Frihet och förtryck

Här finns inga homosexuella, säger president Ahmadinejad. Han kommer inte att uppskatta bioaktuella filmen Förbjuden kärlek av iransk-amerikanska Maryam Keshavarz.

För fyra år sedan var Irans president Ahmadinejad inbjuden att tala vid Columbia-universitetet i New York, och på en direkt fråga svarade han tvärsäkert:

– Vi har inga homosexuella i Iran!

Naturligtvis är det en lögn. Alla vet. Varje iranier. Speciellt landets miljoner homosexuella. Till och med Ahmadinejad. Alla utom svenska Migrationsverket, som haft grava problem att förstå teokratins förföljelse av den som ägnar sig åt samkönade relationer.

Inför valet 2009, det som har kommit att förknippas med en gryende och sedan brutalt krossad protestvåg, intervjuade SR-journalisten Cecilia Uddén en ung man, Mansour, strax efter att han blivit påkommen av den fruktade sedlighetspolisen med att ha gayporr i mobilen. Han tänkte inte lägga sin röst på Ahmadinejad.

– Han ignorerade oss och nu ignorerar jag honom.

Mansour var stridslysten, men mycket väl medveten om rådande ordning.

– Vi lever i den islamiska republiken, homosexualitet straffas med döden.

Vill inte göra manifest

Det är den fruktansvärda kontext som hela tiden utgör botten för iransk-amerikanska Maryam Keshavarz första långfilm, Förbjuden kärlek (på engelska: Circumstance). Två unga kvinnor blir kära. Därmed svävar de i påtaglig fara. Frihet kolliderar mot kontroll, mot en religiös och patriarkal överbyggnad som suger syret ur luften för tonåringarna Atefeh och Shireen. Varje smekning blir en protesthandling. Blickar kan revoltera.

Men när regissören intervjuas av ETC under Stockholms filmfestival skyr hon begreppet ”politisk film”. För begränsande, anser Keshavarz, nyss anländ från Los Angeles.

– Jag skulle inte gå på bio och se ett bildsatt manifest. Tråkigt! Men med det sagt: Varje film som görs är i någon mening politisk. Jag är däremot inte intresserad av att sända ut ett enskilt budskap, det finns inte någon sådan agenda. Jag vill snarare utforska hur en politisk struktur påverkar individ och familj. Mikroskalan.

Keshavarz hade gjort något helt annat idag om det inte vore för att film ändå kan ha sprängkraft.

– Politik var anledningen till att jag började med film, av ren ilska, mycket beroende på hur muslimer porträtterades efter 11 september. Mitt första uttryck var en dokumentär, The Color of Love (2004), som visar den positiva sidan av Iran genom att följa tre generationer och hur kärlek påverkas av teknologi. Men jag kände att jag ville gå djupare in i min kultur, min historia och mina egna familjeband. Det behövde bli en mer komplex bild.

Maryam Keshavarz säger att hon bär på en ”shit-kicker gene”, att hon helt enkelt inte kan låta bli att utforska hyckleriets smärtpunkter. ”Det sitter i mitt DNA.”
Bild: Linus Hallsénius

Starka band till Iran

Familjedynamik har en central plats i Förbjuden kärlek. Var drar en liberalt sinnad vuxengeneration gränsen för döttrars frihet? Själv kommer Keshavarz från en stor familj. Hennes föräldrar har nio syskon var, hon har sju. Hela sin uppväxt tillbringade hon somrarna i Iran. Dessutom gick hon andra klass där samt studerade ett år på universitetet.

– Att se alla dessa människor interagera, det var som en stor teater. Vissa tillhörde vänstern, andra tillhörde sedlighetspolisen. Jag kunde se hur personer gjorde karriär inom staten. Före detta missbrukare som helt plötsligt klättrade uppför makthierarkin.

Atefehs bror gör i filmen exakt en sådan resa.

Det var en dubbel känsla att återvända till Iran, minns Keshavarz, vars föräldrar migrerade till USA redan på 60-talet.

– Jag är en del av kulturen men befinner mig samtidigt på utsidan, har ett annat perspektiv. Min upplevelse av förtrycket är begränsad, det är givetvis annorlunda när du kan lämna landet. Det gav mig en intensiv känsla av skuld, speciellt under kriget mot Irak. Jag bodde i New York nio månader per år, medan min iranska familj hela tiden tvingades leva i en krigszon. Samtidigt gjorde det att jag verkligen försökte läsa av stämningar, jag ville förstå.

Hon noterade kontrollsamhällets små och stora absurditeter.

– Bara en sådan sak som att det, på grund av kriget, var förbjudet att bära färgglada kläder. Min kusin ville ha röda strumpor som Michael Jackson. Han blev relegerad från sin skola.

Orolig för sin familj

Helt säkert kommer regimens kulturgranskande funktioner inte att uppskatta Förbjuden kärlek (som spelades in i Libanon, inte i Teheran).

– Jag kommer alltid att kunna åka till Iran igen, men frågan är väl om jag kommer att kunna lämna… Jag vet inte. Egentligen är jag mer orolig för min familj. Det finns en godtycklighet, vissa filmskapare grips först flera år efter att de gjort något kritiskt. Det är så ett terrorstyre utövar makt.

Ännu har hon inte fått några reaktioner från den iranska publiken (”distributören är strikt och söker av internet”). Men snart släpps filmen som dvd. Redan har många exiliranier sett den.

– När vi visade den i Los Angeles utbröt ett gigantiskt bråk. En kvinna hävdade att bilden av Iran är felaktig och orättvis. Medan en man tyckte raka motsatsen. Jag tycker att det var intressent, den här idén att en enda film ska representera en hel nation och tillhörande kultur. Jag menar, vad representerar USA? Scorseses filmer?

Exil gör människor känsligare.

– Absolut. Uppfattningen om hemlandet blir låst, som om tiden stannat. Men samtidigt fortsätter all kultur att utvecklas. Det är det vackra med kultur. I diasporan har jag mött vissa väldigt konservativa, som blivit rasande över att filmen exponerar homosexualitet hos muslimska kvinnor.

– Min film är konst, ingen politisk handling. Det är inte min roll.

”Iranska kvinnor är överlevare”

Det sägs att säkraste sättet att repellera amerikansk biopublik – utom möjligen inbitna cineaster – är att påtvinga den textning. Inte bara en fördom. Maryam Keshavarz har valt att spela in sin film på persiska. Det försvårade finansieringen betydligt, men att använda engelska var aldrig ett alternativ.

– Så mycket av filmen handlar om spelet mellan kulturer.

Förbjuden kärlek – som vann publikens pris vid årets Sundance – är en visuell upplevelse, både storslagen och intimt sensuell, där bilder snarare än dialog kommunicerar motsättningen mellan frihetslängtan och kvävande instängdhet. Under två år arbetade Keshavarz tillsammans med fotografen Brian Rigney Hubbard innan de började spela in.

– Tystnaden ger publiken utrymme. Miljöerna talar för sig själva. Det finns en scen där flickorna vill bada, men de får inte. Samtidigt serveras män i minispeedos thé av en kvinna i slöja. Vad mer behöver sägas om iransk dubbelmoral?

Keshavarz förklarar att hon har en ”shit-kicker gene”, en medfödd och fostrad fallenhet för att våga konfrontera svåra, känsliga ämnen.

– I min familj lär vi oss att hela tiden ifrågasätta. Vi kan inte hjälpa det! Och iranska kvinnor är så starka. De är överlevare, de hittar utrymme åt sig själva. Den sortens kvinnor har jag vuxit upp med.