Däremot saknas det fortfarande en riktig mansrörelse i samhället. Då tänker jag inte på den typen av mansrörelse som tillbringar tid med att påpeka hur viktiga ”könens olika biologiska förutsättningar” är och ältar testosteron- och östrogennivåerna och hur de påverkar människors ”val” tills korna kommer hem. Dessa mansrörelser får förstås gärna finnas, men någon skillnad för de män och pojkar som växer upp under en förtryckande mansroll kommer de inte göra.

För att göra skillnad krävs en mansrörelse grundad i feminismen.

För att tackla frågan om en manlighet i kris – vilket manligheten har befunnit sig i under decennier – krävs en radikal, feministisk mansrörelse.

En mansrörelse som varken är besatt av att anklaga feminismen för sin egen kris eller av att håna ”genusperspektiv”.

En mansrörelse som år 2016 inte fokuserar på hur orättvist det är att män fortfarande förväntas hålla upp dörren för kvinnor.

En mansrörelse som helt enkelt bestämmer sig för att göra upp med sin mansroll, vad kvinnor än ”förväntar sig.”

Visst är idén om ”ridderlighet” en tydlig del av mäns förtryckande könsroll men om vi ska vara ärliga så har ju kravet på detta minskat ganska rejält utan en mansrevolution, genom 100 års kamp för kvinnors självständighet. Och frågan om jämställdhet kontra ridderlighet borde vara besvarad. Annars kan jag göra det nu. Är feminism och jämställdhet förenligt med fortsatta krav på män att uppträda ”ridderligt”? Kort svar: Nej. Långt svar: Nej.

Män bör ha kommit längre i sin frigörelse från mansrollens förtryck än att skriva debattartiklar om att män fortfarande förväntas lämna sjunkande båtar sist eller om att vissa kvinnor säger att de vill ha en jämställd man men sedan ändå väljer en machoman. Män förtjänar att ha kommit längre. Ingen förtjänar att tvingas växa upp under en förtryckande könsroll.

Man kan konstatera att kvinnorörelsen kämpat och slagit sig in steg för steg på traditionellt ”manliga” områden. Och att kvinnor fortfarande kämpar för att knappa in på männens försprång. Samtidigt kan man konstatera att någon liknande mansrörelse för att männen ska slå sig in innanför hemmets fyra väggar och in på traditionellt kvinnliga områden inte skett. Eller, det har förekommit och det förekommer fortfarande engagerade män som kämpar för detta, men inte ens i närheten av i samma samhällsomstörtande omfattning som kvinnorna revolutionerat kvinnorollen.

De mansrörelser som ägnar sig åt att klaga på att feminismen ”utmålar” kvinnor som offer för ett manssamhälle kanske borde fundera på om det är kopplat till att män haft mindre att vinna på att ta över kvinnors ”privilegier” än tvärtom.

Detta håller till vissa delar på att ändras. Därför är det allvarligt att de män som tar ut hälften eller mer av föräldradagarna var pionjärer för 40 år sen, och att de fortfarande är pionjärer idag. Jämställdheten i hemmet är lika viktig för männen för att frigöra sig från mansrollen som för kvinnornas frigörelse.

Om man som jag inte ser kvoterad föräldraförsäkring som en bra idé står det enda hoppet till den kommande mansrevolutionen. Detsamma gäller område efter område där män saknas.

Män har inte bara anledning att göra revolt mot sin könsroll för att det vore välkommet, det är en absolut nödvändighet.