Hatad och älskad

I år är det hundra år sedan en av den svenska litteraturhistoriens mest älskade men också kanske mest kontroversiella författare dog. Strindbergåret 2012 firas över hela Sverige.

60 000 personer följde August Strindbergs sista färd till Norra kyrkogården 14 maj 1912. Under mer än 40 år hade han då varit en självklar centralgestalt i det litterära Sverige. En upphöjd författare och dramatiker, språklig förnyare och ständigt inblandad i kontroverser. Politiskt gick han från att vara vänsterradikal och motståndare till statskyrkans makt till att bli religiös på ålderns höst.

Hundraårsjubileet firas över hela Sverige, inte minst på teaterscenerna. Regissören och skådespelaren Thorsten Flinck har umgåtts med Strindberg sedan sjunde klass i högstadiet då han satte upp en version av pjäsen Paria.

– Jag känner mig väldigt besläktad med Strindberg eftersom han alltid skriver med den mentala gaspedalen i botten, säger han.

Tack vare den ”mentala gaspedalen” skulle Strindberg ha varit lika stor idag, tror Flinck.

– Väldigt få författare vågar ge fan i någon slags intellektuell gud och bara låta känslan, intuitionen, föra fram det skrivna ordet.

Strindberg gifte sig med starka, självständiga kvinnor men flera av hans texter, bland annat novellsamlingen Giftas II och essän Kvinnans underlägsenhet under mannen, har gjort att hans åsikter om kvinnor och jämställdhet har debatterats flitigt.

– Han var en kvinnoförsvarare, med andra ord en feminist, anser Thorsten Flinck.

Ebba Witt-Brattström, professor i litteraturvetenskap med genusinriktning, är en av många som inte håller med.

– Läs hans kvinnohatande artiklar, där talar han klarspråk. Han var absolut emot jämställdhet. I det var han faktiskt inte så typisk för sin tids upplysta män. Man kan jämföra med hans bekanta politikervänner, Karl Staaf eller Hjalmar Branting, som faktiskt gick med i en manlig stödförening för kvinnors rösträtt. Strindberg hade hellre låtit sig stekas levande än gjort det.

Utan Strindbergs dominans hade uppfattningen om vad som är stor svensk litteratur idag omfattat fler kvinnliga klassiker, tror Brattström.

– Samtida dramatikerkollegor, exempelvis Ann-Charlotte Leffler, Alfhild Agrell, Frida Steenhoff eller Victoria Benedictsson hade spelats samtidigt med Strindberg, vilket förstås hade gett en fullständigare bild av den svenska dramatikens guldålder under det moderna genombrottet.

Hur ser ditt förhållande till Strindberg ut?

– Jag älskar Strindberg. Hans blottande av paranoisk manlighet är riktigt intressant för en feminist. Det finns en generositet, eller snarare ett spill i hans texter som gör dem oemotståndliga för en texttolkare. Främst är han som dramatiker, där är han oöverträffad i svensk litteratur. Men jag intresserar mig också för hans tidiga motsvarighet till Knausgårds självbiografiska projekt. Strindbergs Min kamp består av Tjänstekvinnans son, En dåres försvarstal, Inferno, Legender och Ensam. Läs dem i den ordningen och världen är sig aldrig mera riktigt lik.

Lena Einhorn är redaktör för Om Strindberg, den maffiga antologi som kom ut förra året, och även författare till Siri, en roman om Strindbergs första hustru Siri von Essens liv. När hon först läste Olof Lagercrantz klassiska biografi över Strindberg såg hon bara en odräglig människa utan försonande drag.

– Men man kan både älska och hata Strindberg. Han är en odräglig person men en fantastisk författare, säger hon.

Vad har gjort Strindberg så stor?

– En kombination av en stor författare och en narcissistisk personlighet. Han tog stor plats men det i sig skulle inte räcka bortom den egna samtiden. Strindberg håller verkligen i längden.

Att Strindberg använde sig mycket av sitt privatliv är en stor del i varför han fortfarande är så aktuell, tror Lena Einhorn.

– Han använder sitt eget liv om stoff – modernt, ofiltrerat och nära, vilket får det att kännas väldigt mycket som här och nu. Den stilistiska distansen som kan infinna sig när man läser äldre texter uteblir.

Helena Gustavsson

Läs mer om årets aktiviteter på www.strindberg2012.se