Ena dagen svärs Donald Trump in som president, andra dagen omfamnar en svensk moderatledare Jimmie Åkesson. Trump sänder nu en högerpopulistisk chockvåg genom USA och världen och ger ny energi till högerextrema krafter, inte minst i Europa.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Men istället för att bli uppgiven går det att fråga sig följande: Vilka är fördelarna med att Trump kommit till makten i världens mäktigaste nation?
Det var när jag häromdagen läste en helt underbar intervju i The Guardian med musiklegenden Brian Eno som perspektiven vände en smula. I förbigående berättar Eno där att hela hans släkt alltid varit brevbärare (allt intressant kommer, som vanligt, från arbetarklassen) och att hans föräldrar undrade om inte den mycket framgångsrike sonen någon dag skulle slå sig till ro och skaffa sig ett riktigt jobb? På posten … Eno berättar skrattande. Men så får han frågan om han fortfarande vill kalla sig optimist, efter Brexit och efter Trump, och då vänder han på hela frågan:
”Hur skulle det vara att tänka på ett annat sätt? Det här är faktiskt slutet på en lång period av förfall. Vi har befunnit oss i nedgång i ungefär 40 års tid, ända sedan Thatcher, Reagan och Ayn Rand-smittan spred sig genom den politiska klassen, och kanske har vi nu nått botten. Min känsla inför Brexit var inte ilska mot någon annan, det var ilska mot mig själv för att jag inte hade insett vad som pågick. Jag trodde att allt det där Ukip-folket och Nationella fronten-folket befann sig i en liten bubbla. Sedan tänkte jag: Helvete, det var vi, vi befann oss i en bubbla, men vi märkte det inte. En revolution var på gång och vi fattade det inte eftersom vi inte stod för revolutionen. Vi trodde att vi skulle vara revolutionen.”
Eno säger sedan att han börjat tänka att han är glad över att Trump vann och över Brexit eftersom det kan ge vänstern en avgörande spark i arslet.
”Föreställ er bara att Hillary hade vunnit och vi hade haft business as usual, hela strukturen hon ärvt, hela mytologin kring Clinton-familjen. Jag vet inte om det är en framtid som jag hade önskat mig. Nu, med Trump, finns det utsikter till en verklig krasch, en chans att tänka nytt.”
Jag tar till mig det där. Kanske för att trösta mig inför mörkret som faller, men också för att det verkligen är en mer produktiv syn på saker och ting. Och faktiskt: De massprotester som nu går genom USA och världen mot Trumps högerpopulistiska nationalism vittnar om att massor av människor på allvar har vaknat till.
I USA kan i bästa fall dessa energier påverka det demokratiska partiet i riktning vänsterut. En bubbla har spruckit. Och den bubblans väggar bestod av de skimrande naiva idéer om globalisering (kapitalism) och marknadstänkande som europeisk socialdemokrati och amerikanska demokrater svalt med hull och hår sedan ett kvartssekel tillbaka.
Med Trumps seger har också klassfrågan kommit i centrum mycket starkare än tidigare. Hösten 2016 såg vi mer reportage i västliga medier än någonsin om fattiga och arbetslösa i USA och mer sades om de enorma klassklyftorna än kanske någonsin tidigare. I europeisk debatt håller den där naiva marknadsliberala bubblan – där de socialdemokratiska partiledningarna också levat – på att spricka upp i spåren av Trumps seger.
Plötsligt skriver Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg ut ett ord som ”eliter” och anklagas då för att falla in i ett populistiskt språkbruk, trots att han bara visade tecken på att försöka se ut genom en bubbla.
Trump är en äkta högerpopulist. Det innebär att han ger sig själv ett genomfalskt mandat att tala också för fattiga och för arbetarklassen i USA, trots att han själv är miljardär och är de översta skiktens politiske tjänare. Men många amerikaner, och lika många européer, är uppenbarligen så svältfödda på att få höra något uppifrån maktens höjder som tycks tala om dem att de lyssnar andäktigt. Och går på retoriken.
Varför?
Därför att de inte fått höra sådana ord från demokraterna, eller från europeisk socialdemokrati, på årtionden. Varför har demokrater och socialdemokrater till exempel aldrig vågat ifrågasätta några av välsignelserna med absolut frihandel?
Jo, Bernie Sanders vågade det. Men han avfärdades av exempelvis ledande svenska socialdemokrater som enbart en störande vänsterpopulist som hotade Clintons rättmätiga seger.
Mörkret sänker sig. Det är natt klockan tolv på dagen. Men vi har ingen annan värld än denna att starta ifrån. Jag förstår hur Brian Eno tänker. Högerpopulismen skrämmer. Men dess framgångar visar också att något, inte allt, men något, har varit avgörande fel med hela vänsterns verklighetsbild.
