Fascinerad av monster

Industrin kring mass- och seriemördare och sektledare som Charles Manson omsätter miljontals kronor varje år. Handelsprofessor Micael Dahlén försöker förstå varför i boken Monster.

Micael Dahléns förra bok Nextopia handlade om det så kallade förväntningssamhället och hur människor ständigt strävar efter ”det nästa”. Med sin nya bok Monster (Volante) tar han in på ett helt nytt spår; han har intervjuat fem människor som har gjort det mest förbjudna, nämligen tagit andra människors liv – och som har blivit kända på kuppen. Varför bytte han spår?

Jag träffar Micael Dahlén i hans arbetsrum på Handelshögskolan i Stockholm för att få reda på vad som får en professor i ekonomi att forska om, och intervjua, mördare.

– Det här projektet började jag med innan Nextopia, som blev en utflykt, ett viktigt uppehåll från arbetet med Monster, säger Micael.

– Jag ville skriva någonting där anslaget var mer likt det i Nextopia, mer av en samhällsbetraktelse, men ställdes inför många jobbiga frågor. Det är förmodligen lätt att räkna ut vad människor tjänar på uppmärksamheten kring mord och mördar. Men kostnaderna? Det är människor som dör och anhörigas liv som berörs. Det blev för jobbigt under en period. Efter Nextopia beslutade jag mig för att göra färdigt boken för att komma till ett avslut.

Vad tror du att din egen fascination för de här mördarna och deras dåd bottnar i?

– Jag tror att jag är ett exempel på vad som skulle kunna hända i princip vem som helst. Om man väl börjar gräva under ytan är det svårt att sluta. Om man börjar titta på alla specialgrupper på interner, alla hemsidor, det finns enormt mycket att konsumera, som med vilket intresse som helst. Men så inser jag också att jag har en personlighet som gör att jag är benägen att bli manisk och det tog sig tydligt uttryck här. Jag har nog inte riktigt konfronterats med det mörker jag har i mig.

Men är det inte en sak att utforska mörkret i sig själv och en annan att förhålla sig till de vederstyggligheter som människorna du skriver om har utfört? Det måste väl finnas en barriär emellan?

– Ja absolut. Men gråskalan har blivit mycket djupare för mig i det här arbetet. Det är extremt få människor som mördar, och förhoppningen är förstås att det kommer att fortsätta vara så. Men vi tar ändå del av det i större utsträckning än jag trodde. Och den paradoxen fascinerar mig – hur vi alla kan samlas kring uppfattningen att det här bara inte får hända, men ändå dras vi till det och det byggs upp industrier kring det. Det finns ett slags belöningssystem inbyggt i det här.

Du bidrar själv till att ge de här personerna mer uppmärksamhet och bekräftelse i och med din bok. Är det verkligen bra?

– Jag vacklar lite kring detta. Å ena sidan vill jag få människor att tänka till om den industri som finns, i fall den kan påverka vårt sätt att tänka och om vi i så fall borde göra någonting år det. Å andra sidan vill jag få så många som möjligt att läsa boken för att någonstans i mitten börja fundera över varför de är så fascinerade. Jag vill vara något av en trojansk häst.

Du måste ha varit mitt uppe i slutförandet av Monster när terrordåden inträffade i Norge. Tror du att Anders Behring Breivik kommer att bli en av de mytomspunna mördare du beskriver?

– Jag drabbades av samma stora knytnävsslag som alla andra när det hände. Jag trodde aldrig att något sådant skulle kunna inträffa. Sedan reagerade jag igen och tänkte att efter det jag har varit med om så borde jag vara bättre rustad och förstå att det kan hända, och borde också kunna hantera känslorna. Men det skvallrar om att man aldrig kan bli riktigt luttrad inför något sådant. Och så tänkte jag att här kanske vi ändå har gränsen för min bok. Jag har träffat människor som har gjort fruktansvärda saker, men det här är flera steg värre. Och tanken på att folk ändå dras till honom… När jag var i Norge bara någon månad efter dådet stod det i tidningarna att mängder av brev hade börjat komma in till Anders Breivik.

Var det någon situation som var riktigt otäck i arbetet med boken?

– Ja. Dels det första mötet med Peter Lundin. Vi satt i ett litet besöksrum med vakter utanför men det var ljudisolerat och ingen kunde se vad vi gjorde. Jag slogs av insikten att den här mannen har mitt liv i sina händer och skulle kunna ha ihjäl mig innan någon hann reagera. Det var en av de första gångerna som jag kände mig riktigt liten och jag kunde känna rent fysiskt hur jag blev darrig i knäna. Sen var det en väldigt märklig upplevelse att sitta ner med Charles Manson som är en sådan enormt intensiv person och har haft många år på sig att verkligen bli den Jesus Kristus som han är så övertygad om att han är.

I Monster skriver du om ”mansonomics” – seriemördaren som populärkulturellt fenomen och ekonomisk faktor. Har du som handelsprofessor någon teori kring hur något sådant kan uppstå och vad det fyller för funktion?

– När jag var i Hollywood sa folk saker som ”This is the most bankable thing!”. Det handlar mindre om att sticka ut och mer om att de inte klarar sig utan det. Det finns så många plattformar för att synas och höras nu att man måste ta i från tårna för att märkas. Mord är fortfarande det som bäst lyckas fånga människors uppmärksamhet – och vi frossar i det för att vi kan. Vi kan följa skolskjutningar och biljakter på mördare i realtid. Industrierna kring det här byggs för att det omsätter så mycket pengar.

Det kanske inte bara har blivigt billigare att konsumera utan även att producera? Vem som helst kan trycka upp Mansontröjor via en sajt på internet.

– Ja, det är väldigt tacksamt om man pratar om varumärken. Du kan inte trycka upp och sälja tröjor med vilket varumärke som helst, till exempel Apple, men Charles Manson eller Issei Sagawa finns det ingen som har copyright på. Och det är varumärken som folk omedelbart känner igen och tycker är coolt. Och det kan vem som helst casha in på.