Opinion. George Monbiot.

2017-09-25 16:45

Finns det något hopp om en bättre värld?

Man kan inte ta ifrån människor deras berättelse utan att ge dem en ny. Det räcker inte att utmana ett gammalt narrativ, hur förlegat och misskrediterat det än må vara.

Är det rimligt att hoppas på en bättre värld? Om vi tittar på grymheten och likgiltigheten hos våra regeringar, oredan bland oppositionspartierna, den till synes ofrånkomliga glidningen mot en klimatkollaps och det förnyade hotet om kärnvapenkrig, så verkar svaret vara nej. Våra problem verkar vara svårhanterade och våra ledare farliga, medan väljarna är skrämda och förvirrade.

Hopplöshet tycks vara den enda rationella reaktionen. Men under de senaste två åren har jag gjort fyra iakttagelser. Vad de uppenbarar är att politiskt misslyckande, i grund och botten, är ett fantasins misslyckande. De låter mig förstå att det är hopplösheten, inte hoppet, som är irrationell. Jag tror att de visar vägen till en bättre värld.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Den första iakttagelsen är den minst originella. Det är insikten om att politiken inte domineras av starka ledare och partier i samma utsträckning som av starka politiska narrativ. Den politiska historien under 1900-talets andra hälft kan sammanfattas som konflikten mellan dess två stora narrativ: berättelserna som berättades av den keynesianska socialdemokratin och av nyliberalismen. Först var det den ena, sedan den andra, som intog människors medvetanden över hela det politiska spektrumet.

När den socialdemokratiska berättelsen dominerade, antog till och med de konservativa och republikanerna nyckelelement ur dess program. När nyliberalismen tog över förtrollade den politiska partier överallt, oavsett färg. De här berättelserna överskuggade allt: personlighet, identitet och partihistoria.

Det här borde inte förvåna oss. Det är genom berättelser vi navigerar världen. De möjliggör för oss att tolka dess komplexa och motsägelsefulla signaler. Vi besitter alla en narrativ instinkt: en naturlig benägenhet att lyssna på beskrivningar av vilka vi är och var vi står.

När vi ställs inför en komplex fråga och ska försöka förstå den, söker vi inte efter konsekvent och tillförlitlig fakta, utan efter en konsekvent och förståelig berättelse. När vi frågar oss själva huruvida något ”är begripligt”, är den ”begriplighet” vi eftersöker inte rationalitet, såsom forskare och filosofer uppfattar den, utan narrativ trohet. Speglar det vi hör det sätt som vi förväntar oss att människor och världen ska bete sig på? Hänger det ihop? Fortskrider den såsom berättelser ska fortskrida?

En uppradning av fakta kommer inte, oavsett hur välbelagda de är, att ändra eller rubba en stark berättelse. Den enda reaktion de sannolikt kommer att framkalla är indignation: människor förnekar ofta argt fakta som strider mot den narrativa ”sanning” som är etablerad i deras medvetanden. Det enda som kan ersätta en berättelse är en annan berättelse. De som berättar berättelserna styr världen.

Jag gjorde min andra, mer intressanta, iakttagelse med hjälp av författaren och organisatören George Marshall. Här är den. Även om de berättelser som socialdemokratin och nyliberalismen berättat är varandras absoluta motsatser, så har de samma narrativa struktur. Vi skulle kunna kalla den Återställandeberättelsen. Den lyder så här:

Landet har drabbats av oordning, orsakad av starka och skändliga krafter som verkar mot mänsklighetens intressen. Hjälten – som kan vara en person eller en grupp människor – revolterar mot denna oordning, bekämpar de skändliga krafterna, besegrar dem mot alla odds och återställer ordningen.

Berättelser som följer detta mönster kan vara så kraftfulla att de övervinner allt: till och med våra grundläggande värderingar. Som exempel så åberopar två av världens mest älskade och bestående narrativ – ”Sagan om Ringen” och berättelserna om landet Narnia – värderingar som var vanliga under medeltiden, men som i dag allmänt anses vara motbjudande. I dessa berättelser kännetecknas oordningen av inkräktandet på makten hos rättmätiga kungar eller deras rättmätiga tronarvingar; rättvisa och ordning är beroende av att deras makt återställs. Vi kommer på oss själva med att hylla återupptagandet av autokrati, förstörelsen av industri och till och med, i fallet med Narnia, den gudomliga rättens triumf över den sekulära makten.

Om de här berättelserna återspeglade de värderingar som de flesta människor hyser – demokrati, frihet, industriella ”framsteg” – skulle rebellerna vara hjältarna och de ärftliga härskarna vara skurkarna. Vi bortser från att de strider mot våra egna prioriteringar, för de här berättelserna genljuder så starkt med den narrativa struktur som våra medvetanden är inställda på. Fakta, bevis, värderingar, övertygelser: berättelser övervinner allt.

Den socialdemokratiska berättelsen förklarar att världen drabbades av oordning – kännetecknad av den stora depressionen – på grund av den hämningslösa elitens själviska beteende. Elitens erövrande av såväl världens välstånd som det politiska systemet resulterade i arbetarnas utarmning och otrygghet. Genom att förena sig för att försvara sina gemensamma intressen skulle världens människor kunna störta elitens makt, frånta dem deras orättmätigt erhållna tillgångar och dela upp rikedomarna för allas bästa.

Ordning och trygghet skulle återställas i form av en skyddande, paternalistisk stat, som investerar i offentliga projekt för allmänhetens bästa och genererar det välstånd som skulle garantera en lyckosam framtid för alla. Landets vanliga människor – den här berättelsens hjältar – skulle besegra sina förtryckare.


KOM TILL BOKMASSAN!

ETC och Leopard arrangerar 29 och 30 september Bokmassan (Heden, Göteborg). Massa författare, massa böcker – och inga högerextremister.

Här hittar du all information om evenemanget.


Den nyliberala berättelsen förklarar att världen drabbades av oordning till följd av de kollektiviserande tendenserna hos den övermäktiga staten, exemplifierade av monstrositeter som stalinismen och nazismen, men uppenbara inom alla former av statlig planering och alla försök till socialt ingenjörsarbete. Kollektivism undertrycker frihet, individualism och möjligheter. Heroiska entreprenörer, som mobiliserar marknadens befriande kraft, skulle bekämpa den här påtvingade konformiteten och befria samhället från statens slaveri. Ordningen skulle återställas i form av fria marknader som levererar rikedom och möjligheter och garanterar alla en lyckosam framtid. Landets vanliga människor – som befrias av den här berättelsens hjältar (de frihetssökande entreprenörerna) – skulle besegra sina förtryckare.

Sedan – återigen med Marshalls hjälp – snubblade jag över den tredje iakttagelsen: Återställandeberättelsens narrativa struktur är ett vanligt inslag i de flesta framgångsrika politiska omvandlingar, däribland flera religiösa revolutioner. Detta ledde ofrånkomligen till den fjärde insikten: skälet till att vi, trots dess många och påtagliga misslyckanden, verkar vara fast i nyliberalismen är att vi inte har lyckats åstadkomma ett nytt narrativ att ersätta den med.

Man kan inte ta ifrån människor deras berättelse utan att ge dem en ny. Det räcker inte att utmana ett gammalt narrativ, hur förlegat och misskrediterat det än må vara. Förändring sker bara när man ersätter en berättelse med en annan. När vi utvecklar den rätta berättelsen och lär oss hur vi ska berätta den, kommer den att smitta av sig på medvetandet hos människor över hela det politiska spektrumet.

Men det bästa som de större politiska partierna har att erbjuda är en mikrad version av återstoden av den keynesianska socialdemokratin. Det finns flera problem med den här hållningen. Det första är att den här gamla berättelsen har förlorat merparten av sitt innehåll och sin narrativa kraft. Det som vi i dag kallar keynesianism har reducerats till två tunna kapitel: sänkta räntor när ekonomin går trögt och konjunkturutjämnande offentligt spenderande (skjuta till offentliga medel när arbetslösheten är hög eller det finns risk om lågkonjunktur). Andra åtgärder, såsom att höja skatten när en ekonomi växer snabbt för att dämpa cykeln med starka konjunktursvängningar, systemet med en fast växelkurs, kapitalkontroller och ett självutjämnande globalt banksystem (en internationell clearingunion) – John Maynard Keynes såg alla dessa som väsentliga inslag i den här politiken – har övergetts och glömts bort.

Det beror delvis på att de problem som ansatte den keynesianska modellen under 1970-talet inte har försvunnit. Oljeembargot 1973 var det som direkt utlöste den livsfarliga kombination av hög inflation och hög arbetslöshet (”stagflation”) som den keynesianska politiken stod nästintill maktlös inför, men systemets problem hade vuxit i åratal. Minskande produktivitet och ökande kostnadsinflation (löner och priser driver varandra uppåt) hade redan börjat urholka stödet för keynesiansk ekonomi. Det kanske viktigaste var dock att programmet hade gett vika för de politiska kraven på kapital.

De starka finansiella regleringarna och kontrollerna av pengars rörelse började försvagas under 1950-talet, då regeringar började liberalisera finansmarknaderna. Richard Nixons beslut 1971 att dollarn inte längre skulle vara knuten till guldet raserade systemet med fasta växelkurser, vilket den keynesianska politikens framgångar i stor utsträckning var beroende av. De kapitalkontroller som användes för att hindra finansiärer och spekulanter från att suga pengar ur balanserade keynesianska ekonomier kollapsade. Vi kan inte hoppas på att de strategier som utnyttjades av den globala finansen under 1900-talet glömts bort.

Men det kanske största problemet som keynesianismens kvarlevor står inför är att den, när den fungerar, kolliderar huvudstupa med klimatkrisen. Ett program som vill hålla sysselsättningen uppe genom konstant ekonomisk tillväxt, framdriven av konsumentefterfrågan, verkar ämnat att förvärra vårt största problem.

Utan en ny och egen vägledande berättelse, som möjliggjorde för dem att se till en bättre framtid snarare än ett bättre förflutet, var det oundvikligt att de partier som en gång försökte stå emot den välbärgade elitens makt, skulle förlora sin riktning. Politisk förnyelse är beroende av en ny politisk berättelse. Utan en ny berättelse som är positiv och propositionell, snarare än reaktiv och oppositionell, förändras ingenting. Med en sådan berättelse förändras allt.

Det narrativ vi bygger måste vara enkelt och begripligt. Om det ska omvandla vår politik bör det tilltala så många människor som möjligt, tvärsöver traditionella partilinjer. Det bör genljuda med djupgående behov och önskemål. Det bör förklara den röra vi befinner oss i och hur vi kan ta oss ur den. Och, eftersom det inte finns något att vinna på att sprida osanningar, måste det vara fast förankrat i verkligheten.

Det kanske låter som att det är mycket begärt. Men det finns, tror jag, en tydlig och övertygande Återställandeberättelse att berätta som passar den här beskrivningen.

Under de senaste åren har man sett samband bland forskningsresultaten inom olika vetenskapsgrenar: psykologi, antropologi, neurovetenskap och evolutionsbiologi. Forskning inom alla dessa områden pekar mot samma slutsats: att människor är, enligt en formulering i en artikel i psykologitidskriften Frontiers in Psychology, ”uppseendeväckande annorlunda jämfört med andra djur”. Detta syftar på vår förvånansvärda nivå av altruism. Vi besitter en enastående sensibilitet för andras behov, vi bekymrar oss för andras välfärd på en unik nivå och vi har en oförliknelig förmåga att skapa moralnormer som generaliserar och upprätthåller de här tendenserna.

 

Vi är också det däggdjur som är bäst på att samarbeta. Vi överlevde vedermödorna på de afrikanska savannerna, trots att vi var svagare och långsammare än våra predatorer och de flesta av våra byten, genom att utveckla en anmärkningsvärd förmåga till ömsesidig hjälp. Denna drivkraft att samarbeta har programmerats in i våra hjärnor genom naturligt urval. Våra benägenheter till altruism och samarbete är centrala, väsentliga fakta om mänskligheten. Men något har gått fruktansvärt fel.

Vår godmodighet har motarbetats av flera krafter, den kanske kraftfullaste av dem är vår tids dominerande politiska narrativ. Politiker, ekonomer och journalister har förmått oss att acceptera en illvillig ideologi om extrem konkurrens och individualism som ställer oss mot varandra, uppmuntrar oss att vara rädda för och misstro varandra samt försvagar de sociala band som gör våra liv värda att leva. Berättelsen om vår konkurrerande, självmaximerande natur har berättats så ofta och med sådan övertalningskraft att vi har accepterat den som en redogörelse över vilka vi verkligen är. Den har förändrat vår uppfattning om oss själva. Vår uppfattning har, i sin tur, förändrat vårt beteende.

Med hjälp av den här ideologin, och det nyliberala narrativ som används för att framhäva den, har vi förlorat vårt gemensamma syfte. Det här har i sin tur lett till att vi har tappat tron på oss själva som en förändrande kraft, vilket motverkar vår potential att göra det människor gör bäst: att finna en gemensam grund för att bemöta våra svårigheter och att gå samman för att besegra dem. Vår uppdelning har gjort det möjligt för intoleranta och våldsamma krafter att fylla det politiska tomrummet. Vi är fast i en ond cirkel av utanförskap och reaktion. Det hypersociala däggdjuret faller samman.

Men genom att gå samman för att återupprätta samhällslivet kan vi, den här berättelsens hjältar, bryta den onda cirkeln. Genom att åberopa vår förmåga till samhörighet kan vi återupptäcka vår mänsklighets centrala fakta: vår altruism och ömsesidiga hjälp. Genom att återupprätta den samhälleliga gemenskapen, uppbyggd kring de platser där vi lever, och genom att förankra oss själva, vår politik och delar av vår ekonomi i denna gemenskap, kan vi återinföra de bästa aspekterna av vår natur.

Där vi i dag har uppdelning, kommer vi att skapa ett blomstrande samhällsliv. Där vi i dag har utanförskap kommer vi att bygga upp en ny känsla av samhörighet: med grannar, närområdet och samhället. Samhällsprojekt kommer att sprida sig och växa till en sjudande deltagarkultur. Nya sociala företag kommer att stärka vår känsla av tillhörighet och ägande.

Där vi i dag känner oss klämda mellan marknad och stat, kommer vi att utveckla en ny ekonomi som behandlar både människor och vår planet med respekt. Vi kommer att bygga den kring en viktig men försummad ekonomisk sfär: det gemensamma. Lokala resurser kommer att ägas och hanteras av samhällen, för att säkerställa att välståndet delas vida. Användandet av gemensamma rikedomar för att finansiera allmänna förmåner kommer att komplettera statliga bidrag, vilket garanterar alla människor trygghet och återhämtningsförmåga.

Där vi i dag är ignorerade och utnyttjade, kommer vi att återuppliva demokratin och ta tillbaka politiken från dem som kapat den. Nya metoder och regler för val kommer att säkerställa att varje röst räknas och att ekonomisk makt aldrig kan vinna över politisk makt. Den representativa demokratin kommer att förstärkas genom deltagardemokrati som möjliggör för oss att finslipa våra politiska val. Beslutsfattandet kommer att återföras till de minsta politiska enheter som kan utföra det.

De starka inbäddade kulturer vi utvecklar kommer att vara tillräckligt härdiga för att rymma social mångfald av alla slag: en mångfald av människor, av ursprung, av livserfarenheter, av idéer och levnadssätt. Vi kommer inte längre behöva vara rädda för människor som inte är som vi; vi kommer att ha styrkan och självförtroendet att motsätta oss försök att kanalisera hat gentemot dem.

Genom att återställa gemenskapen, förnya samhällslivet och hävda vår plats i världen, bygger vi ett samhälle i vilket vår extraordinära natur – vår altruism, empati och djupa anknytning – framträder. En vänligare värld stimulerar och normaliserar våra vänligare värderingar. Jag har ett förslag på ett namn till denna berättelse: Samhörighetens politik.

En del av detta kan påbörjas utan att invänta regeringsskifte: en av fördelarna med en politik som är förankrad i den samhälleliga gemenskapen är att det inte måste finnas en nationell rörelse för att kunna sätta igång. Andra aspekter av det här programmet är dock beroende av bredare politisk förändring. Det här kan också låta som en osannolik förhoppning – tills man börjar undersöka en del av de anmärkningsvärda saker som har hänt i USA.

Modellen ”Big organizing”, som utvecklades av kampanjen som försökte få Bernie Sanders vald till Demokraternas presidentkandidat, skulle kunna vara omdanande. Snarare än att förlita sig på stora finansiärer, big data och en stor stab, använder sig modellen av växande nätverk av volontärer, som utbildar och handleder fler volontärer, att utföra de sysslor som vanligtvis sköts av staben. Medan Hillary Clintons kampanj organiserade pengar, organiserade Sanderskampanjen människor. Mot slutet av nomineringsprocessen hade över 100 000 personer rekryterats. Mellan sig höll de 100 000 evenemang och talade med 75 miljoner väljare.

Hans försök att få nomineringen var ett enormt experiment i realtid, de flesta av metoderna utvecklades där och då. De som drev kampanjen har berättat att när de hittade den strategi som nästan vann så var det för sent. Hade den aktiverats några månader tidigare så skulle volontärnätverket ha kunnat överge alla former av målgruppsarbete och kontaktat nästan samtliga vuxna i USA. Om de tekniker de utvecklade skulle användas från början så skulle de kunna radikalt förändra utsikterna för en kampanj för en bättre värld.

När jag, efter att ha läst en bok skriven av två av Bernie Sanders organisatörer, hävdade i en video för The Guardian att denna metod skulle kunna användas för att förändra möjligheterna för Jeremy Corbyns Labourparti, hånades jag vitt och brett. Men det visade sig vara sant. Genom att anta inslag från Bernie Sanders strategi vann nästan Labour, stödda av Momentum, ett val som i hög grad förutspåtts bli en jordskredsseger för de konservativa. Och metoden som drev fram denna svängning är fortfarande i sin linda.

Jag tror att den skulle kunna bli ännu kraftfullare om den kombinerades med en del av de tekniker som identifieras av tidigare anställda vid kongressen i ”Den odelbara guiden för att påverka kongressledamöter”, en ”praktisk guide för att motarbeta Donald Trumps agenda” som finns på nätet. Personerna bakom den undersökte de metoder som utvecklats av Tea Party-rörelsen och inhämtade avgörande lärdomar. De upptäckte att nyckeln är att använda sig av lokala möten med representanter för att driva igenom ett enskilt krav, filma det hela och dela deras svar på sociala medier, för att sedan stadigt öka trycket.

Tea Party-rörelsen finslIpade den här tekniken tills det blev nästintill omöjligt att motstå deras krav. Samma sak kan göras, dock utan de trakasserier som den rörelsen emellanåt hemföll åt. Tillsammans med Big organizing-modellen, som använder sig av snabbt växande telefonbanker och dörrknackning, skulle metoderna från ”den odelbara guiden” kunna, tror jag, användas för att vända politiska resultat i vilken nation som helst som säger sig vara en demokrati.

Men inget av detta kommer att framkalla någon meningsfull och varaktig förändring såvida det inte görs för att stödja ett nytt sammanhängande politiskt narrativ.

De som vill ha en vänligare politik vet att vi har, åtminstone i teorin, ett numeriskt övertag. De flesta människor är samhällstillvända, empatiska och altruistiska. De flesta människor skulle föredra att leva i en värld där alla behandlas med respekt och värdighet, och där vi inte slösar bort vare sig våra egna liv eller de naturresurser som vi och resten av den levande världen är beroende av. Men ett litet antal människor kväver, genom lögner och distraktioner och förvirring, denna latenta önskan om förändring.

Vi vet att om vi kan mobilisera de tysta majoriteterna så finns det ingenting som denna lilla minoritet kan göra för att stoppa oss. Men eftersom vi inte har lyckats förstå vad som är möjligt, och framför allt inte lyckats med att ersätta våra trötta politiska berättelser med ett övertygande narrativ om förändring och återställande, så har vi inte lyckats förverkliga denna potential. När vi återuppväcker vår fantasi upptäcker vi vår kraft att agera. Och det är då vi blir ostoppbara.

Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian, men genom ett samarbete kan du även läsa honom återkommande här i Dagens ETC. Översättning: Jenny Cleveson