Laddat möte mellan människa och maskin

SVT:s nya dramaserie Äkta människor ställer viktiga frågor om relationen mellan människa och maskin. Men skaparna har gjort det lite väl lätt för sig och ibland blir berättelsen onödigt konventionell.

Som science fiction-fan är det bara att applådera SVT för att de satsar på en serie om androider som i en parallell verklighet tagit plats i samhället som arbetare, tjänare och till och med partners.

I Äkta människor, som har premiär på söndag, får vi följa människor och robotar, som här kallas hubotar, som försöker få vardagen att fungera tillsammans. Hubotarna är skapade till tjänare, men en grupp självmedvetna androider som vägrar låta underkasta sig människornas vilja har flytt och vägrar låta sig förslavas igen.

De två första avsnitten bjuder på lite av varje: drama, action, komedi och naket. När den är som bäst är Äkta människor en folkhemsversion av filmen Blade Runner. Ibland känns den bara som ett typiskt svennigt SVT-drama.

Äkta människor ställer dock, med både sina brister och förtjänster, relevanta frågor om relationen mellan människor och maskiner, nyttjande, utnyttjande, normer, klass och moral.

En fråga som alltid inställer sig när androider skildras i populärkulturen är: ”Går de att ligga med?” Sexualiseringen av maskiner har funnits i princip så länge som robotar skildrats i litteratur och på film. Ett exempel är Fritz Langs klassiska film Metropolis från 1927 där androiden Maria förvrider huvudet på strejkande fabriksarbetare. I Äkta människor dröjer det inte länge innan vi får reda på hur det ligger till här, eftersom det har vuxit fram en marknad med bordelliknande verksamheter där människomän köper sex av robotkvinnor.

Bra science fiction problematiserar ofta samtida fenomen samtidigt som den ställer frågor om vår relation till teknologisk utveckling. SVT:s serie gör en del av detta, samtidigt som den i andra avseenden är hopplöst konventionell. Könsrollerna är mycket traditionella i det samhälle som målas upp i Äkta människor; till exempel är det män som köper ”tjänster” av sexrobotar, medan kvinnor inleder relationer med hushålls- och träningsrobotarna.

Eftersom serien utspelar sig i en parallell nutid kan sakernas tillstånd förklaras med att de är en skildring av vår samtid. Men det känns som att seriens skapare gör det lite väl lätt för sig, eller helt enkelt inte har tänkt närmare på saken.

Under 80-talets mer eller mindre psykotiska yuppieboom frodades visionerna om mänskliga robotar som ställde upp på precis allt. I filmen Cherry 2000 från 1987 driver affärsmannen Sam Treadwells sorg över att hans hemmafrurobot med samma namn som filmen (han har inte ens gett henne ett riktigt namn) kraschat honom ut i det livsfarliga ödelandet utanför staden för att hitta en exakt likadan modell. Det enda minnesvärda i denna film är Melanie Griffiths gestaltning av en (mänsklig) stenhård bodyguard, som Sam förstås inser att han är kär i egentligen i filmens slutminuter.

Gemensamt för många berättelser i denna genre är att de spelar på rädslan för att robotar en vacker dag kommer att ta över – inte bara i fabrikerna utan även i hemmen och som relationspartners. Den dystopiska ultravåldsamma klassikern Hardware från 1990 slår an just dessa strängar; där löper den mordiska roboten Mark 13, som skapats i befolkningskontrollsyfte, amok i en lägenhet efter att den hittats i ett radioaktivt ödeland och lagat sig själv med hushållsmaskiner. Symboliken kan inte bli mer tydlig.

Om vi nu har börjat umgås med robotar i så stor utsträckning att vi till och med inleder relationer med dem, vad gör det då oss till? Frågan har ställts av många, och besvarades kanske bäst av den feministiska filosofen Donna Haraway i essän A Cyborg Manifesto som skrevs 1985. Där beskriver Haraway hur barriärerna mellan mänskligt/omänskligt, naturligt/onaturligt, analogt/digitalt med mera har kollapsat och gjort oss alla till cyborger.

Enligt Haraway startade den här utvecklingen långt innan robotarna blev självmedvetna och människolika. Vårt samhälle är helt enkelt så genomsyrat av teknik att vi inte kan undvika att assimileras av den: Vi har redan blivit en korsning av människor och maskiner.