Jonas Inde fegar ur

BOKRECENSION

KKM

Bok av Jonas Inde

Vertigo

Texter på avgrundens rand, så brukar Vertigo kittla när förlaget beskriver sin utgivning. Nu stämmer det nästan. Jonas Inde har skrivit en kortroman – tydligen ett preludium till ett mer omfattande, kommande verk – som inte ens balanserar över avgrunden, utan med god marginal har tagit klivet ut. Fritt fall. Längre och längre ner i mörkret. Kvalitativt sett.

KKM kunde ha varit en viktig pamflett om en ung, våldsam man som utövar makt:

”Jag är inte arg. Jag är mordisk. Du ska inte kränka mig för då mördar jag mig.”

Tio år efter 11/9 och bara månader efter Utøya finns det all anledning att, även skönlitterärt, studera den aggressivt utåtagerande mannen som samhällsfenomen. Han som väljer destruktivitet för att han anser sig vara tvungen. Han som väljer det hypermaskulina för att varje tillstymmelse till femininitet är ett svaghetstecken. Han som väljer fel men alltid kommer att tycka att han och ingen annan har rätt.

Jonas Inde kunde möjligen ha formulerat något skarpsint och relevant, varför inte en svensk hybrid mellan Fight Club och Susan Faludis briljanta Ställd – förräderiet mot mannen. Han placerar sig istället i rännan som löper mellan, på ett ungefär, American Psycho (om den berövades alla undertexter) och flåsbuskis.

Miniromanens manliga stjärna blir mejldumpad:

”Hon kränkte mig. Hon gick över mina gränser, långt över mina gränser.”

Han omsätter besvikelsen i att våldta, mörda och slutligen tillaga henne till Bolognese.

”Det blev en blodig och kladdig upptäcktsresa med slaktarkniven, men till sist fick jag ändå loss ett litet muskelstycke från Emelies kropp.”

Han särskiljer sin identitet från det oändliga pärlbandet med manliga förövare genom att lämna sin signatur på brottsplatserna. KKM. Känslig. Kärleksfull. Mördare.

”Det fina med mig är ju att jag både är känslig och aggressiv, både maskulin och sårbar.”

Det är en provokation, givetvis. Att skildra något så oerhört att läsaren upplever intensivt obehag. (Det lyckas.) För att vara på säkra sidan levererar Jonas Inde ett crescendo som staplar pedofili, barnadråp och andra vanartigheter i pölen där sexualitet och våld möts.

Det kan inte bli äckligare.

Heller inte löjligare.

Jag skulle gärna ha studerat denna psykopat på riktigt, men nu är det distanserat, skymt av infantila skämt, som om Robert Gustafsson fått fria händer att tolka en makt- och kontrollmotiverad, kvinnohatande seriemördare.

Det är väldigt synd. Och, faktiskt, inte så lite fegt.