Känslosamt trots brist på skönsång

FILM: Les Misérables
Drama/musikal
Regi: Tom Hooper
Skådespelare: Hugh Jackman, Russell Crowe, Anne Hathaway, Amanda Seyfried, Sacha Baron Cohen, Helena Bonham Carter m.fl.

Publiken verkar aldrig tröttna på Victor Hugos storslagna epos Les Misérables – eller Samhällets olycksbarn som den också är känd som i Sverige – om klass, skuld, medmänsklighet och förlåtelse i ett Frankrike på gränsen till revolution. Denna gång är det Tom Hooper (The Kings Speech) som tagit sig an Hugos klassiska roman och gjort film av den. Boken har sedan den publicerades 1862 filmatiserats och satts upp som musikal ett otal gånger, med varierande resultat.

Hoopers version förhåller sig troget till originalhistorien och blir till sist riktigt gripande, den långa speltiden (2 timmar och 37 minuter) till trots. Filmen vilar inte på specialeffekter, även om datoranimationer förekommer flitigt i flera scener, utan på ett starkt låtmaterial och skådespelarnas egna sånginsatser. Ja de sjunger själva, utan överdubbning, och ibland låter det därefter. Men det som går förlorat i falsksång kompenseras av känslan som förmedlas. Sen finns det förstås de som är bättre sångare än genomsnittet. Anne Hathaways tolkning av Fantine, som bokstavligen hamnar i rännstenen när det kommer fram att hon har ett utomäktenskapligt barn, är hjärtskärande, och förmågan att sjunga och gråta samtidigt är imponerande. Om Russel Crowes insats verkar det råda delade meningar. Själv tycker jag att han gör bra ifrån sig som den principfaste polismannen Javert, som vill skipa rättvisa till varje pris och jagar Hugh Jackmans ex-con-turned-saint Jean Valjean land och rike runt i decennier. Crowe tar i ordentligt i sina många sångnummer, och framstår förvisso som ganska stel, men det passar Javerts karaktär.

Helena Bonham Carter har däremot spelat i så många Tim Burton-filmer att jag nästan inbillar mig att det är han som har regisserat Les Miserables när hon dyker upp. Hon agerar precis som i Burtons filmer och den största skillnaden är att det denna gång är Sasha Baron Cohen, och inte Johnny Depp, som snubblar runt i en lustig hatt tillsammans med henne.

Det sparas inte på vare sig revolutionsromantik, krut eller tårar i Les Misérables. Till sist tvingas jag acceptera att det bara går att värja sig mot ett visst mått av känslostormar och kapitulerar. Vid filmens slut snörvlas det således friskt i biosalongen.