Individualismen är en återvändsgränd

ETC har träffat Deportees Peder Stenberg och Anders Stenberg för att prata om individualism, att leva på öar och om att våga lita på lyssnaren.

Vad handlar er nya skiva Islands & Shores om?

Peder: Titeln blev någon slags utgångspunkt. Det är som om alla lever på en ö nu för tiden. Det finns ingen plats för gemenskap. Individualismen är som en återvändsgränd. Det finns brist på drömmar, stora drömmar, att tro på drömmar.

Låter politiskt.

Peder: Vi är i allra högsta grad politiska. På 90-talet var vi mer plakat-politiska. Nu har vi övergett det för något annat. Vi vill inte fostra. Vi har ingen utopi i våra texter, ingen lösning. Det är inte vår uppgift som konstnärer. Vi vill uppmuntra drömmare.

Vad vill ni säga med att det är en kvinna iklädd niqab på ert skivomslag?

Peder: Vi ville säga något om nuet. En visuell representation som säger nåt om världen. Det kan symbolisera både utanförskap och skönhet.

Det har skrivits en del om att Peder har mått psykiskt dåligt, om hans ångest, i intervjuer med bandet. Hur har ångesten påverkat skivan?

Peder: Det var en startpunkt. Jag var inte kreativ under den tiden utan snarare lamslagen, självömkande. Jag skrev dåligt när jag mådde dåligt. Att det är en bit av skivan betyder inte att jag ville skrika ut ”jag mår dåligt, därför är det viktigt”. Istället ville jag ta reda på vad det är som gör att folk mår dåligt. Jag vill lyfta upp det till en strukturell nivå.

Ångesten får stor plats i intervjuer, kan det bli ensidigt?

Anders: Det har fått oproportionerligt mycket utrymme. Det är en del av skivan, en pusselbit, men det är inte det som är skivan. Det finns mycket mer.

Berätta.

Anders: Vi har förändrats som band. Tidigare stod vi fyra killar i en replokal. Väldigt traditionellt. Det var som om vi var rädda för annat än det traditionella. Vi hade våra tydliga roller. Nu är vi fyra killar som står samlade runt en laptop.

Hur menar du?

Anders: Utgångspunkten har varit att om det låter bra i replokalen kanske det inte nödvändigtvis låter bra på skiva. Vi använder uttrycket ”radiolive”. Vi kan stå och spela skiten ur oss i en studio, men de som lyssnar ser inte hur vi svettas, hör inte hur det tjuter i våra öron när låten är slut. Det kan bli rätt tamt för lyssnarna.

Peder: Vi har sänkt vår gard. Tidigare var vi måna om att folk skulle förstå. Nu har vi varit mer ”lyssna, visst hör ni?”.

Anders: Vi vågar lita på lyssnaren. Det känns roligt att utmana lyssnaren och arrangemanget. Det finns en belöning i det, att inte göra allt så övertydligt. Vi har lämnat plats för lyssnaren.

Peder: Jag läste ett citat om att svartvita filmer lämnar mer plats till betraktarens fantasi, att man kan fylla i färgen själv. Det ligger något i det. Karin Winter