Ledare. Jenny Bengtsson.

2017-08-07 03:00
Bild: Steve Helber/AP/TT

Vi måste ta avstånd från avståndstagandet

Avståndstaganden är det nya politiska medlet och spelet – det skrämmer mig. De är en politisk quick fix som skapar avstånd mellan folket och politiken.

Att ta avstånd är det nya svarta.

Det både krävs avståndstagande och tas avstånd från det ena och det andra. Det verkar som om det i dagens politiska klimat är en nödvändighet att det alltid måste tas avstånd från något av någon.

För någon vecka sedan talade Donald Trump inför 40 000 amerikanska scouter. Trump, som Trump är, kunde inte annat än att gå loss i ett politiskt tal. Han attackerade sina favorithatobjekt fejkmedierna och sjukvårdsreformen Obamacare och uppmuntrade de lyssnande barnen att bua åt såväl Hillary Clinton som Barack Obama.

Trumps tal tvingade scouttoppen Michael Surbaugh att ta avstånd från de uttalanden som presidenten gjort. Surbaugh beklagade att mötet förvandlats till en politisk plattform för Trump i stället för att vara en scoutangelägenhet och bad om ursäkt till de som tagit illa upp. I detta fall var målet just att skapa avstånd till den pinsamme talaren. Lite som när alla skäms för den där dyngraka farbrorn som håller fyllekatastroftal på ett bröllop.

Det bet naturligtvis inte. Trump hyllade sig själv efter talet och hävdade att scouternas organisation också hyllade honom – som den bästa talaren organisationen någonsin sett. Detta föranleddde scouterna att, återigen, behöva ta avstånd från presidentens uttalande. För något hyllande av honom, ja det hade helt enkelt aldrig skett.

Ungefär samtidigt, men i Mexiko, fick regeringsrepresentanter ta avstånd från samma president, sedan han hävdat att Mexikos president Enrique Peña Nieto ringt och berömt Trump för hanteringen av gränsen mellan de båda länderna. Det hade, inte heller det, hänt på riktigt.

Men det här ska inte handla om Trump, utan om att ta avstånd. Det har blivit det nya enkla maktmedlet. Det kan användas på många olika sätt:

För smutskastning.

För rentvättning.

Ibland för båda – och ofta för att skapa dimridåer som i sin tur bara skapar avstånd mellan politiken och verkligheten.

Exemplen ovan är sådana där det gäller för någon eller några att rädda sitt anseende och rykte mot meningsmotståndare. Att ta avstånd från Trump är ändå rätt lätt för de flesta tänkande människor.

Andra avståndstaganden är mer luriga. De har blivit ett sätt att komma undan ett pinsamt och potentiellt farligt politiskt läge samtidigt som de blivit ett sätt att, så att säga, bakvägen angripa politiska motståndare.

Ett färskt exempel är när Adam Davidsson, styrelseledamot i Kristdemokraternas Ungdomsförbund, KDU, nyligen twittrade om den ”perversa veckan”. Det var alltså Prideveckan han åsyftade. Ordföranden för KDU fick ta avstånd från det uttalandet. Här gällde det att rädda det (lilla) förtroende och stöd som Kristdemokraterna ändå har kvar och samtidigt få bort fokus från KD:s övriga reaktionära politik.

Att kräva avståndstagande i smutskastningssyfte är vardagsmat för en del. Ta till exempel olika muslimska föreningar och företrädare, som vid varje tillfälle när någon galning från valfritt land i Mellanöstern gjort något, blir uppringda av diverse journalister och tillfrågade om de tar avstånd. Från vad? Extremister som är eller inte är muslimer. Bara för att.

Och åt andra hållet kan avståndstaganden användas för att rentvätta ett anseende. Jimmie Åkesson har blivit avkrävd att ta avstånd från oräkneliga rasistiska uttalanden av sverigedemokrater runt om i landet. När någon sagt eller gjort något rasistiskt, eller brottsligt för den delen – det verkar vara rätt vanligt inom SD – så ska Åkesson vara där och ta avstånd och förklara att det inte alls är partiets linje, ideologi eller mening.

Att det bara är fristående tokar som sagt eller gjort fel och att SD absolut inte står för det. Genom att bjuda in Åkesson och ge honom möjlighet att ta avstånd döljer man sakta men säkert verkligheten, att SD är ett kriminellt och rasistiskt parti.

Exemplen här ovan skulle kunna vara många fler.

Avståndstaganden är det nya politiska medlet och spelet – och det skrämmer mig. De är en politisk quick fix som skapar avstånd mellan folket och politiken. Tvärtom vad som behövs.

I dag har vi alldeles för många avståndstaganden. Och alldeles för få raka besked.

Jenny Bengtsson
Jenny Bengtsson 

Fackligt aktiv i Hotell- och restaurangfacket.

Skriver ledare i Dagens ETC varje lördag.

Finns på Twitter som @klasskamp.