Ledare. Jenny Bengtsson.

2017-10-21 03:00

Vi måste dra ut alla våldtäktsmän i ljuset

Jenny Bengtsson om #metoo: ”Det har förklarats krig mot män som våldtar och begår sexuella övergrepp. I brist på annat. I brist på ett rättssystem som fungerar ordentligt.” 

I ett samtal med en man glider ämnet över på feminism och mäns våld mot kvinnor. Han tittar på mig med någon form av medhållssökande min och konstaterar att sådan där feminism som ”hatar alla män” och ser alla män som våldtäktsmän, det är ingenting att ha. ”Sådana där radikala feminister skadar bara kampen.”

Den för jämställdhet då, givetvis. Jag försöker svara pedagogiskt att det inte handlar om att hata alla män utan att det handlar om strukturer, att kvinnor anses underställda män, att kvinnor inte får upprättelse och att det inte borde vara så. Han har sin uppfattning och ändrar sig inte, men vill däremot att jag talar om om det är någon som utsatt mig för något så att han kan åka och ”spöa honom”. Hämnd genom uppgörelse mellan män. En manlig lösning – på ett manligt problem.


 

 


Hat är ett starkt ord. Men helt ärligt, jag känner hat. Och jag känner ett i det närmsta bottenlöst raseri över sakers tillstånd.

En del av mig har lust att bara skita i allt, ta till den manliga specialiteten våld, beväpna mig med ett baseballträ och slå sönder varenda våldtäktsman. Men jag vet ju att det inte är så vi löser saker i vårt civiliserade samhälle så jag rättar in mig i ledet och tänker att man måste kunna förlita sig rättssystemet istället.

Så här. För all del, ta mitt vittnesmål också. Jag borde gjort en anmälan när jag var 17 år gammal, drogades, blev medvetslös och våldtagen under ett nyårsfirande.

Jag borde anmält att jag blev våldtagen på en fest i en kompis bastu sommaren efter. Jag borde ha anmält när min kollega efter en utekväll smög in i mitt sovrum och våldtog mig medan jag sov.

Jag borde ha gått vidare med anmälan mot ett ex som både våldtog och utsatte mig för sexuella övergrepp fler gånger än jag kan räkna.
Men jag gjorde inte det. Istället valde jag liksom många andra kvinnor och tjejer bort det svenska rättssystemet och jag vet mycket väl varför.

Jag litade inte på det och det är knappast konstigt. Sveriges rättssystem fäller sexuella förövare i en ungefär tiondel av fallen – i den tiondel av alla de fall som ens anmäls. Så jag gick vidare istället. Med relationer och med livet, kombinerat med självsabotage, posttraumatisk stress och ångest.

Den som chockeras över bredden av vittnesmål om sexuella övergrepp på sista tiden är antingen död, har levt hela livet under en sten någonstans eller är fullkomligt inkapabel att se verkligheten. Det är fullständigt obegripligt egentligen, hur det kan vara överraskande för någon att sådana här grejer händer, att de händer i princip alla kvinnor och att de händer hela tiden.

Kvinnor i Sverige har pratat om det här förut. Sedan urminnes tider och hur mycket som helst. Det har bara inte prioriterats att varken göra något som är tillräckligt, eller att lyssna. För istället vänds debatterna till att handla om det utbredda ”manshatet”, om män som också drabbas av sexuellt våld, eller om falska anmälningar och förtal.

Och jag bara känner sådan hopplöshet. För vad jag och andra kvinnor har blivit utsatta för kommer inte försvinna eller kännas bättre oavsett och vi orkar inte ha det så här längre. Som jag ser det är det bara två saker vi har kvar i det här samhället att göra nu.

För det första att se till att fler inte drabbas, om det ens över huvud taget finns några kvinnor som aldrig blivit utsatta för sexuella övergrepp. Och för det andra att dra ut alla våldtäktsmän och förövare i ljuset.

Det brukar sägas att alla känner ett offer men ingen känner en våldtäktsman. Jag känner till flera. De är inte dömda. De lever och frodas i samhället som om de aldrig våldtagit alls, medan deras offer tillbringar år och liv med att hantera skuldkänslor och panik över vad de utsatts för.

De är överallt. Hänger i feministkretsar och pratar om sexuellt våld mot kvinnor. Skriver i tidningar, syns i tv, skriver låtar, är folkkära artister, modererar panelsamtal på jämställdhetskonferenser, föreläser, är chefer, stand-up-komiker, aktivister, vanliga farsor, knegare och näringslivstoppar. Jag vet inte om de skäms ens.

Men nu åker de ut, en man efter en annan, i offentligheten. En del kommer att dömas. Andra inte. Men en sak är säker: 

Det som händer nu är att det har förklarats krig mot män som våldtar och begår sexuella övergrepp mot kvinnor. I brist på annat. I brist på ett rättssystem som fungerar ordentligt. I brist på ett samhälle som klarar av att se kvinnor som likvärdiga människor och inte som objekt eller understående.

Men för upprättelse, om det ens går att få någon.