Vargtimmen

Han har kallats musikaliskt underbarn och har på bara några år gått från att vara kultförklarad indieartist till hyllad popstjärna. ETC har träffat albumaktuelle Patrick Wolf.

Vi möts några timmar innan han ska hålla en konsert på ett utsålt Debaser i Stockholm. Han kommer precis från slutredigeringen av sin nya musikvideo och är trött och stressad, men slappnar av lite när vi sätter oss i logen och han fått ett glas vin.

Patricks nya skiva Lupercalia låter 80-talsinfluerad med sina arrangemang med saxofoner och syntar, men han har inte tänkt i termer av någon särskild epok.

– Jag växte upp med en far som spelade saxofon. För mig är instrumentet mer kopplat till jazz, bebop, punk och new wave-musik.

Utöver Lupercalia har Patrick Wolf tidigare gett ut en skiva som heter Lycanthropy. Det är ingen slump, berättar han.

– När jag var yngre träffade jag ett andemedium i Paris som sa att mitt djur är en varg. Jag är född i ett dubbelt måntecken och har alltid varit besatt av tanken att ha ett djur inuti sig, som kommer ut vid vissa tillfällen, till exempel under stress eller vid upphetsning. Jag har alltid trott att jag är hälften vilddjur, hälften människa.

Den förra skivan The Bachelor är en mörk och kraftfull historia medan Lupercalia känns mer hoppfull, vilket speglar sångarens sinnesstämning under produktionen. Har Patrick Wolf blivit gladare?

– The Bachelor innehöll en massa frågor och Lupercalia består mest av svar. När jag gör en skiva är det som en begravning för den perioden i mitt liv som jag skriver om. När jag skrev låtarna till The Bachelor trodde jag att jag aldrig skulle ha en relation eller bli förälskad igen och tyckte att jag hade misslyckats med kärleken. Under den period jag skrev Lupercalia blev jag förälskad, mer förstående och positiv och lärde mig vara nära någon igen. Jag brukade vara livrädd för det.

Musik för öppensinnade

En del fans blir förvånade när Patrick Wolf ger ut en skiva som har en allmänt positiv ton. Men han har ingen lust att leva upp till en bild av en plågad ung man med världens tyngd på sina axlar.

– Jag skrev nyligen en låt som heter Pelicans, som handlar om ”varför ska jag lida för att ni ska tycka om mig?” Det är motsatsen till allt jag gjort i mitt liv. Känner jag glädje så uttrycker jag det. Känner jag mig miserabel så uttrycker jag det. Jag gör musik för öppensinnade personer som upplever olika slags känslor, inte för folk som bara vill ha en sak i sina liv. De kan gå med i en sekt i stället.

Patrick har ofta sjungit om olika städer, till exempel Paris och London. På Lupercalia heter en låt kort och gott The City. Jag frågar om den handlar om någon särskild stad.

– Den handlar mer om det ekonomiska klimatet. Folk som säger att de arbetar i ”the City” i London jobbar ofta i finansbranschen. Jag blev intresserad av upproren som plötsligt uppstod mot denna marknad. Låten är delvis en kärlekssång som säger ”jag ska inte låta pengar förstöra vår kärlek till varandra”, men jag tänker heller inte låta den ekonomiska krisen förstöra min kärlek till livet.

Hämtar styrka i musiken

På mindre än ett decennium har Patrick Wolf gått från att vara en kultförklarad indieartist till att bli en hyllad popikon. Finns det tillfällen då han frågar sig själv om det han gör fortfarande är vad han vill?

– Jag har alltid velat ha en publik till det jag gör, vare sig det är tre eller 3000 personer. Ibland har jag fått uppmärksamhet för annat än musiken, till exempel för att ha varit ”den som är helt galen på scenen” eller för att vara 193 centimeter lång med rött hår. Det gillar jag inte, och har hanterat det genom att gömma mig. Men jag gör inte det längre. De som kommer på konserterna, lyssnar på musiken och läser låttexterna är min publik, och det är vikigare att vara ärlig mot dem än att bry sig om vad media tycker.

Många hämtar styrka i Patrick Wolfs musik och texter, i synnerhet folk inom htbq-communityt (homo-, bi-, trans-, queer-). Han får ofta brev från folk som vågat ta steget att komma ut eller som bestämt sig för att leva tillsammans med någon.

– Det gör mig väldigt stolt. Jag har spelat på min första pridefestival i år och det kändes fint. Jag ser mig inte som en ”gay singer-songwriter” på samma sätt som jag inte ser mig som en folkmusik- eller popartist. Jag har alltid protesterat mot genreuppdelning och att bli kategoriserad, marginaliserad och satt i fack. Men jag känner ett stort ansvar inför pojken som blev mobbad, den unge Patrick som trakasserades för att han var gay, feminin och såg ut som han gjorde. Jag tänker alltid på den ungen i publiken.

Som ung skolpojke hämtade Patrick styrka i musiken .

– När jag var 13-14 behövde jag Debbie Harry och Poly Styrene för att ta mig igenom skoldagen. Jag gick inte på matten utan brukade låsa in mig på toaletten och lyssna på X-Ray Spex. Jag vet att några av mina låtar gör samma sak för andra, och det får mig att känna att de som säger åt mig att sakta ner kan dra åt helvete. Jag ska inte sakta ner, jag håller precis på att värma upp!

Misshandlades på konsert

Patrick Wolf har själv blivit utsatt för våld. En uppmärksammad händelse inträffade på en Madonnakonsert 2008, när han misshandlades av säkerhetsvakter efter att ha hånglat med sin pojkvän. Men han blir irriterad över den uppståndelse det väckte.

– Säkerhetsvakterna kan fortfarande inte hantera en situation där två killar kysser varandra. De sade till oss att det var ”ett familjearrangemang” – men det här ju min familj, så lägg av! Men det här är bara ett exempel, och det råkade vara en journalist där. Jag blir utsatt för våld hela tiden. Om jag håller min blivande makes hand skriker folk åt oss eller kastar saker. Det finns så många som inte har en susning om vad som händer i den verkliga världen, att sådant här faktiskt händer.