Konst som inte fungerar

Vanja Hermele har på uppdrag av Konstnärernas Riksorganisation (KRO) och Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare (KIF) undersökt hur det står till med jämställdheten inom konstvärlden. Resultatet är inte särskilt upplyftande för de kvinnliga konstnärerna.

Det är männen som dominerar på de prestigefyllda positionerna, det är männens konst som visas i de stora salarna och det är männen som får de högsta ersättningarna när de säljer sina verk.
– Konstvärlden är uppbyggd av triangelhierarkier; män i toppen och många kvinnor i botten. Det återspeglar sig på flera områden; många fler kvinnor utbildar sig till konstnärer, men det märks inte i antalet kvinnliga professorer, för att ta ett exempel, säger hon.
Andra exempel har direkta konsekvenser för plånboken. Den individuella visningsersättningen, konstvärldens motsvarighet till STIM, baseras på förväntad publik. Den går till konstnärer vars konst finns i det offentliga. 61 procent kvinnor får den lägsta ersättningen på upp till 4 999 kronor medan 71 procent män får den högsta på max 40 000 kronor. Inkomstgarantierna, som ger lön på livstid, går också företrädesvis till män och snittpriset för konst – även inom samma genre – är lägre för kvinnor än för män.

Gömmer sig bakom kvalitet
Enligt Hermele diskrimineras kvinnor på alla nivåer, inte bara ekonomiskt.
– Det främsta utsållningsverktyget är begreppet ”konstnärlig kvalitet” – det är konstens carte blanche – alla skriver under på att jämställdhet är viktigt men när det verkligen gäller väljer man att gömma sig bakom ordet ”kvalitet”. Vad som anses vara kvalitet är färgat av den rådande maktordningen som inbegriper kön, klass och etnicitet. Det är ett politiskt laddat ord, men används som om det vore neutralt och oproblematiskt. Den vita, heterosexuella medelklassmannen är normen, alla andra är på något sätt avvikande – kanske bra – men aldrig bara ”kvalitet”, säger hon.
Hon tar exemplet Doris Lessing som fick Nobelpriset i litteratur och kallades den kvinnliga erfarenhetens epiker. När Harold Pinter fick samma pris, en författare som knappt skriver om kvinnor, så motiverades det med att han ”blottställer den mänskliga existensen”. Fenomenet går igen inom bild- och formkonsten.
– Det är ett manligt privilegium att slippa sin egen könsstereotyp.

”Oerhört kontroversiell”
Studien kritiseras i SvD av Statens konstråd, vars pressansvarige menar att kritiken av Konstrådet bygger på ett dåligt statistiskt underlag.
Vad säger du om det?
– Det är en intressant invändning eftersom Konstrådet inte ens får någon kritik i boken. Staten, det vill säga vi skattebetalare, äger ett stort antal konstkollektioner. Jag blev nyfiken på hur det såg ut i dem, särskilt i maktens korridorer. Men det rör sig om tusentals osorterade verk, det skulle vara omöjligt att ta reda på könsfördelningen av till exempel Riksdagens konst. Det är ett problem i sig att det är så. Statens konstråd rekommenderade mig att istället titta på de tre senaste konstkollektionerna. Det gjorde jag, fann en snedfördelning, och drog slutsatsen att det inte är givet att nya konstkollektioner är jämställda. Att rådet reagerar så starkt mot en så försiktigt formulerad slutsats tyder på att jämställdhetsfrågan fortfarande är oerhört kontroversiell.
Moderna museets företrädare framhåller i samma tidning som svar på din studie att du inte räknat alla kvinnor som ställts ut.
– Ja, det är min favoritkritik. De kan inte argumentera emot mina resultat, tvärtom håller de med mig om att det i stora salen visats nästan uteslutande manliga konstnärer – men betonar att det finns kvinnor på andra platser på museet. Och det är ju precis det som min undersökning visar: att kvinnor får vara lovande i de mindre utställningsformaten medan män självklart får plats i finrummen. Att osynliggöra ojämställdhetsnivån genom att räkna ihop stora utställningar med små är en klassiker i jämställdhetsdebatten, säger Vanja Hermele.

Inte sämre förr
Det finns en utbredd uppfattning om att jämställdheten redan är uppnådd. Eller i alla fall på väg att uppnås, nästan av sig själv. Enligt Vanja Hermele är den uppfattningen bara ytterligare ett argument för att slippa ta ansvar.
– Utvecklingen går framåt men också tillbaka. Det är en modernistisk idé att allt rullar på och hela tiden blir bättre. Det är en myt att det var sämre förr. På 1800-talet fanns till exempel omkring 1 000 verksamma kvinnliga konstnärer i Sverige som tidvis tog stor plats i offentligheten. Men i konstnärslexikon från 1950-talet finns bara två eller tre kvinnor omnämnda, säger hon.
Någonstans på vägen försvann kvinnorna. Den konspiratoriskt lagde kan säkert se ett samband mellan osynliggörandet av kvinnor och de framgångar kvinnor rönte politiskt under samma tid, menar hon.

Många bortförklaringar
Studien blottlägger ett antal tankemönster som enligt Vanja Hermele hindrar kvinnor än idag att vara konstnärer på samma villkor som män.
– Den tristaste insikten är att nästan alla argument man stöter på i debatten egentligen bara är bortförklaringar för att rationalisera ett orättvist system. Ditt kön avgör din lön, och det är ett generellt karriärhinder att vara kvinna. Så är det bara.
Hur kan konstlivet bli mer jämställt?
– Det viktigaste är att börja räkna och sortera statistiken så att hierarkierna blir tydliga. Man måste fråga sig var kvinnorna finns. Att det finns fler kvinnliga konstnärer än män betyder inte att konsten är jämställd, det gör det bara än mer deprimerande att toppositionerna domineras av män.

Karin Holmberg