja... Sverige kan och bör gå före.