Opinion. .

2017-09-14 13:00
Bilder: Leif R Jansson/TT / Stig-Åke Jönsson/TT / Jessica Gow/TT

Är inte min moral realistisk?

Hur skulle moralen kunna vara realistisk ”när jag är socialist och vi lever i en kapitalism”? Nina Björk plockar isär kampen om den verklighet vi skapar.

Så här har jag det med min uppfattning om den politiska verkligheten: jag tycker att något är fundamentalt fel i vad som driver samhälle och ekonomi. Jag tycker att ett samhälle som av ekonomiska skäl inte kan ställa sig den grundläggande frågan om vilka mänskliga behov som är viktigast och vilket arbete som behöver utföras för att tillfredsställa dessa är ett ociviliserat samhälle. Jag tycker att ett samhälle som strävar efter ständig tillväxt och samtidigt säger sig värna om miljön är ett hycklande samhälle. Jag tycker att ett samhälle som agerar utifrån tron att vinst och pengar är det som skapar värde är ett lögnaktigt samhälle.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Och eftersom jag har det så här med min uppfattning om den politiska verkligheten så får jag problem om jag möter någon som tycker att vår kapitalistiska samhällsgrund är bra, och som därför argumenterar politiskt utifrån vad som är realistiskt. För en politisk realism bygger, naturligtvis, på hur verkligheten ser ut här och nu. På vad som är sant här och nu. Och eftersom jag motsätter mig den verkligheten, blir det svårt att acceptera det denna verklighet kräver – ja, blir det svårt att acceptera kraven på realism.

Ingen realistisk moral

Innebär det att om man har problem med realismargumentation så har man också problem med sanningen? Att man känner behov av att förneka sanningar? Det vore ju inte bra.

Jag provar: är det sant att svenska kommuner har en begränsad budget för sociala utgifter? Ja. Är det därför också sant att kommunpolitiker med uppdrag att fördela denna budget måste ställa olika behövande grupper mot varandra? Ja. Är det därför realistiskt att säga: antingen pensionärer eller handikappade, antingen hemlösa eller flyktingar? Ja. Realismen i den sista meningen stammar ur de två sanningarna i de första meningarna.

Fan. Där ville jag inte hamna. Jag tycker ju att det är fel att ställa olika svaga grupper mot varandra. Det tycker jag av moraliska skäl – en moral som stammar ur min politiska övertygelse. Min moral är alltså inte realistisk? Nej. Hur skulle den kunna vara det när jag är socialist och vi lever i en kapitalism? Men kan man vara relevant om man inte är realistisk? Om inte – betyder det i så fall att jag, och alla andra som delar min övertygelse och den moral som hänger samman med den, är irrelevanta i dag? Nej. Att socialismen inte existerar här och nu kan inte innebära att den är irrelevant. Tänk på det i historiskt ljus; i så fall skulle ju allt arbete för andra politiska och ekonomiska system än de som faktiskt existerade i ett visst samhälle alltid ha varit irrelevant.

Realism i konflikten

Jag funderar på frågan om realism kontra politisk övertygelse bland annat för att jag läste en artikel av skribenten Malcom Kyeyune i Dagens Samhälle (16/8), där hans poäng var att politikers uppgift faktiskt är att ställa grupper mot varandra. Hans exempel var kostnaden för att ge marockanska gatubarn behandlingsplatser hos Statens institutionsstyrelse respektive lönekostnaderna för barnmorskor och poliser i Stockholm. Politiker måste, enligt Kyeyune, ställa sig frågan vilken grupps behov som är störst – och den frågan bör inte besvaras genom vilken grupp som syns mest i media och som folk därför ömmar mest för just i stunden. ”Politiken ska och måste ställa grupper mot varandra, så att inte det nakna våldet eller de vassa armbågarna tillåts kora samhällets vinnare och förlorare.”

Kyeyune är, såvitt jag har förstått, inte alls en person som tycker att allt i grunden är bra i det här samhället. Nästan tvärtom, för även om han inte längre verkar vilja kalla sig ”vänster” så säger han sig ibland vara kommunist. Man skulle kanske förvänta sig att en sådan hellre än att ställa ”barn med leukemi” mot flyktingar skulle vilja ställa de som lever på andras arbete mot de som lever på att försöka sälja sin arbetskraft. Varför gör han inte det då? Ja, jag vet ju inte, men jag skulle misstänka att den oviljan har med en motsvarande vilja att vara realistisk att göra. Att vara relevant här och nu – och inte i något drömtillstånd. Och just konflikten mellan kapital och arbete är det svårt att hitta politiskt realistiska former för i dagens ekonomi och ideologi.

Cementerar verkligheten här och nu

Jag förstår viljan att vara realistisk och relevant. Jag uppskattar den. Och jag saknar den ofta hos mig själv, inte som vilja men som förmåga till konkreta lösningar här och nu. Jag suckar oftare med Edit Södergran ”allting som är, är jag trött att begära”. Eller ja, snarare: allt som är möjligt att uppnå är det jag inte vill begära.

Samtidigt: realism som enda ledstjärna cementerar den verklighet som råder här och nu. Kraven på att vara relevant och realistisk blir ett krav på att acceptera den kapitalistiska produktionsordningen och den liberala ideologi som backar upp den – eftersom verkligheten är kapitalistisk och liberal. Och om viljan att vara realistisk tvingar oss att överge vår politiska övertygelse, vår ideologi, vår moral och vår kompass – då bör vi faktiskt i stället överge vår vilja att vara realistiska.

Eller kanske bli realistiska på allvar. Och det blir vi först när vi tar in att det finns en verklighet som vi inte styr över. Det är inte den verklighet som tvingar den så kallat realistiska människan att ställa svaga grupper mot varandra. Detta styr vi över; detta är en verklighet skapad av människor, av beslut som människor har fattat. De besluten är inte alltid demokratiskt fattade – ja, givet den ekonomiska maktens inflytande snarare tvärtom – men det är ändå människor som har fattat dem.

Handlar om att förändra

Men det finns också en annan verklighet, en verklighet som bara har blivit oss given utan att vi har haft ett ord med i laget: jordklotet med dess naturlagar, resurser och begränsningar. En realism på allvar förstår att detta givna sätter gränser för vad vi människor kan göra (förutsatt att vi vill överleva som art).

Den realismen ska vi tala om, ständigt. Där finns verkligheten inom vilken vi måste agera realistiskt. Den människoskapade verkligheten, däremot, är den vi kan förändra. Det är ju det politik handlar om! Att förändra läget, inte att agera realistiskt inom ett läge som vi tar för oföränderligt, för givet.

Varje socialist bör inför varje politiskt beslut ställa sig två frågor: ”vad leder detta beslut i förlängningen till för människoskapad verklighet?” och ”är detta beslut inom gränserna för vad den icke människoskapade verkligheten tål?” Där har vi politikens områden – både i betydelsen kamp om vilken verklighet vi skapar och i betydelsen hänsyn till den verklighet vi inte skapar.

Nina Björk

• Nina Björk är författare och debattör, kulturskribent och litteraturvetare, bosatt i Lund.

• 1996 debuterade hon med ”Under det rosa täcket”, en feministisk klassiker.

• Tre år senare kom essäsamlingen ”Sireners sång – tankar kring modernitet och kön” och 2008 hennes avhandling i litteraturvetenskap ”Fria själar – ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson”.

• I ”Lyckliga i alla sina dagar” från 2012 belyste hon vår tids syn på människors och pengars värde och i höstas kom ”Drömmen om det röda. Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek”.