Alla som ser diagrammet och tror på rättvisa, trygghet och jämlikhet riskerar mardrömmar. Diagrammet handlar nämligen om skattesänkningarna i Sverige.
Lägger vi ihop effekten av dem från år 2000 fram till idag är det hisnande summor som flyttats från gemensam sektor till privat. Över 3 800 miljarder.
Och det skräckinjagande är förstås att det var S, V och MP som började. S regerade. De andra förhandlade och stödde budgeten. Och det första man tog bort var arvskatt och gåvoskatt, och så halverade man förmögenhetsskatten.
Alltså just sådant som man absolut inte borde ta bort om man vill skapa ökad rättvisa och jämlikhet.
Sedan började inkomstskatterna sänkas.
Det här fick tillsammans våldsamma effekter.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Om vi tänker oss att Sverige hade behållt samma skattenivå (borgare kallar det skattetryck – mest för att det ska låta illa – men det korrekta ordet är skattenivå) som år 2000, och sedan tittar på hur mycket mindre intäkter det gemensamma fick år efter år i takt med att skatte-nivån sjönk och BNP steg, så blir det enorma summor.
Redan efter något år hade skatteintäkten sjunkit med 50 miljarder. Per år!
När finansminister Pär Nuder (S) lämnade över till Anders Borg (M) 2006 var skatteintäkten redan runt 120 miljarder lägre per år. Och Anders Borg tog ny sats nedåt, så att när Magdalena Andersson (S) idag styr så är det med drygt 400 miljarder mindre i skatteintäkt jämfört med om skattenivån legat kvar på samma nivå som år 2000.
Hur ska man förstå en sådan summa? 400 miljarder på ett enda år! Det betyder att vi faktiskt på ett enda år skulle kunna finansiera alla de satsningar på pensioner, sjukvård, bättre förskolor, integration och utbildning som politiken pratar om. Vill vi investera räcker 400 miljarder till att betala höghastighetstågen på ett enda år! Vill vi höja lönerna för sjuksköterskor eller lärare är det småsummor det handlar om jämfört med skattesänkningarna. Eller … summan räcker till att betala hela reformen för sex timmars arbetsdag i offentlig sektor.
Den brutala sanningen bakom sänkt skattenivå är att krisen inom välfärden, pensionssystemet, tryggheten, utbildningen och utslagningen beror på detta. Från ett samhälle där man kunde leva ett värdigt liv även som sjuk, arbetslös eller gammal har vi gått till ett samhälle med hisnande inkomstskillnader genom sänkta skatter, minskade rättigheter och därmed ökade klyftor.
Det är skattebeslut tagna av rödgröna och blå som skapat krisen. Inte ekonomin i sig, inte globaliseringen, inte valutapolitik eller brist på forskning och utveckling utan rakt upp och ner ett antal sänkta skatter som gett mer till de som har mest och mindre till de som behöver.
Det går inte skylla den försämrade välfärden på kapitalismen i sig eller globaliseringen eller någon slags automatisk utveckling vad gäller ny produktion eller konkurrens, det är istället medvetna beslut hos regeringar som ligger bakom de ökade klyftorna.
Vi är inte offer för en utveckling.
Vi har röstat på partier som genomfört en utveckling.
Jag skulle tvärtom vilja påstå att det är forskning, nya produkter, ny teknik som gjort att vi något mildrat den värsta ojämlikheten. Via den digitala revolutionen kan betydligt fler idag få tillgång till utbildning, information och tjänster som tidigare var betydligt dyrare. Men systemskiftets kalla hand syns på varje socialkontor där människor i nöd faktiskt inte kan få hjälp. I skolor där elever inte får slutbetyg. Eller när en våldsutsatt kvinna får höra att samhället inte har råd med skyddat boende. Eller när en arbetslös erbjuds söka-jobb-kurs istället för ett arbete.
I svensk politik inleddes skattesänkningarna på 80-talet, kriserna på 90-talet bromsade några år, men sedan tog det ny fart på 00-talet. Problemet med skattesänkningar är att de är lätta att genomföra men svåra att vända. När människor som har det bra fått mycket mer men samtidigt förlorat i trygghet och i tro på gemensam rättvisa, ja, då blir skattehöjningen ett hot mot den egna tryggheten. Även om alla på sikt får det bättre i ett mer jämlikt samhälle.
För det viktiga med skatter är att de har en grundläggande frihetsuppgift.
Genom skatter kan ett samhälle minska den obegripliga förstörelse av mänsklig gemenskap och trygghet som rå kapitalism innebär. Det enklaste sättet att bromsa förstörelsen och utslagningen är att via skatt fördela rättvisare.
Skatt innebär alltid en möjlighet till mer jämlika liv mellan de som har och de som inte har.
Skatt är också det skarpaste instrumentet för att flytta förstörande ekonomiska beteenden (spekulation och tokkonsumtion) till gemensamma satsningar som gör livet bättre för alla. Kollektivtrafik för alla istället för juvelbeströdd Porsche för några få.
Mitt i allt detta finns alltså en hoppfull berättelse. Skatt kan skapa ökad rättvisa, det viktiga är att våga visa hur och våga stå för att ordet solidaritet inte handlar om att tycka något allmänt. Det handlar om att utjämna inkomster och stödja varandra.
Via skatt.
Den stora gåtan är förstås hur de rödgröna kunde hamna i skattesänkarfällan. Trodde de verkligen att sänkt skatt skulle mota bort alliansen? Trodde de att systemskiftet skulle bli snällare om det genomfördes av dem själva?
I slutet av Kings böcker besegras monstren men inte förrän människorna slutar vara rädda för dem. Så frågan är enkel.
När slutar de rödgröna partierna vara rädda?
