Maria-Pia Boëthius: Verkligheten har sprungit förbi Mats Knutson för länge sedan

I Guatemala kanske en populär skådespelare och komiker, Jimmy Morales, väljs till president i oktober. Hans slogan är ”varken korrupt eller tjuv”. I Italien fick komikern Beppe Grillo med sitt nätverksparti Cinque Stelle närmare en fjärdedel av rösterna vid förra valet. I USA leder två otippade kandidater, miljardären med fullt utvecklat storhetsvansinne Donald Trump för republikanerna och den av dominerande medier betraktad som ovalbar, ”socialisten” Bernie Sanders för demokraterna, hittills, i några få stater. I Grekland vann den enligt det mediala kommentariatet uträknade Alexis Tsipras med partiet Syriza valet i förra veckan. Han fick många fler röster än opinionsundersökningarna förutspått. För att inte tala om den ”otippade” Labourledaren i Storbritannien, socialisten Jeremy Corbyn ... etc, som det och vi heter. 

Jag blir alltid full i skratt när dominerande medier skildrar folkens ”otippade” kandidater som häpnadsväckande. Hur kunde detta hända? Dagens politiska och ekonomiska mainstream-journalister ägnar merparten av sin tid åt ”det politiska spelet”. De lever i ett slags pingpong och symbios med det politiska etablissemanget, kan förutsäga allt möjligt utifrån sitt spelande och bedömande av Let’s Dance/Idol-politiker, som de tycker sig – och kanske har – full koll på. Och sedan, plötsligt kommer folken, väljarna och ”stör spelet” för dem, som trodde att de hade politiken i en säck. De har inte längre koll, vilket är det mest förödmjukande man kan tänka sig för en politisk kommentator, så de måste skildra väljarna som vilseförda stackare. Men vad dessa väljare egentligen säger är att de är utleda på politiker som håller sig till mitten, istället för att våga förlora val och som inte kommer med visioner om hur vi ska lösa vår djupt problematiska framtid.