– Thomas, du ger fan i att krampa i dag va? Vi har inte tid med sådant!
Regissören Nanna Castillos, delvis skämtsamma, ord ekar i teatersalongen där dagens repetitioner inför teaterföreställningen Se oss! precis ska inledas.
Stämningen är bra, men stressen inför den stundande premiären gör sig påmind i ensemblen, som utgörs av sex personer som lever med intellektuella funktionsnedsättningar. Tillsammans med producenten Magnus Lindén och regissören Nanna Castillo har de skapat en föreställning som lyfter fram det som inte många pratar om, nämligen sex, kärlek och relationer bland personer med just intellektuell funktionsnedsättning.
– Det råder en stor segregation, där man inte ser folk som är funktionshindrade i radio och tv etcetera. Det är viktigt att ändra på, säger Nanna Castillo.
Särskilda inlärningsmetoder
Se oss! grundar sig i projektet Rätten till min kropp, mina känslor och relationer, och manus bygger på erfarenheter som har samlats in på workshops, föreläsningar och konferenser. De har sedan arbetats om till tematiska berättelser. Alla medverkande har sedan bidragit till pjäsens utformning.
De flesta i ensemblen har ingen skådespelarerfarenhet sedan tidigare, och för att lära sig manus har de tagit till en del specialmetoder, som piktogram och ljudinspelningar. Men det har gett goda resultat.
– Jag trodde aldrig att det skulle gå att lära sig ett manus när man har inlärningsproblem! säger Eleonor Belin i lunchpausen.
Vill nyansera bilden
Utöver sex och relationer handlar Se oss! om bemötande i vården, erfarenheter av sexuella övergrepp och diskriminering i arbetslivet. Och de medverkande vill nyansera bilden av den intellektuellt funktionsnedsatta som asexuell, glad och tacksam.
– Det finns en föreställning om att allt ska vara så gulligt när man är handikappad, säger skådespelaren Maria Sedvallson.
– Vi ses som glada och tacksamma, och vi har framför allt inte sex eller relationer, fyller Eleonor Belin i.
Delar frustration
Alla medverkande i pjäsen har sina egna berättelser om fördomar och diskriminering, och har bidragit med sina egna erfarenheter och synpunkter. Men de delar alla en frustration över hur samhället ser på dem, något som inte sällan påverkar hjälpinsatserna de får.
– Antingen ses man som dum i huvudet eller så förväntas man klara sig själv, säger Veronika Wallin.
– Om jag får ny personal hemma så blir jag tokig om de gör allt åt mig. Det finns ingen tid för dem att låta mig göra saker själv eftersom de vill bli klara på en sekund, medan det kanske tar en minut för mig, fortsätter Charlie Moberg.
– Och vi förväntas sitta i vår lilla gruppbostad och vara tacksamma, säger Veronica.
Vem är normal?
Att ge röst åt de som annars inte hörs är grundläggande med Se oss!. De som folk annars pratar över huvudet på tar ordet, och ingen annan vet bättre än de själva hur deras liv ser ut.
– De som spelar är experterna, som Nanna Castillo utrycker det.
Till syvende och sist handlar det om synen på vem och vad som är ”normalt”, förklarar Thomas Kjellberg
– Vem är handikappad egentligen? Vad är det som säger att ni som sitter där i publiken är normala? Och hur många ser mig som en tillgång i stället för en belastning?
