BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Va? Har jag blivit galen? Angela Merkel, ”klimatkanslern”? Den person som, i rollen som tysk miljöminister, förhandlade fram FN:s första klimatavtal genom ren viljestyrka? Den kansler som övertalade G7-ledarna att lova att fasa ut fossila bränslen innan detta århundrades slut? Upphovspersonen bakom Tysklands Energiewende – landets berömda energiomställning? Ja, just hon.
Till skillnad från Trump har hon inte något ont uppsåt. Hon föresatte sig inte att förstöra de avtal hon hjälpt till att upprätta. Men jordens system reagerar inte på uppdragsbeskrivningar eller tal eller målsättningar. De reagerar på kalla fakta. Det som räknas och bör bedömas är därför vad som görs, inte vad som sägs. Sett ur detta perspektiv har det hon hittills åstadkommit varit en planetär katastrof.
Merkel som nu går in på sin fjärde mandatperiod som förbundskansler har nämligen en fatal svaghet: en svaghet för den tyska industrins lobbymakt. Varje gång ett avgörande problem måste lösas väger hon sina etiska principer mot politiska fördelar och väljer fördelarna. Det är, till stor del, skälet till att Europa nu håller på att kvävas av dieselångor.
EU:s beslut att ersätta bensinmotorer med diesel drevs på av tyska biltillverkare, men det var innan hon tillträdde som förbundskansler. Det var ett klassiskt europeiskt bländverk, ett sätt att avstyra systemförändring medan man gav intryck av handlingskraft, baserad på påståendet (vilket nu visat sig vara felaktigt) att dieselmotorer producerar mindre koldioxid än bensin. Men när hon sedan blev kansler använde Merkel varje tänkbar taktik, både hederliga och ohederliga, för att upprätthålla denna dödliga undanflykt.
Det värsta exemplet var 2013, när andra europeiska regeringar efter fem år av förhandlingar slutligen kommit överens om en ny standard för bränsleekonomi för bilar: de skulle i genomsnitt producera högst 95 gram koldioxid per kilometer senast 2020. Merkel klev in och stoppade alltihop.
Hon ska ha hotat Europeiska rådets dåvarande ordförande, Irlands tidigare premiärminister Enda Kenny, med att stoppa Irlands räddningspaket. Hon sade till Nederländerna och Ungern att de tyska bilfabrikerna i deras länder skulle stängas. Hon gjorde en ful överenskommelse med David Cameron, där hon erbjöd sig att motverka europeiska bankregler om han hjälpte henne att hindra bränslereglerna. Genom dessa hänsynslösa strategier lyckades hon få överenskommelsen att spåra ur. De donationer på 700 000 euro som hennes parti sedan mottog från de största aktieägarna i BMW tyder inte på att de var missnöjda med var hon åstadkommit.
2014 varnade EU-kommissionen den tyska regeringen för att de luftföroreningar som orsakats av dieselmotorer var betydligt högre än deras tillverkare påstod. Regeringen ignorerade varningen. Än i dag, två år efter dieselgate-skandalen, fortsätter Merkel att försvara dieselmotorer. Hon har sagt att ”vi kommer att göra allt som står i vår makt för att förhindra” att tyska städer förbjuder dem, och hindrar övergången till elbilar. Det ”misstag” som dieseltillverkarna gjort, vidhåller hon, ”ger oss inte rätten att beröva hela branschen sin framtid”. I stället berövar hennes politik tusentals människor livet.
Det här kan dock vara den minsta av de miljömässiga katastrofer hon ställt till med. Detta dödliga tillmötesgående mot tyska biltillverkare föregicks av en ännu värre 2007. Hennes okuvliga vägran – understödd av det vanliga diplomatiska översitteriet – att acceptera föreslagna förbättringar i motorstandarder tvingade i det fallet EU-kommissionen att hitta andra sätt att minska växthusgaserna. Den valde, katastrofalt nog, att ersätta fossila bränslen med biobränslen, en övergång som Merkel har försvarat högljutt.
Merkel och EU-kommissionen ignorerade upprepade varningar att sannolika konsekvenser skulle inbegripa undernäring och omfattande miljöförstörelse, då mark omvandlades från skog eller matgrödor till bränsleproduktion. Den europeiska biobränsleregeln driver nu på en av världens största miljökatastrofer: skövlingen av indonesiska regnskogar, vilka ersätts av oljepalmer.
Detta har inte bara utplånat omfattande och storslagna ekosystem, såväl som orangutanger, tigrar, noshörningar, gibbonapor och tusentals andra arter som de försörjde. Det har också, genom förbränning av träd och oxidering av torv, orsakat utsläpp som långt överstiger de som orsakas av fossila bränslen. Det hela är särskilt bittert då den målsättning hon satte stopp för 2007 var den som först hade föreslagits, 1994, av en tysk miljöminister vid namn – låt mig tänka efter – javisst, Angela Merkel.
Är det här det värsta? Det är svårt att rangordna sådana brott mot biosfären, men det kanske mest pinsamma är att Tyskland skandalöst nog inte lyckats, trots att de investerat hundratals miljarder euro, befria sitt elektricitetssystem från kol. Medan utsläppen av växthusgaser i andra europeiska länder har sjunkit kraftigt, har de i Tyskland stagnerat.
Skälet till det är, återigen, att Merkel har kapitulerat till branschlobbyister. Hennes stab har upprepade gånger hindrat miljöministeriets ansträngningar för att sätta ett slutdatum för avskaffandet av kolkraft. Kol, särskilt brunkol, som konkurrerar med den kanadensiska oljesanden om titeln världens smutsigaste bränsle, står fortfarande för 40 procent av Tysklands elektricitet. Eftersom Merkel vägrar begränsa användningen av den, har Tysklands Energiewende-program fått den märkliga följden att elpriset sänkts, vilket stimulerar en övergång från naturgas till brunkol som är billigare. (I Tyskland kallas detta Energiewendeparadoxen.) Men Merkel verkar inte bry sig. Hon har meddelat att ”kol kommer att förbli en stöttepelare i den tyska energiförsörjningen under en lång tid framöver”.
Borde inte EU:s utsläppshandelssystem ha löst detta och prissatt kolkraften så att den konkurreras bort från marknaden? Jo, det borde det. Men det saboterades 2006 av en tysk politiker som insisterade på att så många tillstånd skulle utfärdas till branschen att priset störtdök. Jag tror nog att du kan gissa vem det var.
Allt detta är verkliga konsekvenser, medan de avtal som hon hjälpt till att förhandla fram har strandat och upplösts till följd av särskilda tjänster och fula överenskommelser av det slag som jag nämnt här. Trots det har hon fortfarande en helgongloria. Det är en stor bedrift av världens ledande miljövandal.
